Den störste krigaren i Iliaden

Let’s not bicker and argue about who killed who.
This is supposed to be a happy occasion!

Monty Python

Iliaden är den äldsta någorlunda realistiska beskrivningen av krig. Homeros beskriver ingående hur hjältarna träffas av pilar, spjut och stenar och han beskriver även med många detaljer vilka skador som de får.

Det är från dessa skildringar som den här bloggen har fått sitt namn.

Där af sitt öde blef snärjd Amarynkeussonen Dioreus; 
ty med en kantig sten, så stor som kan hållas i handen, 
träffad i högra ankeln han blef af thrakernas höfding, 
Peiroos, Imbrasos’ son, som var dragen från Ainos i kriget. 
Senorna bägge och benen jämväl den förskräckliga stenen 
splittrade sönder i grund, och i stoftet föll han på ryggen, 
sträckande armarna ut efter hjälp mot kamraterna kära, 
kippande hårdt efter andan, men fram sprang densamme, som kastat, 

Peiroos, då med sin lans och i nafveln den stack, och ur såret 
tarmarna runno på jord, och af natt omhöljdes hans ögon. 
Thoas Aitoliern fort sprang mot Peiroos fram och i bröstet 
stötte vid vårtan sin lans, och i lungan fastnade kopparn; 
strax till den fallne steg Thoas då fram och den väldiga lansen 
ryckte ur bröstet på honom och drog sitt eggade slagsvärd, 
gaf honom midt öfver buken ett hugg och förgjorde hans anda.

Homeros i översättning av Erland Lagerlöf

Den här artikeln kartlägger vem som dödar vem, och hur. Sammanlagt skildras 263 stycken dödsfall i Iliaden. Det är i mycket varierande detaljnivå. Vissa kämpar finns bara med i uppräkningar av krigare som Achilles eller Odysseus dödar i ett svep.

Vissa stackars Trojaner finns med flera gånger i listan, och dödas alltså ända upp till tre gånger av olika Achaier. Förutom rena dödsfall så finns det ett par tillfällen där en krigare sårar, eller träffar en annan.

Jag har tagit listan som sammanställdes i artikeln ovan och gjort en graf över vem som dödade vem. Det är en PDF-fil som kan laddas ner här:

Jag har gjort ett utsnitt här för att förklara färgschemat.

Paris skadade Diomedes, som skadade Aeneas som dödade sex stycken Achaier

En grön pil betyder att personen blev skadad eller träffad, en röd pil betyder att personen dog. En orange oval betyder att personen är Trojan, en blå betyder att han är Grek och en svart betyder att han är en gud, eller att det är okänt.

Så, vi kan nu sätta samman topplistan över största kämpar i Iliaden.

CountName (Nationality)
32            Diomedes (Greek)
29              Hector (Trojan)
27           Patroclus (Greek)
24            Achilles (Greek)
18            Odysseus (Greek)
16 Ajax son of Telamon (Greek)
16              Teucer (Greek)
12           Agamemnon (Greek)
8            Meriones (Greek)
7          Antilochus (Greek)

Kanske lite överraskande så kommer Achilles inte på första platsen. Istället intas denna plats av hans landsman Diomedes. Kanske inte det mest kända namnet, men han var faktiskt den som sårade Ares och fick honom att sluta blanda sig i striderna.

På andra plats kommer Hektor som modigt försvarar sitt hemland till döden men som tar med sig 29 Achaier in i dödsriket. Han dödas av Achilles som släpar hans lik efter sin stridsvagn i ett anfall av ursinnig sorg. Liket hålls dock helt oförstört med gudarnas hjälp, och han återlämnas i en av de mest rörande scenerna i världslitteraturen till sin far.

På tredje plats kommer Achilles trogne vän, tjänare och väpnare Patroklos. Innan Hector lyckas döda honom trots att han bär Achilles rustning, så har han krävt 27 dödsoffer.

På fjärde plats kommer så Achilles, som har fått veta att han inte kommer att lämna Ilion levande. Vi får dock inte veta i Iliaden hur han dör, utan så vitt läsaren vet så är han fortfarande i livet när eposet slutar. Innan boken slutar så har han krävt 24 dödsoffer (varav Hektor är en).

På femte plats kommer Odysseus med 18 döda, som får en hel bok till sin ära i uppföljaren.

På sjätte plats kommer Telamons som Ajax som länge är den som tar Achilles roll i att hålla fronten mot Trojanerna. Listan fortsätter och totalt 42 kämpar kräver minst ett dödsoffer.

En vanhedersplats intas av Paris, som är orsaken till hela kriget. Han dödar fyra greker med pilar från sin båge, något som betraktades som aningen fegt vid den här tiden. I en intressant parallell som visar på lagren i berättelsen, så heter Odysseus son Telemachos (”den som krigar på avstånd”), dvs. bågskytten.

Heliga drycker

Nektar är namnet på den sockerhaltiga vätska som blommor utsöndrar för att locka bin och humlor. Detta vet var och en. Men var kommer namnet Nektar ifrån?

Till svenskan är det inlånat från Latin eller Grekiska. I Romersk och Grekisk mytologi så är det en dryck som gudarna dricker och som har en livgivande och återställande kraft. Rent etymologiskt så kommer det från Indo-europeiskans *Nek- (gå under, förgås) och *trh (övervinna). Det är alltså något som överkommer förgängelse.

Utöver Nektar, så hade de grekiska gudarna även tillgång till Ambrosia. Ambrosia var något som de kunde äta, och som hade liknande egenskaper som nektar. Ambrosia är ett grekiskt ord som består av A- dvs. negation och Brotos dvs. dödlig.

Grekerna var inte de enda bronsåldersfolk som hade heliga drycker. I Rigveda nämns en helig dryck som heter Soma. Den ska vara stimulerande och kunna sätta människor i kontakt med gudarna. En hel bok i Rigveda ägnas åt Soma och Somaritualen. Tyvärr så finns inte receptet beskrivet, men man tror att det bland annat bestod av Ephedra och Cannabis. Vid utgrävningar i södra Ryssland så har man hittat de altare där man tillredde Soma. Det stämmer mycket väl med beskrivningarna i Rigveda, så arkeologerna är har dragit slutsatsen att det var härifrån som de beryktade Arierna flyttade ner till Indien.

I Rigveda så finns även en annan dryck, Amrita, som dricks av gudarna och håller dem unga. Den fyller alltså samma funktion som den grekiska Nektar. Men, namnet Ambrosia är etymologiskt nära besläktat med Amrita.

I nordisk mytologi så finns det en motsvarande dryck. För det första så har vi skaldekonstens mjöd som dvärgarna Fjalar och Galar bryggde från Kvasers blod när de hade mördat honom.

Jagad av Suttung så spottar Oden ut poesins mjöd i olika behållare. Dessvärre kommer en del ut i andra änden.
Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=679796

Den ger inte odödlighet, för i nordisk mytologi förlänas odödlighet genom att man äter av de äpplen som Idun plockar. Idun betyder ”Den som föryngrar”.

Man kan urskilja två drycker/livsmedel som måste ha sitt ursprung i mycket gamla indo-europeiska traditioner och föreställningar.

För det första har vi den livgivande drycken / livsmedlet. Amrita, eller Iduns äpplen. Den som konsumerar dessa föryngras, och det är detta som håller gudarna odödliga.

För det andra har vi en hänryckande dryck. Soma, eller skaldekonstens mjöd. Den som konsumerar dessa blir hänryckt och kommer i kontakt med gudarna. Skaldekonsten var i nordisk mytologi när förknippad med Oden.

De Grekiska begreppen Nektar och Ambrosia passar inte riktigt in i den här mallen. Både Ambrosia och Nektar tillhör den första kategorin. Den hänryckande och inspirerande drycken saknas. Men dryckerna är två i respektive mytologi, och en av dem är vad som håller gudarna unga. Detta är uppenbart ett arv som går tillbaka till bronsåldern.

Hur långt bort är horisonten?

Hur förändrades sättet att tänka med hur man förflyttade sig?

Jordbruket spred sig i Europa från Grekland upp mot nordväst. Det tog lång tid. Grekland trädde in i Neolitikum cirka 8500 f.kr. Till Norden kom jordbruket cirka 5000 till 5500 f.kr. Så en sträcka på 220 mil tog nästan 3000 år.

Jordbrukets spridning i Europa [1]

Detta blir en hastighet på 733 m/år, eller 22 km per generation. Ett sätt att se det är att barnen flyttade 22 km från deras föräldrar. Men detta är lite översimplifierat. Man har sett i arkeologin att man istället levde på samma plats i ett par tre generationer varefter man helt enkelt övergav sin boplats och flyttade.

Antagligen fick man då flytta mycket längre än 22 km, för man var tvungen att hitta land som antingen inte hade varit uppodlat förut, eller som hade legat i träda några generationer. Anledningen till detta var att man inte ännu kände till växtföljd och gödsling och marken snabbt utarmades.

Om man nu kontrasterar detta med den indo-europeiska migrationen som kom in i Europa via nuvarande Rumänien cirka 3000 f.kr.

Man kan se här att denna migration gick mycket fortare än när jordbruket kom in i europa. På 300 år (3000-2700 f.kr.) tog man sig från Rumänien till Frankrike, en sträcka på 180 mil. Detta blir en hastighet på 6 km per år, eller 180 km per generation. Nästan tio gånger så fort som jordbruket spred sig.

Anledningen till skillnaden i hastighet är att medan jordbrukarna migrerade genom att successivt hitta obrukad mark inom ett inte alltför långt avstånd från sin tidigare boplats, så migrerade de indoeuropeiska herdarna genom att flytta sina hjordar mellan olika betesmarker.

Man skulle kunna säga att medan jordbrukarnas horisont gick vid nästa skogsbryn, så gick herdarnas horisont vid nästa dalgång, eller nästa flod. Medan jordbrukarna diskuterade hur mycket avkastning marken gav, och var man kanske skulle kunna svedja ny mark, så diskuterade herdarna var betet kunde vara bra inför nästa säsong. Ett annat sätt att uttrycka det kunde vara att herdarnas värld var tio gånger så stor som jordbrukarnas.

När de indo-europeiska herdarna nådde till Danmark så skedde en förändring i deras livsstil. De gick från att migrera med hjälp av vagnar över land, till att migrera med hjälp av skepp över havet och längs kusterna. Detta är startpunkten för det som 2500 år tog sig uttryck i Vikingarnas räder i väster- och österled.

Redan på stäppen på 3000-talet f.kr. så var boskapsstölder en viktig del av kulturen. För att kunna köpa sig en brud, så var en ung man tvungen att betala med boskap. Om man inte var son till en väldigt rik herde, så var man tvungen att stjäla boskap. Det var en så central del av livet på stäppen att andra delen av deras skapelseberättelse handlade just om hur ett vidunder har stulit boskap och hur Trito (Thridho, Oden) dödar vidundret och tar tillbaka boskapen.

När man nu fick tillgång till snabba skepp så överfördes detta beteende till räder mot främmande boplatser. Under dessa räder så kunde unga män skaffa sig rikedom och ära som sedan gjorde att de kunde få eftertraktade kvinnor som fruar.

Under flera tusen år så skedde dessa räder mestadels inom norden, men kanske även mellan olika delar av Östersjön. Det var först under Vikingatiden, när man började organisera sig i större kungadömen som man istället valde att rikta denna strävan utåt i stor skala.

Dels kan man tänka sig att det krävdes en mer centraliserad makt för att organisera en stor flotta, och dels kan man tänka att en kung för att hålla lugn i sitt land behövde se till att de unga män som sökte ära och rikedom gjorde det i andra länder för att hans eget land inte skulle brytas samman av inbördes strider.

För att återgå till bronsålderns migration, så kan man konstatera att migration med båt gick oerhört mycket snabbare än med häst och vagn. Antagligen kunde man redan på en eller två generationer kolonisera stora delar av Sveriges och Norges kust. Man behövde inte, som på kontinenten, färdas med sitt bohag genom områden som behärskades av potentiellt fientliga bofasta bönder. Istället kunde man färdas över vattnet och bosätta sig var man ville längs kusten. Det gjorde att horisonten flyttade sig ytterligare längre bort. Från nästa dalgång eller flod, till andra sidan havet.

Nytt land

Jag hade en dröm.
Vi korsade havet och fann en obebodd strand.
Där fanns mycket rikedom av bärnsten och flinta.
Vi tvingade bönderna i inlandet att betala tribut.
Mina söner reste en hög över mig.
Det var ett gott liv.

Anfader

Detta expansiva sätt att leva måste vara vad som avspeglar sig i bronsålderskulturens skönhet. En stor horisont öppnar sinnet för stora tankar. Jag upplever att dagens samhälle mer och mer försöker krympa horisonten. Man försöker tvinga folk att flytta in i städer, för ”miljöns skull”. I en stad är horisonten alltid väldigt nära. Man måste alltid visa hänsyn, inte förbruka för mycket resurser, tänka på miljön, sopsortera, lyda, böja sig, krympa.

För att avsluta detta inlägg, så vill jag föreslå en övning. En mental träning i att tänka expansivt. Om du bor i stan, lämna stan och åk ut på landet. Gärna vid havet eller vid slätten. Hitta en hög punkt (allra helst en bronsåldershög). Se dig omkring längs horisonten och upprepa detta mantra: ”Allt jag ser är inom räckhåll. Allt jag ser kan bli mitt.”

Allt jag ser är inom räckhåll. Allt jag ser kan bli mitt.

[1] By Neus Isern , Joaquim Fort, Marc Vander Linden – Space Competition and Time Delays in Human Range Expansions. Application to the Neolithic Transition”From PLOS ONE, an open-access article distributed under the terms of the Creative Commons Attribution License, which permits unrestricted use, distribution, and reproduction in any medium, provided the original author and source are credited.”Copyright: © 2012 Isern et al. This is an open-access article distributed under the terms of the Creative Commons Attribution License, which permits unrestricted use, distribution, and reproduction in any medium, provided the original author and source are credited.”, CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=78856974

[2] Från https://indo-european.eu/maps/yamna-bell-beaker/

Forseti

Forseti är en av de mindre kända gudarna inom nordisk mytologi. Hans namn betyder någonting liknande ”Ordförande”, och hans främsta funktion verkar ha varit att medla i konflikter.

I Gylfaginning 32, skriver Snorre att:

Foreseti är en son till Balder och Nanna Nepsdottir. Han äger i Himlen den sal, som heter Glitner, och alla de som till honom kommer med tvistemål, går alltid förlikta från honom.

Gylfaginning 32

I Grimnismal står det att

Glitne är den tionde;
på guldstöd vilar
salens silvertak;
där bor Forsete,
som frid evigt
mellan stridande stiftar.

Grimnismal 15

Forseti nämns inte mer i nordiska källor, men han verkar ha haft en stor roll för Friserna for vilka han var den ursprungliga laggivaren. Han förknippas även med Helgoland, som skall ha varit hans ö. Att han skulle vara son till Balder och Nanna kanske man kan ta med en nypa salt.

Jag har haft lite svårt att förlika mig med Forseti av två skäl. För det första så är han viktig nog att ha fått en sal omnämnd i Grimnismal, men han bedömdes inte viktig nog att finnas i någon av de andra bevarade källorna. För det andra så har inte Tyr fått någon sal tilldelad i Grimnismal.

Man skulle kunna säga att Forseti och Tyr delar samma ämnesområde, nämligen lag och rätt. Men där Tyr änvänder strid som metod för att avgöra tvister, så använder Forseti förlikning och försoning.

Jag tror att de gamla förstod att rättvisan stod på tre ben. För det första så kunde man göra upp i godo. För det andra kunde man ta sin sak till tinget. För det tredje så kunde man ta till vapen och utkräva sin rätt på slagfältet.

Om Forseti tar hand om det första benet, och Tyr (”Mars Thingus”) tar hand om de två andra så ligger det nära till hands att tro att Forseti och Tyr är olika aspekter av samma gudom.

Det kanske är mycket sagt att hävda att Forseti är ett annat namn för Tyr, men visst är det märkligt att de aldrig har setts tillsammans?

Bloggen recenseras av Hedniska Tankar!

Igår recenserades den här bloggen av en annan blogg, Hedniska Tankar.

Men, vad gäller denna andra blogg, har vi äntligen fast mark under fötterna; och finner det vederhäftiga istället för det ovederhäftiga. Författaren känner till ett sådant epokgörande och 100 % hedniskt verk som Hesiodos ”Verk och Dagar” och han behärskar bronsens etymologi, kan resonera om den indoeuropeiska invandringen och båtyxekulturen utan att förfalla till osakligheter, han kan resonera något om sagornas ursprung, själv vara skald och inser, att Asatron redan utformades under Bronsåldern. Det är trevligt att möta bildade människor, även i bloggform

Hedningen

Jag kan bara säga att jag känner mig hemskt hedrad att bli uppmärksammad av en så namnkunnig blogg som hedniskatankar.com, och att jag är oerhört tacksam för draghjälpen.

Det förpliktigar som min gamle far hade sagt. Mitt mål har hela tiden varit att basera mina artiklar på olika slags forskning, men att inte skygga inför att spekulera och ibland till och med fabulera. Det är mycket roligt att jag lyckas förmedla detta.

Odens äldsta namn

Detta inlägg är fortsättning på mina tidigare inlägg om skapelsen.

I mitt förra inlägg om den indoeuropeiska skapelsemyten så försökte jag matcha de olika gestalterna i den indoeuropeiska skapelsemyten med den nordiska skapelsemyten. Mestadels är överensstämmelsen god, men det var två huvudsakliga problem.

For det första så kunde jag inte riktigt hitta en motsvarighet till Oden, och för att vara en så central gestalt så är det ett stort problem. För det andra så hade jag svårt att se vem Trito skulle vara. Trito är i den här berättelsen den förste mannen. Anfader till alla människor. Jag spekulerade att Tuisto, som omnämns av Tacitus skulle vara Trito. Men var har han i så fall tagit vägen sen?

Det var då jag åter granskade listan över namn på Oden. Där finns Þriði upptaget som ett av Odens många namn. Precis som Trito så betyder Þriði den tredje.

Den nya, uppdaterade listan på gestalterna i skapelseberättelsen blir alltså:

  • Kon – Audhumbla
  • Man – Bure
  • Tvilling – Ymer
  • Himmelske Fader – Tyr
  • Krigs och åskguden – Tor
  • Gudomliga tvillingarna – Vile och Ve
  • Ormen – Midgårdsormen
  • *Trito – Tritho, Oden

Kan det vara så att Þriði är det äldsta namnet på Oden?

Trithi – Den tredje
(Bild från wikipedia, CC BY 2.0)

Trojas geografi

I en rapport från 2013 hävdar geologer från University of Delaware att Iliadens beskrivning av geografin runt Troja stämmer bra med hur det måste ha sett ut vid 1200-talet f.Kr. Särskilt är det en sak som jag har undrat över när jag har läst Iliaden. Hur kan man på ett effektivt sätt bygga en mur framför sina skepp?

Om man helt enkelt har strandat sina skepp längs en lång strandremsa så måste det vara väldigt svårt att bygga en mur för att skydda dem. Muren måste då täcka hela strandens sträckning, och försvararna skulle behöva vara väldigt glest placerade.

På den här kartan ser man dock att Ackaierna verkar ha landat på en halvö, och att muren i så fall kan ha varit mycket kortare om den helt enkelt stängde av halvön från fastlandet. Ett utmärkt ställe att bygga en mur helt enkelt.

I Iliaden nämns en lista med floder som man tänker försöka använda för att helt enkelt spola bort Ackaiernas mur.

Apollon and Poseidon take counsel to destroy the wall and ditch that the Danaans had built; they plan to use the destructive forces of the rivers which flow from Mount Ida to the sea: Rhesos (Rhesus), Heptaporos (Heptaporus), Aisepos (Aesepus), Karesos (Caresus), Rhodios (Rhodius), Grenikos (Granicus), Aisepos (Aesepus), Skamandros (Scamander) and Simoeis (Simois)

Iliaden 12.021

Av dessa finns Scamander och Simoeis kvar. Scamander löper norrut väster om staden Troja ut till havet. Simoeis löper först västerut norr om Troja och svänger sedan norrut och går idag parallellt med Scamander. Dessa båda floder har under årtusendena fyllt igen viken där de tidigare löpte ut så att halvön där Ackaierna steg iland inte längre är en halvö.

Från muren till staden Troja så är det knappt 6 kilometer. Så, det är ett ganska litet geografiskt område vi talar om. Det är alltså inte underligt att krigslyckan kan slå snabbt.

Själva muren bör ha varit cirka 500-600 meter lång. Om man räknar med att det var 1186 skepp med i snitt 120 roddare och kämpar i varje, så var det dryg 142 000 Ackaier som kunde hjälpas åt att bygga. Så det borde ha funnits tillräckligt med händer för att bygga en mur under en natt. Logistiken borde ha varit ett problem, men de var ju vana krigare.

Om vi antar att bara 100 000 av Ackaierna faktiskt stred på samma gång, och om vi antar att de stod tio led djupt och att varje man behövde en meter i bredd, så ska deras formation ha varit 10 km bred. De borde alltså ha kunnat omringa Troja och isolera den helt från land.

Om man istället gör samma kalkyl, men antar att de stod 10 man djupt vid muren och att muren var 500 meter bred. Då får man att de var 5000 man. Kanske en mer rimlig siffra.

Staden Troja

Det man har hittat av själva staden Troja är inte särskilt stort med dagens mått mätt. Den var cirka 300×250 meter. Om detta är hela staden så motsvarar den bara ett par kvarter i en modern storstad. Om det var ett inre kastell i en större stad, så kanske det kan stämma bättre.

Om man räknar med att omkretsen är cirka en kilometer, och att de stod i dubbla led uppe på muren. Så får vi fram att de inte kan ha varit mycket mer än två tusen man på Trojanernas sida.

Slutsatsen är alltså att även om geografin stämmer rätt väl, så måste det ha handlat om betydligt färre kämpar på var sida. Kanske fem tusen på Ackaiernas sida och två tusen på Trojanernas sida. Inte i närheten av de siffror man får fram från Homeros skildring. Detta är alltså något man ska ha i åtanke när man jämför med slaget vid Tollensee, där man tror att det var några tusen på varje sida.

Kriget vid Troja levde vidare i muntligt ärvd episk diktning i fyra hundra år tills Homeros skrev ner den. Kanske fanns det samma berättelser i norden under samma tid om hjältarna som kom över havet och stred vid Tollense.