Vindelev-skatten, och Oden

År 2020 så skaffade Ole Ginnerup Schultz en metalldetektor, och han hade fått tillstånd av en bekant att gå lite på hans ägor som låg utanför Jelling på Jylland i Danmark. Efter bara ett par timmar av letande så pep detektorn, och han gjorde då ett enormt fynd av guld. En skatt med en totalvikt på nästan ett kilo guld kom upp ur marken.

Ett kilo guld är idag värt drygt 600.000 kronor, men det riktiga värdet hos denna skatten överstiger med god marginal guldpriset. Framförallt det kulturhistoriska värdet gör detta fynd ovärdeligt, eller i alla fall svårt att värdera i pengar. Kanske är et just därför som det är svårt att få tillåtelse att göra samma sak i Sverige. Det är alldeles för frestande för många att smälta ner guldet och ta pengarna. Gallehushornen i Danmark är kanske det mest ödesdigra (kända) fallet av girighet.

Bland föremålen som grävdes fram fanns ett stort antal så kallade guldbrakteater i varierande grad av bevarande. Två av dem var romerska mynt som hade gjorts om till medaljer, medan de andra var utförda helt i nordisk stil. Det är intressant att de romerska mynten, som utgjorde förebilden för de nordiska brakteaterna finns med i samma skatt.

Spola fram ett par år, till Mars 2023. Då offentliggjordes att ett av mynten innehåller en text, skriven med runor som refererar till Oden. Texten lyder på modern svenska “Han är Odens man”. Detta är sensationellt, eftersom brakteaten har daterats till början av 400-talet. Detta är då sensationellt eftersom det då är den tidigaste skriftliga referensen som man hittills har funnit.

I min mening råder ingen tvekan om att Oden har dyrkats i norden i någon form ända sedan stenåldern. Men det är ändå intressant att namnet förekommer i skrift så tidigt. Sammanhanget där det förekommer är också intressant.

Motivet i centrum på brakteaten i fråga är en häst ovanför vilken ett manshuvud med en utstuderad frisyr svävar. Framför huvudet finns två symboler. Dels en svastika (ett hakkors), och dels en u-formad symbol.

Svastikan har tidigare av forskare förknippats med Tor. Den användes innan andra världskriget som symbol för kraft och styrka, varför bland annat ASEA hade det som symbol. Men här förekommer den i ett otvetytidgt sammanhang med Oden. Det är ett viktigt bevis för att Oden och svastikan hörde ihop, åtminstone vid den här tiden i Jelling. Detta är även något som Thomas Rowsell på Survive the Jive länge har hävdat.

Den andra symbolen är också intressant. Kanske handlar det om samma symbol som finns i kungagraven i Kivik, där den förekommer flera gånger.

Vad symbolen betyder är inte lätt att veta. Särskilt eftersom den överst till vänster omsluter två mansfigurer som håller på med någon slags maskin.

En spekulation är att det skulle kunna handla om en symbol för månen. Svastikan är väldigt lik det solhjul som är ett av de absolut vanligaste motiven på hällristningar. Svastikan tillsammans med den U-formade symbolen skulle då kunna stå för solen och månen.

Den högste guden i alla indoeuropeiska pantheon är en himmelsgud. Om det samma gäller i nordens pantheon, så borde Oden vara en himmelsgud. Att symboler för solen och månen förekommer tillsammans med honom är alltså ingen slump. En annan konsekvens av detta är solhjulen står kan stå för Oden, eller i alla fall Oden i en tidigare gestalt.