Älvor i modern tappning

Vi fortsätter här vår resa utanför den värmande lägereldens ljus. En insikt börjar vakna om att verkligheten i själva verket inte är så verklig som den verkar.

Älvor, vättar, tomtar. I nordeuropeisk mytologi och folktro finns det många exempel på varelser som lever nära människan, och som man därför måste hålla sig väl med.

Vissa av dem försöker hålla sig på sin kant tills människorna stör dem. Vättar är ett exempel på detta. Så länge man inte häller vatten på marken ovanför dem, och inte bygger sitt hus på deras kreatursstigar, så brukar man klara sig ganska bra.

En fe, en älva eller kanske en huldra?

Älvor och huldror försöker däremot locka människor till sig för att förföra dem och locka dem över till sin värld. Istället för att människorna är inkräktare, så är det istället de som inkräktar på människornas värld.

Sedan finns det typen som hjälper människorna med deras sysslor. Så länge man inte tar dem för givet och så länge man offrar till dem, så hjälper de gärna till med att hålla gården körande. Det jag syftar på här är givetvis tomtarna.

Det finns många moderna sätt att förklara dessa varelser. Kanske var de till för att varna folk från att gå ut i skogen ensamma, eller för att hålla dem dygdiga och arbetsamma. Detta var i alla fall så man tänkte sig det under den moderna eran som präglades av materialistiska förklaringsmodeller.

För den moderna människan, så känns det antingen skrattretande, eller kanske obehagligt att tänka sig att dessa varelser skulle ha någon slags objektiv verklighet. Istället vill man försöka förklara gamla tiders synsätt som vidskeplighet. “Förr trodde man, men nu vet vi.” Eller kanske. “De vetenskapliga Framstegen har gjort att vi numera inte längre tänker så.”

Men kanske finns det ett annat sätt att se på dessa varelser.

Terrence McKenna var en pionjär och förespråkare av hallucinogena droger, och framförallt talade han om DMT. Han, och många med honom, berättar att man under inflytande av DMT ser varelser som är väldigt glada att se den som besöker deras hyperdimensionella land. De vill hela tiden visa saker som finns där, och Terrenca McKenna kallade dem för “Machine Elves” vilket kanske på svenska skulle översättas till maskinvättar.

De flesta kanske väljer att inte fästa för stor vikt vid vad en gammal mästernarkoman säger, och förklarar detta med förträngda trauman, eller med att hjärnan stimuleras genom att signalsubstanser utsöndras i hjärnan vilket får den att uppfinna sinnesintryck.

Men det finns forskare som hävdar att det är mycket mer intressant än så. Andrew Gallimore är en forskare i neurologi i Tokyo, och han hävdar att drogerna i själva verket ändrar på det filter som hjärnan använder för att sålla sinnesintrycken. Han hävdar även att hjärnan är en världsbyggande maskin, det vill säga att hjärnans funktion är att bygga en förståelig och navigerbar karta av verkligheten utifrån de sinnesintryck som den har tillgång till. När dessa ändras, så måste givetvis kartan ändras.

Han, och många andra med honom, påpekar att våra sinnen inte är byggda för att ge en så korrekt bild av verkligheten som möjligt. Tvärt om så kan det vara en evolutionär fördel att inte ha en så sann världsbild som möjligt, utan en så användbar världsbild som möjligt. Det handlar exempelvis, men inte enbart, om att inte bli distraherad av irrelevanta fakta.

Om det nu är så att hans förståelse är korrekt, och vi börjar se maskinvättar när vi tar DMT. Är det kanske i själva verket så att dessa vättar är verkliga, men att vi i vanliga fall inte har någon fördel av att se dem? Om man ska tro vetenskapen så är det så.

Allt detta bygger på vad människor berättar om vad de upplever, och de flesta av oss har lärt oss i skolan att det subjektiva inte är att lita på. Man behöver objektiva bevis för att kunna avgöra sanningen. Andrew Gallimore hävdar istället att det enda vi kan lita på är våra subjektiva upplevelser. Det är nästan omöjligt, enligt honom, att veta något säkert om verkligheten utanför.

Men, låt oss titta på ett experiment som har utförts, och upprepats av många oberoende forskare.

Det handlar om ett experiment där man mäter hudens resistans, puls och andningsfrekvens samtidigt som man visar olika bilder för försökspersonerna. Man vet sedan tidigare att alla dessa mätetal påverkas av hur upphetsad försökspersonen är. Det handlar inte bara om sexuell upphetsning, utan det kan även handla om avsky, ilska eller chock.

Så, man visar slumpmässigt valda bilder för försökspersonerna och samtidigt mäter man deras fysiologiska reaktioner. Problemet var att de fysiologiska reaktionerna kom redan innan man visade bilderna. Detta är ett uppenbart brott mot kausaliteten, och den som kan det minsta om fysik vet att kausalitet är mer grundläggande än alla termodynamikens och mekanikens lagar (gravitationen, rörelsemängdens bevarande etc.)

Effekten är inte hundraprocentig, men den är tillräckligt stor för att vara mätbar och reproducerbar av olika forskarlag vid olika universitet i olika länder.

Den enda gren av fysiken som inte inbegriper en strikt tolkning av kausaliteten är kvantmekaniken, och man har därför försökt ta detta som ett indicium för att medvetandet är ett kvantfenomen. Men många forskare, bland annat Anders Tegmark, har påpekat att hjärnan är för varm och för “blöt” för att kunna hålla ett kvant-tillstånd tillräckligt länge.

Nu kommer något som man skulle kunna kalla för en “hot take”, en spekulation, eller ett hugskott. Det kanske verkar märkligt, eller naivt, men det skulle kunna förklara alla de fakta som jag har lagt fram hittills i detta inlägg. Så, häng med nu.

Tänk om det är så att Terrence McKennas maskinvättar är verklga, men att vi normalt inte kan se dem eftersom vi inte behöver se dem. Tänk sedan om det är så dessa vättar styr både vad försökspersonerna upplever och vad som visas för dem. De är nyckfulla och lynniga, något som skulle kunna uppfattas som slumpen.

Fördelen med denna modell är att den kan bibehålla kausaliteten, men det är aningen svårt att svälja existensen av vättar som ständigt omger oss utan att vi kan se dem (om vi inte tar sinnesutvidgande droger), och som spelar spratt med oss. Men, att offra kausaliteten på makronivå kanske är ett för stort offer.