Saxo Grammaticus föddes runt år 1150 i en framstående dansk släkt. Efter en universitetsutbildning någonstans nere på kontinenten, antagligen Paris, så blev han “klerk” hos den danske biskopen i Lund som hette Absalon. Han fick av honom i uppdrag att skriva en förhärligande historia om de danska kungarna, som blev till verket “Gesta Danorum“.
Absalon var inte bara biskop, han var även en framstående militär. Även han var utbildad i Paris, och blev därefter biskop i Roskilde. Han grundade Köpenhamn, och besegrade de slaviska pirater som härjade i den södra Östersjön och som hade baser bland annat i Polen och på Rügen. På detta sätt så banade han vägen för Hansan, och de rika handelsstäderna runt Östersjön.
Absalon kom från den mäktiga danska släkten Hvide. Många danska och även svenska kungligheter kom från denna släkt, och den var därför intimt inblandad i både den svenska och den danska politiken.
När Gesta Danorum var färdig, så överlämnade Saxo sitt verk till Absalons efterträdare Andreas (Anders) Sunesen, eftersom Absalon hade dött några år tidigare, år 1201. Andreas Sunesen var också del av Hvide släkten, och han hade en bror som var en framträdande militär som stred i slaget vid Lena.
Förordet är tillägnat biskop Andreas Sunesen och kung Valdemar Sejr. Både biskoparna Absalon och Sunesen och kungens bedrifter beskrivs, och särskilt kungens härkomst hyllas. Det finns inget här som direkt hänvisar till händelserna i Lena och Gestilren, men inte heller Absalons krigiska bedrifter beskrivs här. De beskrivs i stället utförligt i andra delen av Gesta Danorum som avslutas med händelserna på Rügen och Vendernas undertryckelse år 1185.
Det går alltså inte helt säkert att datera verket utifrån de historiska händelser som beskrivs. Det sista som beskrivs är från 1180-talet, medan verket måste ha överlämnats efter Absalons död 1201. Men kanske finns det ändå ledtrådar inne i verket om när det överlämnades? För att se hur det ligger till med detta så kan vi jämföra hur det vi känner till från andra källor om slaget vid Lena, med hur Saxo beskriver slaget vid Bråvallarna.
Som så mycket annat i den tidiga historien, så finns det många versioner av slaget vid Bråvallarna. De två mest omfattande beskrivningarna är Sögubrott och Gesta Danorum, där den senare är den längsta och mest utbroderade versionen. Att behandla någon av dessa texter som historiska källor i detta ämne, och att betrakta slaget vid Bråvallarna som en enda historisk händelse är antagligen ett misstag. Saxos beskrivning av slaget bär istället vissa avgörande likheter med det indiska Mabharata.
Men, detta hindrar inte att Saxo har integrerat vissa fakta från honom närliggande händelser. Låt oss först se på slaget vid Lena. Detta slag var del av, och början på slutet på en långdragen tvist om den svenska kronan.
År 1208 var Sverker II kung av Sverige. Han var son till kung Karl Sverkersson och Christine Stigsdatter Hvide, och han var alltså del av samma ätt som biskop Andreas Sunesson och hans bror, Ebbe Sunesson. När hans far blev mördad på Visingsö år 1167, så blev han inte kung, utan istället så tog Knut Eriksson över kronan, och Sverker togs till släkten i Danmark där han växte upp.
Mordet på Karl VII (Sverkers far) var dock inte det första politiska mordet i Sverige på 1100-talet. De två ätterna, den Sverkerska ätten och den Erikska ätten stred om tronerna, för det fanns vid den här tiden tre troner i Sverige. Väster- och Östergötland samt Svealand.
När Knut Eriksson dog, 1195, så blev Sverker överraskande vald till kung, i stort sett utan strid. Knut Erikssons söner var då unga, men inte barn, men blev ändå förbigångna, antagligen på grund av ett nära band med den tidigare kungens Jarl, Birger Brosa vars dotter han senare gifte sig med.
År 1203 började Knuts fyra söner att hävda att de i själva verket var de rättmätiga ägarna till tronen, och Sverker skickade dem då i exil i Norge. Där allierade de sig med det norska Birkebeiner-partiet och återkom 1205 med en här, men blev besegrade i ett slag vid Älgarås i Tiveden. Tre av sönerna dog, men den fjärde lyckades fly tillbaka till Norge.
År 1208 återvände Erik Knutsson med en ny här från Norge. Sverker flydde då till Danmark, där han hämtade en här på 12000 man ledda av Ebbe Sunesen, bror till Saxo Grammaticus arbetsgivare Andreas Sunesen. Utöver detta så skickade den danske kungen egna trupper, bland annat legoknektar från Böhmen, där kungens svärfar Ottokar var kung.
Erik Knutsson samlade en inte lika manstark här, på runt 7000-10000 man. Enligt medeltida berättelser så kom delar av denna här från Norge, trots att det då rasade en inbördeskrig där också.
De båda härarna möttes vid Lena, vilket idag kallas för Kungslena, i Västergötland mitt i vintern. Slaget blev blodigt, och den danske hären besegrades. De danska härförarna, Ebbe Sunesen och en tredje bror Laurentius, dödades.
I en norsk tradition sägs det att Oden dök upp hos en smed och berättade att han hade bott i Norge under lång tid, men att han nu skulle flytta till Sverige. Detta skedde bara några dagar innan slaget vid Lena.
Sverker skickades åter i exil till Danmark, men två år senare återkom han med en ny här. Denna gång stod slaget vid Gestilren, vilket verkar ligga i Uppland, och Sverker dödades.
Låt oss nu ta en titt på hur Saxo Grammaticus beskriver slaget vid Bråvallarna.
Slaget vid Bråvallarna står mellan den danske kungen Harald Hildetand, och den svenske kungen Ring. De är från början goda vänner, men en av Haralds tjänare som kallade sig för Brun förfalskade brev som skickades mellan dem och sådde då split mellan dem.
Saxo börjar sin beskrivelse av slaget med en lång uppräkning av vilka kämpar som strider på var sida. Detta liknar på många sätt uppräkningen av skepp som finns i Iliaden. Förutom de likheter med Mahabharata som vi har skrivit om tidigare här på bloggen, så har alltså berättelsen om slaget vid Bråvallarna en hel del likheter med delar av Iliaden. Det verkar alltså som att detta var del av en mångtusenårig tradition som levde kvar i norden ända fram till tidig medeltid.
På den danska sidan strider förutom danskar och fränder till Harald Hildetand, folk från Skåne. Från Slesvig kommer en här anförd av två kvinnor som ägde manligt mod i sina kvinnliga kroppar. Från Britannien kommer en man som heter Orm, och från Frisland kom den store kämpen Ubbe. Det kommer även en grupp slaver, anförda av en kvinna vid namn Visna. Det finns även en man från Jom i norra Polen, och en från Livland, dvs. dagens Estland och Lettland. När hären kommer fram har den även fått ett tillskott av sju tusen Saxare.
På Rings sida stred givetvis många från Sverige, men även en stor norsk kontingent från Telemark, Tröndelag, Fjordefylke och Möre. Från Gotland kom en man kallad Torkel. Från England kom en man vid namn Odd. Från Island kom man från olika ställen på öriket. Saxo nämner även Ruthenska kämpar (antagligen Ryssar eller Ukrainare).
När arméerna har ställt upp sig mot varandra så håller Ring ett tal till sin här där han säger att:
Fienden hade lättsinnigt och fräckt startat kriget. Svenskarna var därför tvungna att kämpa för sin frihet, sitt fädernesland och sina barn. Dessutom var väldigt få av fienderna danska. De flesta i deras här var saxare och andra omanliga folkslag. Svenskarna och norrmännen borde därför tänka över i hur hög grad nordborna alltid hade varit överlägsna tyskar och slaver. En här som snarare såg ut att bestå av ihopsamlat löst folk än av en fast och pålitlig krigsstyrka var bara värd förakt.
Summa sumarum kan man säga att Rings här bestod av Norrmän och Svenskar samt ett visst tillskott från Baltikum, medan Haralds bestod av Danskar, Tyskar och Slaver. Detta stämmer ganska väl överens med det vi vet om slaget vid Lena.
Slaget vid Bråvallarna slutar med att kung Harald blir förrådd av sin kusk, Brun, som tidigare hade lurat kungarna att hata varandra. Det visar sig tå att Brun i själva verket är Oden, detta är en parallell till Mahabharata.
Saxos berättelse har definitivt inspirerats från en uråldrig berättelse om ett stort slag, som återfinns både i grekisk och indisk tradition. I den nordiska traditionen så har detta slag placerats i Östergötland, vilket även Saxo verkar göra. Men samtidigt finns det tydliga paralleller till slaget vid Lena, eftersom slaget i andra traditioner (Sögubrott) är ett slag mellan Svear och Östgötar, medan det hos Saxo handlar om ett slag mellan Svenskar (Svear och Götar) och Danskar understödda av bland annat slaver.
Eftersom Saxo var så nära kopplad till ätten Hvide, eftersom han arbetade åt Absalon, så måste han ha varit mycket välunderrättad om vad som hände i Sverige med deras frände Sverker.
Vi vet att Gesta Danorum blev klart efter år 1201. Om den överlämnades efter 1201 men innan 1208, så måste det ha verkat som en närmast övernaturlig förutsägelse av hur kriget skulle gå. Kanske ligger det närmare till hands att tro att Saxos berättelse om slaget vid Bråvallarna istället är en förtäckt berättelse om slaget vid Lena. Kanske var det känsligt, politiskt att skriva det tydligare än så. I en dansk medeltida dikt står det:
Fruarna sitta i högan loft
de vänta sina herrar att komma
Hästarna kommo blodiga fram
och sadlarna voro tomma
Bra komplettering om vad som skrivits om slaget på min och Henrik Anderssons bloggar. Är det till att ha läst Ohlmarks “Absalom – Skånes Djävul” angående Hvide släkten, grundandet av Köpenhamn och dåtidens historia i allmänhet ? Ger ett intressant kompletterande perspektiv också..