Imperiers uppgång och fall

När jag gick på gymnasiet så började jag läsa “Det romerska rikets nedgång och fall” av Edward Gibbon. Han beskrev hur kejsarna i Rom levde i överdåd och hur de genom sin låga moral bildligt och faktiskt lät Rom brinna medan de spelade harpa. Jag minns särskilt hur Heliogabalus lät lösa upp pärlor i vinäger för att sedan dricka det. Jag svårt att tänka mig att det skulle vara särskilt gott, men det var dyrt och det var tydligen det som räknades.

Gibbons teori var alltså att Rom föll på grund av att romarna tappade sin moral, och detta är även något som många historiker under sluttampen på det romerska imperiets tid själva påpekade. De betonade att romarna under republikens tid hade varit måttliga i sina vanor och alltid redo att lida umbäranden under fälttåg för rikets bästa.

Denna typ av förklaringar blev dock mindre populära under 1900-talet, kanske på grund av att parallellerna med det moraliska förfallet under sagda århundrade var allt för tydliga. Istället har man kommit med materiella förklaringar så som ekonomiskt förfall, utarmning av jordbruksmarken, blyet i vattenledningarna eller kanske klimatet. Men varje gång så har det saknats tydliga bevis.

En som tidigt bestämde sig för att åtgärda just bristen på bevis inom historieforskningen var Peter Turchin. Han började sin bana som biolog, och var med när biologin matematiserades. Det vill säga att betoningen på forskingen skiftade från att samla in prover och räkna populationer, till att behandla de data som man hade samlat in. Han är dock en ambitiös man, och han insåg att han inte skulle kunna ha särskilt stort inflytande på forskningsfältet som sådant. Därför sökte han ett annat forskningsfält som ännu inte hade gjort samma transition. Han fastnade för historieforskningen.

Innan Turchin så hade historieforskningen gått till så att en historiker samlade in exempel från historien genom att gräva i arkiv, utifrån de observationer som han gjorde där så formulerade han en hypotes som han sedan argumenterade för med många ord, men få siffror. Forskningen fortskred genom att man omformulerade och omtolkade teorier, men det var svårt att bevisa något. Det handlade mer om vem som kunde argumentera mest övertygande för sin teori än att man kunde hitta gemensamma kriterier att bedöma historien efter. (Kanske vill någon invända mot denna beskrivning. So be it.)

Det Turchin gjorde var att han samlade in data, mycket data, och samlade allt i en databas. Allt från pris på vete i Rom och Mesopotamien till antalet bönder per gods i medeltidens Frankrike. Medelllivslängder, genomsnittslöner. Allt samlades i en stor databas som han kallade för Seshat. När han väl hade samlat in data så började han utforska det med hjälp av statistiska metoder som han hämtade från sin karriär som biolog. Och det han fann var mycket intressant.

Det Peter Turchin menar sig ha bevisat är att imperier uppstår under mycket specifika förhållanden. För det första så uppstår de på det han kallar för meta-etniska gränser. Det vill säga att ett folk som skall utgöra centrum för ett imperium måste ha en tydlig gräns mot ett folk som är tydligt av en annan etnicitet. I exemplet med Rom så menar han att denna gräns är gentemot Kelterna som invaderade Italien över alperna runt 400 f.kr. och sedan under fyra hundra år var det romerska rikets ständiga nemesis. Till och med under de puniska krigen så utgjorde kelterna en stor del av Karthagernas armé.

Denna yttre fiende gör att man inom det gryende imperiet har en tydlig prioritet, nämligen att skydda sig mot och bekämpa den yttre fienden. Denna yttre fiende måste dessutom vara så olika dem själva att man tydligt kan skilja ut vem som är vän och vem som är fiende. Den ständiga fiendskapen gör också att de styrande, eliten inte kan suga ut folket för mycket, eftersom de behöver folket för att skydda sin egen egendom och makt mot de yttre fienderna. Det finns alltså en solidaritet mellan styrande och styrda. Turchin kallar detta för Asabiya.

Denna solidaritet gör att de styrande inte bara styr i sitt eget klassintresse, utan även för folkets bästa. Det gör också att folket är villiga att göra uppoffringar för det gemensamma bästa, inklusive att ge sitt liv för sina ledares egendom och rätt att styra. Detta gör att det inte går att skjuta in kilar mellan klasserna. Vid yttre hot så sluter man sig samman istället för att söka yttre hjälp för att hämnas orättvisor.

Denna solidaritet, Asabiya, bryts efter några hundra år, och det går till på samma sätt nästan varje gång. Problemet är att det måste finnas en balans mellan antalet styrande och antalet styrda. Om mängden styrande, eller kandidater till den styrande klassen ökar för mycket, så kommer et att uppstå en grupp av kandidater som anser sig ha rätt att vara del av eliten, men som helt enkelt inte får plats. Samtidigt kommer folket att lida under hårda pålagor för att underhålla den växande eliten. Det finns då ett missnöje i de breda folklagren som kan utnyttjas av de uteslutna elit-kandidaterna.

Det utbryter då en period av inbördes strider mellan grupperingar inom eliten. Om man har tur, så slutar det med att elitens antal minskar (genom strider, avrättningar utrensningar etc.) till en punkt när alla kandidater får plats. Om man har otur så drabbar det istället folket, och problemet fortsätter ända tills ingen identitet eller solidaritet finns kvar.

Denna teori ger vissa mätbara kriterier som kan beskriva var i processen man befinner sig. När Turchin i början av 2000-talet höll föredrag om sina teorier så var det många i USA som frågade var man befann sig i denna bana. Han var i början tveksam till att applicera sina teorier på nutiden, men 2007 så publicerade han sin analys. Och den var chockerande.

USA hade ett svårt problem med överproduktion av eliter. Man hade en befolkning som led under pålagor och bristande framtidshopp. Turchin hade svårt att tro att situationen skulle vara så prekär som modellen sade, men han publicerade ändå sina resultat.

Några år senare så blev Donald Trump vald till president.

Om man skall tro media så är Trump en korrupt man som antagligen arbetar åt ryssen, och som bara vill åt presidentmakten för att förtrycka kvinnor och icke-vita i USA. Men sett genom en lins av Turchins teorier så ser man att detta är helt irrelevanta aspekter av Trump som fenomen. Amerikanen i gemen har fått nog av Washington, och de är beredda att rösta på vem som helst som på ett trovärdigt sätt kan hävda att han skall “tömma träsket”. Och rent objektivt så behöver träsket tömmas. Den främsta investeraren i USA, med en årlig avkastning på nästan 40% är inte någon Wallstreet guru, det är talmanen i kongressen. Och det är helt lagligt för kongressledamöter att göra insiderhandel baserat på vilka lagar som kommer att gå igenom kongressen. Och detta är bara den synliga delen av korruptionen.

Det finns i USA ett tydligt förakt mot folket, och det hat och ärligt talat förtal som Trump utsätts för är bara en yttring av detta förakt. Eliten i detta fall inbegriper media, universitet, myndigheter och politiker i båda partier.

Men, politik är så tråkigt. “Let’s speak no more about that.”

Vi har i Sverige en period som vi kallar för Stormaktstiden. Även om Sverige inte var ett fullfjädrat imperium under denna tid, så var det inte långt ifrån. Frågan är vad som gjorde att vi kom så nära. Vem var fienden?

Svaret är givetvis Danmark. Från Stockholms blodbad och fram till freden i Brömsebro så låg Sverige och Danmark mer eller mindre i konstant krig. Även om danskarna var till förväxling lika svenskarna (och för en icke-skandinav så går det verkligen inte att se skillnad), så var Danmark och Sverige tillräckligt olika för att man skulle kunna använda varandra som en yttre fiende. Gustav Wasa gjorde dessutom processen kort med folket i gränsbygderna som hade kunnat utgöra en brygga av förståelse mellan folken.

Längre tillbaka i tiden så kan man fråga sig vad som gjorde den nordiska bronsåldern till en sådan rik och storslagen period i södra Skandinavien. Här är inte svaret lika enkelt, men kanske ligger svaret inte i bronsåldern själv, utan i perioden innan. Under den sena stenåldern, båtyxetiden, så fanns det åtminstone tre folkslag i norden som stred sinsemellan.

Vi hade samlar-jägarna som levde i inlandets skogar och längs kusterna norr om Gotland. Vi hade jordbrukarna som levde på slätterna i västergötland, och så hade vi indoeuropéerna som var de senaste invandrarna söderifrån.

Jordbrukarna har tidigare uppmålats som fredliga, matriarkala och egalitära. Men när man studerar lämningar ner på kontinenten så ser man att även dessa kunde begå massakrer, till och med på kvinnor och barn. De var beredda att inte bara försvara sitt land, utan dessutom erövra grannarnas land med vapen i hand.

I norden sker det intressanta att indoeuropéerna allierar sig med jägarna, och en ny kultur uppstår, den gropkeramiska kulturen. Dessa var genetiskt släkt med jägarfolket, men de hade många kulturella drag av indoeuropéerna. Över tid så suddas de kulturella och genetiska skillnaderna ut. Först mellan indoeuropéerna och det gropkeramiska folket, men sedan försvinner även jordbrukarna.

Detta var en konflikt som varade under många hundra år, något som är en förutsättning för att bygga den typ av Asabiya som krävs för att bygga en högkultur.

Denna period följdes av en period när klockbägarfolket bebodde norra Jylland, samtidigt som den bandkeramiska kulturen bodde i norra Tyskland. Mitt emellan fanns det som några hundra år senare skulle utvecklas till den nordiska bronsåldern. Kan detta ha varit början på de germanska folken?