Eldsguden Heimdall

Vi har tidigare skrivit ett inlägg där vi jämför (eller kanske likställer) Höner och Heimdal. Det inlägget var dock rätt förvillat, så det kan inte rekommenderas. Vi har även skrivit om Scef (del 1, del 2 och del 3), Saxarnas anfader, som enligt Viktor Rydberg är den samme som Heimdal och Rig från Rigsthula.

Låt oss börja borta i Indien. Viktor Rydberg påtalade att det finns den stark koppling mellan Heimdall och Agni.

Punkt för punkt motsvara hvarandra också skildringarna af Agni och Heimdall med afseende på gudomlig natur och gudomliga attribut. Agni är den store, helige, hvite guden; Heimdall är mikill och heilagr och kallad hviti áss (pr. edd.) eller »den hvitaste af asar» (Thrymskv. 15).

Medan Agni såsom eldgud har gyllne tänder, bär Heimdall säkerligen af samma anledning epithetet gullintanni, »han med gyllne tänder». 

Agni har hvita hästar; i Ulf Uggesons kväde om konstverket på Hjardarholt rider Heimdall sin häst Gulltoppr, hvars namn antyder på hans glans.

Medan Agnis spanande blickar skåda fjärran och genomtränga nattens mörker, heter det om Heimdall, att hann sér jafnt nótt sem dag hundrað rasta frá 
sér. Medan Agni förnimmer allt, äfven de ohörbara rörelserna i örternas och djurens växtlif, emedan han intränger och utbreder sig i plantorna och djuren, säges om Heimdall, att hann heyrir ok þat, er gras vex á jorðu eða ull á sauðum. 

Medan Agni — det säges ej med hvilket medel — är i stånd att åstadkomma ett åskliknande dån, som genljuder genom de båda världshalfvorna, eger Heimdall den lur, hvars toner hela världen skall förnimma, då Ragnarök är inne.

Å »cirkelformig väg» beskådar Agni varelserna; Heimdall skådar från Bifrost öfver världen.

Agni bevakar demonernas åtgöranden, är oaflåtligt uppmärksam och skyddar världen dag och natt mot faror; Heimdall är gudarnes väktare, vörðr goða (Grimnersm.), behöfver i sitt väktarekall mindre sömn än en fågel och skyddar trofast asabron mot jättarne.

Agni är född af flere mödrar; Heimdall är född af nio. Agni är »den raske vandraren», som i de människoboningar han besöker öppnar väg åt bönen och offret (Rigv. VII, 13, 3); i Rigsmal bär Heimdall samma epithet »den raske vandraren», röskr Stigandi, då han går mellan gårdarne och lär människorna »evighetsrunor» och »tidsrunor». 

Viktor Rydberg, Undersökningar i Germanisk Mytologi 1:a bandet, sid 445

Agni är en eldsgud som förmedlar eldsoffren till gudarna. Det finns inga belägg för att Heimdall skulle ha haft samma roll i Norden, men utifrån Rydbergs uppräkning, så verkar det ändå som att han var någon slags eldsgud. Frågan är vilken sorts eld?

Låt oss kika lite på Rigsthula. Där berättas hur Rig, i tur och ordning besöker en fattig stuga, ett bondgård och en kungsgård. I varje hus brinner en eld på golvet, och när kvällen kommer så lägger sig Rig mellan herrn och frun i huset och ligger så i tre dagar.

Det verkar alltså som att han har något med den husliga härden att göra. Nu finns det redan andra gudinnor som kanske är närmare förknippade med just den. I inlägget om Påskens hedniska rötter, så nämndes att den Grekiska Hestia, den romerska Vesta (som tillbads av Vestalerna som vaktade en evig eld) och den Germanska Ostara antagligen var gudinnor som hade med hemmets härd att göra. Dessa gudinnor var den främsta gudomliga representationen av elden i Grekland och Rom, men de hade även manliga motsvarigheter.

Hephaistos, var antagligen ursprungligen en eldsgud, och man kan se spår av detta i Iliaden där han strider mot floden Scamander genom att skicka flammor. Senare tog han över attribut från en numera bortglömd smedsgud från mellanöstern. (Indo-European Poetry and Myth, M.L. West, s. 267)

Utöver den fysiska elden som brinner på golvet i stugan eller gården, så tänder han den äktenskapliga elden mellan man och hustru. I Rigsthula så ligger han mellan makarna, vilket är den direkta orsaken till att det föds ett barn i varje hus nio månader senare. Kanske ska man tolka detta som att han tänder åtråns eld mellan makarna, och att det är denna eld som är hans domän. Kanske.

Enligt West, så kallades Agni för husets herre, vilket är passande för någon som beskyddar husets härd. Så Agni verkar ha haft den rollen också.

Det är dock aningen märkligt att Martin West inte nämner Heimdal. Faktum är att guden Heimdal inte verkar nämnas med ett enda ord i hela boken, som är på över 500 sidor. Detta är märkligt, särskilt med tanke på de starka likheter som finns mellan Agni och Heimdal. Utöver detta så är det en utmärkt bok, och en mycket bra referens för många jämförelser med Romersk, Grekisk och Indisk mytologi.

Men, låt oss fundera lite på Heimdals namn. Enligt deVries, så betyder Dall någonting i stil med ”Spontan energi” och skall ha varit gudens ursprungliga namn. Dall, skulle i så fall kunna syfta på en snabbt uppflammande kärlek, eller kanske kättja.

En annan tolkning är att det är härlett från Dallr, vilket skulle betyda blomstrande träd. Vidare har man tolkat detta blomstrande träd som Yggdrasil. Detta motsäger inte tolkningen ovan. Yggdrasil är den nordiska versionen av en mycket spridd myt om en pelare som håller uppe himlen och förbinder himlen med jorden. Denna pelare representerar ofta den manlige himmelsgudens penis, som tränger in i jordgudinnans sköte.

Loke tävlar även med elden i form av en jätte vid namn Logi, när han tillsammans med Tor reser till Utgårdalokes land. Så, kanske man kan se Loke som den förstörande elden, och Heimdall som den värmande och närande elden.

Heimdal slutar sitt liv vid ragnarök, där han strider mot Loke själv och de båda dödar varandra. På samma sätt som med Tor och Midgårdsormen, så finns en berättelse om Loke och Heimdall som strider mot varandra på ett skär i havet som kallas för Singastenen.

Kanske är det även detta som Loke åsyftar när han i Lokasenna när han säger till Gefjon:

»Tig du, Gefjon! 
Nu talar jag om, 
huru ditt hjärta den ljuse 
svennen besvek, 
som dig smycke gav 
och som dig famna fick.»

Loketrätan, 20

Det skulle i så fall kräva att Gefjon är ett annat namn på Freja. Men, den ljuse Svennen låter ju som Heimdall. Det passar ju bra då att Ostara, som nog kan antas vara Frejas “riktiga” namn (Freja är hennes titel, och betyder “Fru”), hör till samma kategori som Hestia och Vesta som ju är dokumenterade som gudinnor över hemmets härd. Att hon dessutom är kopplad till kärlek passar ju även bra med att Heimdall under namnet Rig befinner sig mellan makarna i den äkta sängen.