Scef – Ankomst och barndom

Det här är en tolkning av legenden om Scef, den förste kungen. Vi får träffa honom under hans första år från att han anländer till stranden och att han gör sin första sådd.

Embla gick längs stranden som hon brukade göra varje dag. Om hon hittade något som gick att äta så åt hon det, om hon hittade en vacker sten så behöll hon den. Hon tog varje dag som den kom, och hon hade inga bekymmer, mer än de dagar som hon inte hittade något att äta. Men idag hade hon redan ätit sig mätt. Det var sommar och det fanns både frukt och bär på stranden.

Så här hade hon gjort ända sedan hon och Ask hade fått livet från de tre gudarna. Oden hade gett dem ande, Heimdal hade gett dem fröet till fruktbarhet och Loke hade gett dem blod och en vacker lyster.

De hade inte sett gudarna sedan dess, men hon och Ask hade fått flera barn. Dessa barn i sin tur hade fått flera barn och nu hade flera av dem flyttat ifrån stranden och halvön där den låg och flyttat längre inåt land. Embla visste inte hur det såg ut där. Men det intresserade henne inte heller. Hon var nöjd här där hon var. Hon och Ask levde lyckliga här på stranden som gav dem allt de behövde.

Hon såg Ask stå längre upp längs stranden och spana ut mot havet i väster. Eftermiddagssolen speglade sig i vattnet och hon såg att han försökte kisa och hålla upp händerna framför ansiktet för att skugga sig. Hon försökte se vad det var han tittade på, men hon kunde inte se det från där hon stod, så hon gick bort till honom och lade sitt huvud på hans axel.

Hans solvarma hy luktade gott och hon kände hur en åtrå väcktes i henne. Det var länge sedan de hade haft ett barn, så kanske det var dags igen. Hon kysste honom på axeln och frågade honom vad det var han spanade på.

“Det är en farkost där ute.” Han pekade med sin vackra hand. De ljusa håren på hans arm blänkte i solen och hon följde hans utsträckta finger ut mot havet.

“Den närmar sig stranden. Men den har inga åror och inga segel.” Nu såg hon farkosten. Den var skålformad och längs randen var den prydd med guld. Med jämna mellanrum kom stora vågor och varje gång fördes farkosten närmare stranden. När den nionde vågen hade kommit in så landade farkosten på stranden.

“Kom, så älskar vi”, sade hon. Hon smekte honom ner för magen så som hon visste att han tyckte om. Han vände sig mot henne, och gav henne en djup kyss. Hon kände att han började komma i humör när han tryckte sin kropp mot hennes.

Plötsligt hördes ett ljud från farkosten. En liten röst, precis sådan som deras barn brukade ha. Hon vände sig bort från Ask och gick bort till farkosten och tittade över kanten. Där, på en kärve av spannmål låg et spädbarn, en pojke. Pojkens hy var blek och dess hår var alldeles vitt. Hon undrade var han hade varit ända tills nu. Han kunde inte ha varit ute i solen, för så ljus hy kunde man inte ha om man var ute i solen.

Hon tittade på pojken, och han log mot henne. Han hade vackra små skrattgropar och han jollrade när han såg henne. Hon drabbades av samma känsla som hon hade fått när hon hade sett sina egna barn. Hon sträckte sig in i farkosten och plockade upp pojken. Hon höll honom mot sin kropp och barnet sökte sig naturligt till hennes bröst och började suga. Det kändes som det mest naturliga i hela världen.

“Jag behåller den här.” Hon sade det mest till sig själv, för hon såg att Ask inte tittade på henne. Han var som förhäxad av alla andra saker som låg i farkosten. Hon var inte intresserad av glimmande saker och saker med vassa kanter, och hela farkosten var full av sånt.

Ask å andra sidan kände en ny känsla när han såg allt annat som fanns i farkosten. Det fanns alla former av blänkande saker. Han tog upp en och insåg att ena änden passade perfekt i hans hand. Den andra änden hade en lång, rak, vass kant. Han svängde det framför sig och han kände hur hjärtat i hans bröst svällde. Han kände sig modig och fick lust att utforska, kämpa och erövra. Han skulle kalla detta för “svärd”.

Han tog upp en stor rund platta som hade någon slags handtag på ena sidan. Den andra sidan var lika blank som svärdet i hans hand. Han tog plattan på vänster hand och höll svärdet i höger hand. Jag ska kalla detta för “sköld”.

“Nu behöver du aldrig vara rädd mer! Jag ska skydda dig med mitt svärd och med min sköld.” Han vände sig stolt till Embla och barnet. När barnet fick syn på honom så sträckte det sig mot hans vänstra arm och jollrade. “Vill du ha den? När du växer upp ska du få en egen, och då ska vi tillsammans skydda din mor.”

De döpte barnet efter kärven han hade haft med sig. De sparade kärven och Ask skyddade den. Om det regnade så höll han sin sköld över den. Om det kom en fågel, eller något annat djur så jagade han bort det med sitt svärd. Han fick slita ont för att skydda Embla, barnet och kärven. Han hade aldrig behövt jobba så hårt. På kvällen var han trött. Armarna värkte och han var trött i benen av att springa runt och skydda och skrämmas.

En dag var pojken så stor att han började gå. Det första han gjorde var att ta kärven han hade haft med sig och gå inåt land. Embla följde efter honom för att se vart han var på väg. Hon såg att han gick inåt land på sina korta ben. När han hade hittat en bit land som var någorlunda plan och öppen så började pojken ta kärven och skaka den medan han gick fram och tillbaka över fältet. Medan han skakade så föll sädeskorn ner på marken.

När han var klar så gav han det som var kvar av kärven till Embla, hon tog emot den och lyfte upp honom. På vägen tillbaka till stranden bannade hon honom: “Se vad du har gjort. Nu är kärven alldeles förstörd!”

Precis när hon sade det så kom en väldig blixt på himlen och ett ymnigt, fett, livgivande regn började. Pojken skrattade och lyfte händerna mot himlen, och kanske, kanske inte sade han sitt första ord “Torr!” och skrattade. Embla suckade och sprang mot stranden. “Ja, jag ska hålla dig torr. Ta det bara lugnt.”