Martin Pn Nilssons, “Årets folkliga fester” är en nästan outsinlig källa till kunskap om årets högtider. Vi har tidigare berättat om Midsommar, Jul och Allhelgona och deras ursprung i olika hedniska fester.
Att dessa har hedniskt ursprung är ganska känt även bland folk som inte är intresserade av hedendom. Men det kanske är mindre känt att kristendomens största och teologiskt viktigaste helg har ett hedniskt ursprung.
För att förstå detta måste vi först lära känna berättelsen om Adonis. Här i den version som Ovidius berättar i sin bok Metamorfoser.
Kung Cinyras av Cypern hade en dotter, Myrra. Hennes mor skröt så mycket över hur vacker Myrrha var, att Afrodite kastade en förbannelse över dottern som drabbades av en osläckbar sexuell lust till sin far, Cinyras. När dottern så blev gravid kastades hon ut ur kungadömet och förvandlades då till ett Myrra-träd.
Ur trädet föddes en son, Adonis. Afrodite hittade barnet där i skogen och tog honom till Persefone som bodde i underjorden för att uppfostras där. När Adonis hade vuxit upp så återvände Afrodite till underjorden och upptäckte då hur vacker han var. Problemet var att Persefone ville behålla honom i underjorden med Afrodite ville ta med honom upp till de levandes värld.
De två gudinnorna kunde inte enas, så Zeus fick avgöra tvisten. Han beslutade då att Adonis skulle vara en tredjedel av året hos Afrodite, en tredjedel hos Persefone och en tredjedel hos vem av de båda han själv valde. Han valde då att vara hos Afrodite.
Men, det bar sig inte bättre än att Adonis en dag blev dödad av ett vildsvin medan han var ute och jagade. Han blödde till döds i Afrodites armar. Afrodite grät då bittra tårar och instiftade en årlig festival till hans minne.
Grekerna lånade in denna berättelse från mellanöstern där den hade något annorlunda form och gjorde den till sin. Namnet Adonis är dock av semitiskt ursprung och betyder “herre” (precis som den svenska ordet Frej). Det är för övrigt härlett från samma rot som Adonai, vilket är ett av de ord med vilka den judeo-kristna guden benämns i bibeln (det andra är Jahwe).
I östern och Egypten liksom i Grekland firades Adonisfester, som varade tvenne dagar. På den ena tänktes guden haffa stigit ned till underjorden; då hördes idel klagorop och sorgesånger af kvinnorna; en sådan dag var en olycksdag; det var på sådana som atenarnas flotta drog ut på sin olycksaliga härfärd till Syrakusa och det var likaledes på en sådan dag som kejsar Julianus från Antiochia begav sig på det krigståg till Persien, som kostade honom lifvet. Andra dagen av festen var det fröjd och jubel över Adonis återkomst till övervälden, liknande det som i den grekiska kyrkan råder på påskdagens morgon.
Julius Centerwall – “Grekernas och Romarnas Mytologi”
Martin Pn Nilsson påpekar att både födelsekyrkan i Betlehem och Klippgraven i Jerusalem antagligen innan kristendomen tog över dem som heliga platser var platser där man utförde den rituella begravningen av Adonis och där man sörjde honom ända tills han återuppstod.
Det verkar alltså som att samma mönster har återkommit många gånger, i samband med nästan alla kristna högtider. När kristendomen etablerar sig så tar den upp formerna för firandet av tidigare hedniska högtider och gör dem till sin. Kristendomen har också tenderat att återanvända hedniska
Här uppe i norden var kanske de stora känsloyttringarna något nertonade jämfört med längre söderut, men långt fram i tiden var Långfredagen verkligen en lång och dyster dag som följdes av en muntrare Påskafton med gevärsskott och påskeldar.
Men, detta är inte det enda hedniska ursprunget till Påsken. Det svenska ordet “Påsk” är härlett från det Hebreiska namnet, men på Tyska och Engelska har man istället namn (Easter, respektive Oster) som antyder en i norden okänd gudinna. Första delen av dessa namn är de samma som väderstrecket öst i respektive språk, vilket antyder att hon hade med gryningen att göra.
Bede, som skrev på 700-talet skrev om en Anglosaxisk gudinna som hette Ostara eller Eostre. Han skriver att månaden April hos Angelsaxarna hette Eostre-monath. Och att man förde över namnet på firandet av hennes högtid på den kristna högtiden.
Man trodde länge att Bede kanske hade hittat på denna gudinna, eftersom hon inte finns omnämnd i någon annan germansk religion, trots att namnet på månaden finns i Tyska. Vissa misstänkte att Bede hade hittat på gudinnan för att förklara namnet och inte tvärt om.
Men, så 1958 hittade man, nära Bonn i norra Tyskland, en stor mängd inskriptioner från 100-talet e.kr. som hänvisade till ”Matronae Austriahenae”. Inskriptionerna var på latin, men det handlade antagligen om en lokal kult. Så, det verkar inte som att Bede hittade på det, utan som att det faktiskt fanns en kvinnlig gudinna som hette Austra.
Så, vad vet vi, eller vad kan vi gissa oss till om henne?
I rekonstruerad proto-indoeuropeisk religion så finns det en gudinna som man tror kallades för Auesos. Hon har två möjliga härledningar
1) Haeusos – Vanligtvis en solgudinna.
a. Hittitiska Assu – ”herre, gud” (jfr. asar i fornnordisk mytologi)
b. Rigveda Ushas, en gryningsgudinna
c. Ahura Mazda, Persiska översteguden
d. Grekiska Eos, Latin Aurora – Gryningsgudinnor
e. Lettiska Ausekils, Litauiska Ausrine – Gryningsstjärnans gudinna
2) Haeustero – Eldgudinna, hemmets härd
a. Grekiska Hestia
b. Latin Vesta
c. Eostre / Ostara – Anglosasiska
Så, hon kan alltså ha varit en gryningsgudinna, eller en eldsgudinna, eller båda två samtidigt. Det är ju på morgonen som man tänder upp härden. Eos, den grekiska gryningsgudinnan, omnämns ofta i Iliaden. Det sägs där att hon har rosenröda fingrar (Ἠὼς Ῥοδοδάκτυλος “Eos Rhododaktylos”).
I Nordisk mytologi (så som vi känner den från Eddorna) så finns det ingen klockren motsvarighet. Den gud som är associerad med gryningen är Delling. Men om man noterar att Eos och många av de andra gryningsgudinnorna är syskon till hästtvillingar, så träder Freja fram som en stark kandidat.
En reaktion på ”Den kristna påskens hedniska rötter”
Kommentarer är stängda.