Scef – Elden och Rig

Det här är en fortsättning på föregående inlägg om Scef. Vi får även träffa hans okända bröder.

Den första våren efter att Scef hade anlänt över havet så hade han sått sädeskornen från kärven han hade haft med sig. Med hjälp av ett milt regn så hade det grott bra och sedan hade solen och regnet hjälpts åt att låta säden växa hela sommaren.

Den första hösten hade Ask skördat och bundit skörden till kärvar. Ask hade sparat en kärve var till sig själv, Embla och Scef. Han hade också givit kärvar till alla som kom förbi och undrade vad han gjorde. Ändå hade det funnits säd över för att de skulle kunna äta i flera veckor.

Allt eftersom åren gick så hade fler och fler börjat odla mer och mer. De hade även blivit fler och fler. Nu hade Scef bott på stranden i nio år och sedan nio år till. Han var inte längre ett barn, utan än man i sin egen rätt.

Till skillnad från de andra männen så såg han att landet var slut. De hade nu odlat upp varje glänta, varje äng, varje strand så långt ner som det ville växa. Problemet var nu att Allt annat som tidigare hade växt där inte längre fanns kvar. Det fanns inga bär och inga äpplen. Allt var sädesfält och ändå gick folk hungriga.

Scef, som var den ende som såg vad hungern berodde på samlade folket omkring sig och sade:

”Ni har gjort det bästa av sädeskärven jag tog med mig, och ni har förökat er flitigt. Men fälten har förökat sig så långt det går, och de räcker inte längre till. Därför går ni nu hungriga och lider. Därför måste vi göra ny mark som vi kan odla på.”

”Hur ska vi göra det? Alla gläntor, alla ängar är uppodlade och stränderna likaså så långt ner som det går att odla.”

”Ni ska ta yxor och hugga ner träden inåt land. När ni har huggit ner träden så ska ni så mellan stubbarna.”

Folket gjorde som Scef sade. Det var ett hårt arbete, mycket hårdare till och med än att så och skörda. Men de fick mer mat och de kunde föda ännu fler barn. Men för varje barn som de födde behövde de bryta ännu mer ny mark.

De klagade inför Scef. ”Vi har ont i händerna och ryggarna värker. Vi är inte längre hungriga, men vi kan inte fortsätta slita så här hårt. Det här är ditt fel. Du lurade oss att bryta ny mark, men ju mer mark vi bryter desto mer arbete blir det.”

Scef blev olycklig när han hörde det så han gick ut i skogen för att fundera ut en lösning. När han gick där möttes han av en ung man. Lite äldre än han själv, men han fick en känsla att de hade känt varandra mycket längre än så.

”Vad är det som bekymrar dig så unge man? Berätta för en gammal vän, så kanske jag kan hjälpa till.”

Då återkom alla minnen från hans tidigare liv. Han såg hur han själv och hans två äldre bröder, Oden och Lodur, skapade världen från jätten Ymers kropp. Han såg hur de tillsammans gjöt liv i Ask och Embla.

Han blev glad över att se sin bror och han kramade om honom. ”Lodur min käre bror, min vän, jag behöver verkligen din hjälp. Jag har givit folket mat, men de klagar för att de måste slita så hårt. Hjälp mig hitta ett bättre sätt.”

Lodur tänkte ett tag, och sedan sade han, ”Lita på mig. Jag tror jag vet vad som måste göras.”

Lodur reste till eldjättarnas land, långt nere i söder. Efter en lång förhandling och många prövningar (som vi inte hinner med här) så fick han med sig elden. Det var en väldigt liten låga på ett tjärbloss, men jättarna lovade att den skulle vara fullt tillräckligt för Lodurs och Scefs behov.

Lodur mötte Scef i skogen och gav honom elden.

”Jättarna lovade att den skulle lösa ditt problem.”

”Vad är det för något? Vad kommer den att göra?”

”Den heter elden, eller lågan. Jag vet inte exakt vad den kommer att göra, men se på den, så liten och ofarlig. Vad det än är den gör, så kommer det nog att gå rätt långsamt.”

Scef funderade lite. Efter att de hade dödat Ymer så hade jättarna varit ganska sura på honom och hans bröder, men han hade inte hört det senaste från Asgård. Kanske hade de försonats. Varför hade de annars givit elden till Lodur?

”Hur använder man den då?”

”Bara lägg den på marken. Det var vad de sade. Lägg den på marken så sätter den igång.”

Scef lade det lilla tjärblosset på marken, och till en början så såg den verkligen ut att vara oskyldig. Den åt sig utåt i en ring, och allt ogräs försvann. Scef nickade åt Lodur och de tyckte båda att det var en riktigt bra gåva som de hade fått från jättarna.

Men så kom lågan fram till en buske, och nu rörde den sig inte bara längs marken, utan den klättrade upp i busken och till slut började den sluka hela busken. Från busken spred den sig till träden i skogen och från skogen spred den sig ut på fälten. Till slut stod hela världen i brand.

Lågan förtär allt i sin väg (bild)

Från alla håll hörde Scef hur folket skrek av smärta. Åkrarna brann, men folket brann också. För första gången lärde Scef, Lodur och människorna känna döden. Elden förtärde dem som fastnade i den och de brann upp.

Scef och Lodur ropade på sin tredje bror. Den äldste och visaste av dem. Till slut kom Oden till dem i skepnad av en gammal man. Han såg sig omkring och den allvise guden läste en galder. Med ens stillnade elden. Den slocknade inte, den drog sig inte tillbaka, men den spred sig inte mer. Det var som att elden väntade.

”Kära bröder, nu har ni allt ställt till det”, sade Oden.

”Jag har inte gjort något”, sade Scef. ”Det var Lodur som föreslog att vi skulle använda elden för att rensa skogen.”

”Skyll inte på mig. Det var du som släppte lös elden. Inte jag.”, sade Lodur.

”Tyst med er! Ni är lika goda kålsupare båda två. Jag kan lösa problemet med elden, men det kommer att kosta människorna dyrt. Jag kan göra elden dödlig, men då måste också människorna dö. Inte bara om de brinner upp, utan varje människa måste dö efter ett visst antal år. Bara då kan jag ge dem förmågan att behärska elden.

”Jag kommer aldrig att förlåta dig för det här.” Scef pekade på Lodur, och sade: ”Från och med nu ska du heta Loke, efter den förtärande lågan som är din gåva till världen.”

Lodur knöt näven, men sade inget. Han skulle se till att få sin hämnd en dag. Men just nu så var det bäst att bara resa tillbaka till Asgård och glömma att det här någonsin hade hänt.

Oden läste en ny galder, och ett regn kom från himlen och kvävde lågorna. Sedan svepte han sin långa rock omkring sig och försvann.

Kvar på stranden stod Scef. Han ville inte längre bära det namnet. Det var för förknippat med hans misslyckande. Han funderade på att använda sitt gudanamn, Heimdal, men till slut kom han på ett annat namn. Han skulle kalla sig för Rig.

Där branden hade förtärt landet grodde ett frodigt, grönt gräs. I sin sorg gick Rig fram och tillbaka över landet. Han sökte länge efter någon som hade överlevt. Till slut kom han tillbaka till stranden där han en gång hade kommit till världen. Där såg han ett hus som någon hade byggt.

Han såg rök som kom ut från vindögat, så han insåg att det bodde människor där och att de hade lärt sig tämja elden. Det gladde honom. Han skulle inte göra samma misstag den här gången.