Världens äldsta musik

Musik är ett av människans äldsta nöjen, och antagligen är det lika gammalt som människan själv. Eller kanske till och med ännu äldre. Nu på våren hör man lärkans drillar i himlen, och på natten kan man på avstånd höra näktergalen (nachtigall – den som galet på natten) framföra sin rytmiska sång. Det är svårt att tänka sig att dessa fåglar inte på något sätt njuter av att sjunga.

Men frågan är då hur har musik låtit genom historien?

Man har hittat 35000 år gamla flöjter i sydvästra Tyskland. Detta var under höjden av den senaste istiden. De är de äldsta bevarade musikinstrumenten, och näst efter trummor är nog flöjter, eller pipor av olika slag de enklaste musikinstrumenten man kan göra.

Principen är ganska enkel. Man blåser en luftström över någon typ av föremål som kan hamna i resonans. Den frekvens som föremålet vibrerar i förstärks och underhålls av luftströmmen och man får en ton.

Man kan åstadkomma väldigt höga, skränande ljud bara genom att klämma ett grässtrå mellan handlovarna och tummar och blåsa på det. Ett annat sätt är att ta ett maskrosrör och dela på ena änden i två delar. När man blåser på det så uppstår en ton. Om man dessutom gör ett hål längs röret, så kan man reglera tonhöjden och plötsligt så har man skapat en flöjt. När idén väl är kläckt, så kan förfiningen påbörjas, och snart så har man fullfjädrade flöjter i ben.

En flöjt är dessutom lätt och tar lite plats, så den är enkel att bära med sig även för en jägare och samlare. Vid lägerelden på kvällen, eller under en lång vandring kan det även vara bra för humöret att spela lite musik.

Hur lät då de melodier som man spelade på sina flöjter?

Här har vi lite grand samma problem som för mytologierna, bortsett från att de första standardiserade sätten att skriva ner musik inte uppfanns förrän under medeltiden. Dvs. cirka tre-fyra tusen år efter att de äldsta mytologierna skrevs ner.

Men, det förekom ändå sätt att skriva ner musik långt innan dess. Det äldsta bevarade musikstycket anses vara ”Hurrian Hymn no. 6”, som skrevs ner cirka 1400 f.kr. Det är en hymn till gudinnan Nikkal och skrevs ner i kilskrift. Eftersom man inte använde standard-notation, så är rekonstruktionerna något godtyckliga, men det finns ändå inspelningar av olika rekonstruktioner.

Nästa verk som brukar pekas ut är en gravskrift på grekiska kallad ”Seikilos epitaph”. Den tillägnades en kvinna och ristades in på en marmorkolumn tillsammans med texten ”Lys medan du lever / Hys ingen sorg / Livet finns bara en kort tid / Och tiden kräver sitt pris”.

I Norden finns det en lång tradition av poesi, som går långt tillbaka i tiden, ända tills innan vi ens hade runorna att skriva ner den med. Till denna tradition hörde säkert en tradition om hur man skulle framföra dem i form av sånger. Under 1800-talet så väcktes intresset för dessa gamla melodier och man försökte samla in dem och även återuppväcka traditionen.

På Färöarna så fanns det en tradition med danser, och runt år 1830 så skrev en man vid namn Jens Christian Djurhus en sång som han kallade för Ormurin Lange (Ormen långe, för dem som tycker om berg-och-dalbanor).

Trots in gamla karaktär så är den alltså bara snart 200 år gammal. Men den bygger på en Färöisk tradition av kväden och ringdanser, så helt oautentisk är den alltså inte.

En mer autentisk, och obruten om än starkt hotad tradition är locklåtar. Dessa användes för att kommunicera mellan fäbodarna där ofta små flickor och pojkar fick valla korna under sommaren. De var ofta där ensamma under långa perioder och för att jaga bort rovdjur och rädslan för mörkret och för att leda korna hem, så behövde de en typ av sånger som hördes långt i skog och mark.

Temat, särskilt med unga män som skickas ut i skogen för att leva som herdar, eller vallpojkar om man så vill, finns i många myter. Romulus och Remus levde en tid som herdar, tills de mördade sin morfars banditer som han hade skickat ut för att stjäla boskap. Flera berättelser i Gesta Danorum handlar också om detta.

Kulning är en specifik form av locklåt, som kräver en speciell teknik. I norrlands inland och i Norge, där vallen ofta låg högt uppe på bergssluttningarna så kunde denna typ av sång höras flera kilometer. Det liknar på många sätt joddling, och har fyllt samma funktion.

I någon form har denna sång funnits så länge vi har drivit kreatur i skog och mark, så den går då säkert tillbaka ända till stenåldern. Och visst är det något magiskt i hur djur reagerar på detta. Man kan locka på kor

men också på svanar!

Att locka en svan över en dimhöljd sjö med kulning. Det finns nog inget mer nordiskt än det.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.