Midsommar har kommit, och den kalla, regniga och mörka tiden när döden har naturen i sitt grepp är förbi och istället närmar vi oss högsommaren där modernatur pressar oss tätt, tätt mot sin varma barm. Det här är en magisk tid i naturen.
Om man ger sig ut en tidig morgon och går mellan åkrarna så kan man riktigt känna naturens växtkraft. För varje dag blir säden längre och kornen sväller med livgivande näring. Rådjuren som under våren räddhågset galopperat iväg till skogsbrynet efter att förgäves sökt föda på de bara fälten, lägger sig nu bara ner när de ser vandraren och njuter av solens strålar tillsammans med sina kid.
Om man någonsin tvivlar över att livet kan segra över döden, så är det bra att tänka tillbaka på den här tiden på året. Därför har människan, särskilt i norr, alltid firat någon typ av högtid vid midsommar. De lärde är inte eniga i vad det var för högtid som firades, för till skillnad från de andra årstidsbundna bloten, så finns det lite eller ingen dokumentation av midsommarfirande. Ändå är midsommarfirandet det mest spridda och gemensamma hedniska firandet runt hela Östersjön.
På lettiska kallas denna högtid för Ligo, och det är en gammal tradition att man sjunger speciella sånger i samband med detta.
På filmen ser man en gigantisk kör som framför en traditionell midsommarsång.
Kvinnorna bär kransar på huvudet, vilket mycket liknar våra midsommarkransar. Midsommarkransen är så integrerad i traditionen, att man kanske inte reflekterar över dess innebörd. Men faktum är att kransar och cirklar förekommer ymnigt just kring midsommar.
Äldre former av midsommarstänger hade inte ringarna fästade vid ett kors, utan de var “trädda” över stången och fästes i toppen med rep. Runt denna stång så dansade man i ring, och på huvudet så bar kvinnorna kransar av blommor. Alla dessa ringar syftar på solens kretslopp och på solen själv. [Indoeuropean Poetry and Myth, M.L. West] Ull, som bär många solgudsattribut är även han kopplad till ringar.
En annan tradition som förekommer på många håll, dock inte i Sverige är midsommarelden. Den förekommer i Danmark, där man tänder en eld på Sankt Hans aften, när man tidigare även lekte “slå katten ur tunnan“. I Finland är det också vanligt att tända en midsommareld.
I Estland finns en annan tradition som är urgammal, nämligen att man gungar på midsommarafton. Detta är även en indoeuropeisk tradition, så kanske går denna tradition tillbaka till gemensamma rötter, eller så har det lånats i urtiden åt ena eller andra hållet.
I Indien så gungades en präst under den s.k. Mahavrata ceremonin medan han viskade till gungan att “Du är solen”. Även nere i Europa så var gungan en viktig del av att fira solen. I Athen var den del av Aiorai, i Rom var den del av Feriae Latinae. En sydslavisk myt berättar att Grosdanka gungade på Påskdagen och att solen då kom ner på sin egen osynliga gunga och bar iväg med henne till himlen för att göra henne till sin hustru.
Kanske är det en sådan gunga som vinna avbildad på en av tavlorna från Bredarör, Kiviksgraven. Denna grav är från 1700 f.kr., dvs samtida med de äldsta delarna av Rig Veda.
Att sjunga solen och åskan till är egentligen ganska naturligt. Solens värme som stegras och stegras för att sedan få sitt klimax i ett åskoväder åtföljt av en skonsam svalka är del av sommarens dramatik.
Som vi har konstaterat flera gånger både här på bloggen och på podcasten Lidskälv, så är det ett känt tillvägagångssätt att försöka att spackla över en hednisk tradition med en kristen högtid. Man kan då fråga sig varför midsommar är den högtid där detta har varit minst framgångsrikt.
Kanske är det för att symboliken står i så nära samklang med naturen. I midsommartiden så stämmer tradition, miljö och andlighet överens på ett sätt som är nästan omöjligt att se.
Många kollegor och bekanta från andra länder har frågat om midsommar, och jag har även hört om folk från andra länder som har besökt Sverige för att få uppleva midsommar. Men de har alla blivit besvikna när de har insett att de inte släpps in i det som de tror bara är en glad fest. Problemet är att det inte är en fest, som sådan. Det är en helig tradition, och främlingar kan bara se de yttre attributen. Bara de som är del av en hundra generationer lång tradition kan känna och förstå vad midsommar egentligen är.
Midsommar känns i kroppen, och i hjärtat. Gå ut och känn gudarnas närvaro!
Det cykliska kretsloppet, året som upprepar sig, årstiderna, solens vandring, hjulet, ringen, kransen och alla andra symboler för liv, död, återfödelse. Det finns i alla de gamla “hedniska” religionerna. Här i norr har vi våra varianter på temat, uppenbarligen närbesläktade. De indoeuropeiska folken delade sig, jag har läst att slaver och germaner skilde sig åt ganska sent. Och balterna tycks verkligt nära. Utseende, musik, folkdräkter och kulturella detaljer är väldigt lika. Fast ibland förvånas jag när vissa likheter dyker upp även hos mycket mer avlägsna folk. Vissa saker måste ha en oerhörd ålder.