Scef – Rig och den unge Jarl

Det här är en fortsättning på de två andra inläggen om Scefs barndom och hans problem med Loke. Jag tolkar här det som berättas i Rigsthula om hur Heimdal/Rig/Scef blir anfader till de tre kasterna.

Scef satt vid de falnande lågorna av elden som han hade tänt dagen innan. Den hade hållit honom varm under natten, och nu på morgonen hade han lagt in ett par pinnar i glöden för att koka sin morgongröt. Elden var en källa till ljus och värme, en god kamrat under kalla nätter. Men han mindes hur mycket smärta den hade orsakat honom.

Han tänkte tillbaka på de första människorna. Han tänkte på Embla, sin adopterade moder och Ask, sin adopterade fader. Han tänkte på alla deras söner och döttrar, och han tänkte på hur de alla hade omkommit i elden.

Han tänkte att hans bror Loke borde ha vetat bättre. Hade Loke berättat var han hade fått elden ifrån så hade han aldrig använt det. Han kände sin bror, och även om han oftast ville väl så var det farligt att oreserverat lita på honom. Det var något med Loke som gjorde att man alltid ville ge honom en chans till, men av erfarenhet så visste Scef att man oftast fick ångra det.

Sedan tänkte han på de nya släkten som han hade varit med om att skapa. Hos Ae och Edda, hos Ave och Amma och hos Fader och Moder. Varje par hade han besökt under namnet Rig. Hos de sistnämnda så hade han fått en son, Jarl. Det hade gått många år nu, och Jarl borde vara tretton år nu.

Scef reste sig upp och stampade ut elden. Den gick att kontrollera, men man måste vara hård mot den. Hålla den instängd, bara ge den precis så mycket mat att den överlevde. Man måste tukta den och aga den när den var olydig. Precis som hans bror.

Han lyfte upp sin packning på hästens rygg. Den vackra hästen, med den gyllne manen. Han satte sig i sadeln och red iväg till mötesplatsen som han hade sett i en vision.


Jarl hade ägnat hela morgonen åt vapenövningar vid stranden av den lilla bäcken. Solen var varm och han hade blivit alldeles svettig. Han tog av sig kläderna och lade dem på stranden. Sedan vadade han ut i vattnet och simmade några gånger fram och tillbaka till den andra stranden.

När han hade vänt den tredje gången såg han en främmande man som satt på stranden där hans kläder och vapen låg. Utan att stanna upp så simmade han tillbaka mot stranden. Den främmande mannen satt på en sten mellan Jarls kläder och hans vapen. Försiktigt, men utan att visa tvekan så steg han upp på stranden och började klä på sig.

”Vackert väder för en simtur!”, sade främlingen. Jarl log och nickade till svar.

”Var vattnet skönt?” Jarl fortsatte att le medan han gick i en halvcirkel runt den främmande mannen. Han behövde komma fram till sina vapen innan främlingen gjorde sitt drag. När han kommit runt stenen till platsen där han hade lagt sina vapen såg han till sin förfäran att de var borta. Hans svärd, hans båge och hans spjut. Allt var borta.

”Jag förstår att du undrar var jag har lagt dina vapen. Ingen fara. Jag har bara gömt dem så att vi kan samtala lite.”

”Ge tillbaka mina vapen, annars kommer du att ångra det, din fähund!”
”Fähund? Vet hut yngling! Vet du inte att det är den far du tilltalar? Mitt namn är Rig och du skall få mitt namn efter mig.”
”Fader är min far. Vem du är, det vet jag inte. Men Fader är du inte till mig.”

Med de orden kastade sig Jarl över Rig och började brottas med honom. Det blev en lång och hård kamp. Ömsom hade Jarl övertaget, ömsom Rig. Till slut hade dock Rig fångat Jarl i ett grepp som han inte kunde komma ur.

”Inser du nu att jag talar sanning? Mitt namn är Rig, och jag är din gudafader. Fader är din världslige far.”

”Så du är en gud? Bevisa det, så ska jag tro på vad du säger.”

Rig släppte den unge mannen och satte sig nedanför den stora stenen. Han bredde ut en duk och tog fram en pung. Han såg att han hade fångat den unge Jarls intresse, för han stod på andra sidan stenen och tittade koncentrerat. Rig läste högt en galder och kastade stavarna på duken.

”Jag ser att du är skicklig med svärd och sköld. Jag ser att du inte har någon överman när det kommer till bågskytte.” Han såg att Jarl hade satt sig ner på knä och försökte följa med i hur han läste Runorna. Det var dags att avslöja något som ingen kunde veta. Det var dags att avslöja Jarls hjärtas önskan. ”Jag ser en gård som ägs av Hersner. Jag ser en dotter av Hersner boren. Jag ser…”

Rig gjorde en konstpaus. Han såg att Jarl höll andan i väntan på fortsättningen. ”Jag ser ett bröllop. Men jag ser att för att detta skall ske, så måste brudgummen ha rikedom, gårdar, smycken och guld. Jag ser brudgummen skänka med båda händer. Detta är vad som måste ske.”

När Rig hade läst spådomen så tittade han på Jarl. ”Jag giver dig namnet Rig, efter mig själv.”

”Om du ger mig ett namn, så måste jag få en namngåva.”

”Du ska få denna sköld av mig. Den symboliserar din roll som folkets beskyddare. Den är tung att bära, men buren rätt så kan den ge folket skydd och vara förutsättningen för lycka och rikedom.” Med de orden räckte Rig över sin sköld till Jarl.

Jarl Rig red sedan ut i världen, genom den svarta skogen och över frostiga fjäll tills han kom fram till en hall. Där kastade han sitt spjut, svängde sin sköld, sporrade sin häst och högg med sitt svärd. Där blotade han valplatsen och vann 18 gårdar.