Bronsålderns kvinnliga skönhetsideal

Vi har tidigare avhandlat manliga skönhetsideal under bronsåldern som verkar ha betonat kraftfulla vader och andra delar av mannens anatomi. Men det var inte bara manlig skönhet som uppskattades under bronsåldern, utan även kvinnlig skönhet. Denna universella uppskattning av skönhet måste successivt ha lett till att man faktiskt blev vackrare.

Det är känt från flera håll att man under sen-neolitikum och bronsåldern praktiserade patrilokalt giftermål. Det betyder att när en kvinna gifte sig så flyttade hon hem till sin man och hans familj. På vissa platser och i vissa tider så var det så genomgående att kvinnor över en viss ålder aldrig dog där de var födda.

Man tror att döttrarna giftes bort för att etablera eller befästa handelsförbindelser. I sin bok ”1177 b.c.”, så refererar Eric Cline till att vissa mindre kungar i östra medelhavet använde sina döttrar som handelsvaror när de försökte få tillgång till handelsnätverken som de stora kungarna och faraonerna hade etablerat. Det samma borde ha förekommit i Europa där motsvarande handelsnätverk byggdes.

Om nu döttrar användes, om inte som handelsvaror, så åtminstone som brickor i ett politiskt spel, så måste man anta att de rikaste kungarna hade möjlighet att välja de mest eftertraktade, dvs. trevligaste, intelligentaste och vackraste fruarna. Alla småkungar måste ha tävlat i att kunna erbjuda vackra döttrar till de större kungarna. Man kan anta att allteftersom generationerna gick, så blev de som var rikast också vackrast. Det är ett vanligt fenomen i nätverk att de som har mest även får mest.

The Chad Ramses II

Ramses II (regeringstid 1279 – 1213 f.kr.), antagligen världshistoriens störste Chad, hade 200 fruar och fick cirka 100 söner och något färre döttrar. De flesta av dessa giftermål var av politiska skäl. Detta var alltså efter den 18e dynastins serie av incestuösa faraoner, bl.a. Tutankhamun. Under slaget vid Kadesh så anföll Ramses II ensam 2500 Hettitiska stridsvagnar och drev dem på flykten. Om man får tro honom själv alltså.

I indoeuropeisk tradition så gav brudens föräldrar en gåva till brudparet när de gifte sig. Det är en tradition som lever kvar än idag i att det är brudens far som betalar för bröllopet, mot att han får hålla ett hur långt tal han vill på middagen.

Så, en ung man som ville ta sig upp i världen gjorde alltså rätt om han försökte gifta sig med en vacker prinsessa. Chansen var då att han och hans nyblivna hustru fick en fin hemgift. Som vi har diskuterat tidigare, så är vissa av de folksagor som nedtecknades i början på 1800-talet av bl.a. bröderna Grimm, väldigt gamla och går att härleda tillbaka till proto-indoeuropeisk tid. Så, det kan vara detta som avspeglas i de sagor där prinsen till slut får prinsessan och halva kungariket.

Vad hade man då för skönhetsideal för kvinnor under bronsåldern?

Den sköna Helena är antagligen den mest kända skönheten från bronsåldern. Hennes skönhet, som förhäxade Paris, var själva orsaken till det Trojanska kriget. Trots detta, så är inte Homeros särskilt ingående i sin beskrivning. Han berättar att hon är ”vitarmad” och att hon bär en lång klänning.

Däremot så finns det beskrivningar av olika gudinnor, och vissa epitet som används generellt om kvinnor. Det sägs bland annat att många kvinnor har ox-ögon. Kanske lite märkligt med våra referensramar. Dels mätte man rikedom i antal kor, och dels så kanske det syftar på stora pupiller ”sängkammarögon”.

Briseis, som är föremålet för konflikten mellan Achilles och Agamemnon beskrivs som ljuskindad och ljushårig. Afrodite beskrivs som ”ljus”. Demeter, som är en skördegudinna , beskrivs som ljushårig. I övrigt så beskrivs gudinnorna mycket utifrån sina personlighetsdrag.

Skydstrupsflickans frisyr

I norden finns det ingen text bevarad, men till skillnad från området runt medelhavet så finns faktiska personer bevarade. Anledningen till att det finns hela kroppar, med kläder och allt bevarat här uppe är att klimatet är kallare, och att man har begravt i högar.

En gemensam sak för de två bäst bevarade kvinnorna från bronsåldern är Egtvedflickan och Skydstrupskvinnan. De hade båda intrikata håruppsättningar där både flätor och och hårnät ingick.

I övrigt kan vi bara se klädedräkten. Egtvedflickans korta repkjol är känd, men det fanns även annat mode som inte var lika utmanande. Kvinnodräkten från Borum Ishøj är antagligen en mogen och välbärgad kvinnas klädedräkt. Med hättan så liknar den nästan vad man bar i det Svenska bondesamhället ända fram på 1800-talet.