Mors lilla Olle, Björnen sover, alla svenska barn känner till sångerna om faran med att umgås med björnar. Björnen har varit ett väldigt viktigt mytologiskt djur, och dess styrka var så berömd att de mest hängivna krigarna tog namn efter björnen, “Bärsärk”. Men var kanske inte många känner till är att det ursprungliga proto-germanska ordet för björn inte längre är känt.
Ordet “björn” är exempel på vad man kallar för noanamn. Det vill säga ord som man säger för att man inte vågar använda det egentliga ordet. För en yngre generation så kanske Voldemort ligger nära till hands. För en äldre generation så kanske “Beetlejuice” kan vara motsvarande exempel. Just ordet björn är antagligen härlett från det proto-indoeuropeiska ordet för brun, men vissa har härlett det till motsvarande ord för vilddjur. Båda är väl rimliga förklaringar. Samma sak har hänt i Ryska och andra slaviska språk. Det Ryska namnet “medved“, betyder “honungsätare“.
Varg är också ett sådant ord, som egentligen betyder strypare. Det egentliga namnet på djuret i fråga är “ulv”, som även används som förnamn “Ulf”. Ulf uttalades för övrigt från början exakt som ulv, med ett v-ljud på slutet.
Det som skiljer varg från björn i etymologiskt hänseende är att varg är en mycket nyare konstruktion. Varg, som ord är inte känt i våra grannspråk. Björn är ett så gammalt ord att det egentliga namnet inte längre är känt, men det borde vara härlett från *h₂ŕ̥ḱtos som Grekiska arktos, Latinets ursus.
Som tur är så finns det väl kända ljudlagar som möjliggör en rekonstruktion av det protogermanska ordet. En användare på Reddit har gjort ett försök:
*h₂ŕ̥tḱos (PIE) > *h₂ŕ̥ḱtos > *h₂uŕktos > *urktos > *urhtos > *urhtaz
Det är väldigt intressant att “björn”, “bär”, “bear”, etc. är så konsekvent för alla germanska språk. På alla språk som härletts ur Latin så har man använt ord härledda ur “ursus”, exv. “ours” på franska, “oso” på spanska.
Förklaringen till att just germanerna var de som slutade använda björnens sanna namn är antagligen att vi bodde längst upp i norr, där brunbjörnen är överst på näringskedjan. Längre ner i Europa tog man kanske det hela mer filosofiskt, medan folket i norr stog inför en faktiskt risk att en björn bröt sig in och åt upp vinterförråden och kanske dödade folk.
När ska då detta ha skett? Eftersom utbytet är så konsekvent, och så likformigt genomfört så måste det ha skett innan de germanska språken separerade, men efter att germanska delade sig från latin och keltiska.
Som man kan se ur trädet i bilden så skiljdes de germanska språken av från proto-latin cirka 1900 f.kr. Proto-germanska talades sedan fram till något århundrade e.kr. Så, någon gång under bronsåldern eller järnåldern skedde detta namnbyte.
Men, det skulle också kunna vara så att detta var en av de första sakerna som skiljde ut den germanska dialekten från latin och keltiska. Det som tyder på detta är att samma skifte har skett både i slaviska och i germanska. Dessa båda proto-folk flyttade söderifrån in i länder där björnen är topp-predator. De reagerade på samma sätt. Varför detta då skulle ske senare snarare än tidigare är kanske osannolikt.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.