”Where have all the young girls gone”

En artikel in Science fick mig att tänka på den gamla sången ”Where have all the flowers gone” som skrevs av Doug Segers. Sången, som är en anti-krigs-sång från femtiotalet, framfördes tjugo år senare av Marlene Dietrich på Engelska, Tyska och Franska. Här nedan, den Engelska versionen:

Where have all the young girls gone? Long time passing.
Where have all the young girls gone? Long time ago.
Gone to young men everyone.
When will they every learn? When will they ever learn?

Doug Segers

Det som varken Doug, eller Marlene visste var att denna vers perfekt beskriver delar av de fynd man har gjort i gravar från neolitikum och bronsåldern i Augsburg i södra Tyskland. Artikeln handlar om nya analyser av DNA som har utförts på ben som man hittade på 1990-talet i gravar som härstammar från 4750 till 3300 f.kr. Dvs. under övergången från neolitikum till bronsålder i den här regionen.

Som alltid, när man nu undersöker gamla fynd med modern DNA-teknik, så gör man ibland ganska spännande upptäckter. Bland annat så kan man se att de män som begravs i rika gravar i början av perioden har klockbägar-Y-DNA, medan de män som begravs i fattigare gravar har andra haplogrupper. Det står inte i den publika artikeln, men man får anta att det har med haplogrupp R1a att göra.

Det intressanta är att denna skillnad består genom hela perioden. Det ser alltså ut som att man har hållit de manliga ättelinjerna intakta i över tusen år! Det vittnar både om en strikt hierarki och om en stark sexualmoral.

Arkeologin har verkligen fått en boost av modern DNA-teknik, och där man tidigare har nöjt sig med att konstatera att det var skillnad mellan de gravgåvor olika män fick på samma gravplats, så kan man idag se att det faktiskt fanns ett fullt utvecklat kastsystem på den här platsen, vid den här tiden. Gamla idéer från 1800-talet som har förkastats av arkeologin som spekulativa, osakliga och kanske rent av suspekta, återfår nu sin relevans.

Klockbägarkulturen är i sig väldigt intressant, och lite svår att få grepp om. Det ser ut som att den keramik som man förknippar med denna kultur först uppkom i Portugal, i en icke-indoeuropeisk kontext. Sedan så plockades den upp av medlemmar ur enkelgrav-kulturen i Nederländerna, som var indoeuropéer. Dessa spred den sedan vidare längs kusten ända upp till Jylland, ut till Storbritannien och även inåt land till södra Tyskland. Därför är den på kontinenten och i Storbritannien förknippad med indoeuropéerna.

De kvinnor som här begravdes i rika gravar skiljde ut sig på ett annat sätt än deras makar. Alla hade DNA och spår av strontium i sina tänder som visar att de kom ifrån den s.k. Unetice-kulturen, som fanns längre österut i nuvarande Tjeckien.

”Nebra sky disk” från Unetice kulturen –
CC BY-SA 4.0

Unetice-kulturen, som också den var indo-europeisk, var väldigt rik på brons- och guldföremål. Så man kan tänka sig att det innebar mycket prestige för en man från klockbägarkulturen att gifta sig med en kvinna från Unetice-kulturen. Huruvida dessa kvinnor giftes bort som del av handelsöverenskommelser eller av politiska skäl är svårt att veta utan skriftliga källor, men mönstret verkar ha varit väldigt konsekvent under den här tiden.

Det man inte hittar, och som är anledningen till att jag tog hjälp av Marlene Dietrich ovan, är lokala kvinnor i vuxen ålder. Man får anta att man har varit mer försiktig än i fallet med Egtvedflickan, så att man kan lita på strontiumanalyserna. I så fall så står vi inför ett mycket intressant fenomen.

Det ser för det första ut som att de klockbägar-krigare som kom in på sina hästar, med sina klockformade dryckesbägare och lade under sig dem som bodde där och brukade landet. De såg till att hålla sin dominans över de tidigare ägarna av landet under tusentals år genom att vara väldigt noga med faderskapet på den manliga sidan. Samtidigt byggde de band till den rika Unetice kulturen i öster, som hade tillgång till rika koppargruvor genom att gifta sig med deras döttrar.

De döttrar som de sedan i sin tur födde giftes bort. Kanske kan framtida studier av DNA på andra platser visa var de tog vägen, men för tillfället får vi nöja oss med frågan ”Where have all the young girls gone?”