Lager av myter

Utifrån “The Huns in Scandinavia” av Karl O. Högström, så är det ganska tydligt att Hunnerna hade en närvaro i Skandinavien. Även om man kan diskutera exakt hur många individer som flyttade in, så finns bevisen där i form av y-haplogrupp Q.

Det är ett genomgående faktum i historien att män som har hög status (pengar, makt, titlar, ämbeten etc.) har många barn, och det finns även tecken på att de får många söner. Att y-haplogrupp Q är så spridd, särskilt i Västergötland, tyder på att dessa inflyttare hade hög status och att även deras avkomma (söner) hade hög status.

Denna status avspeglas, enligt Högström även i mytologin. Oden har lånat drag av hunnernas högste gud, och detta är då förklaringen till de shamanistiska drag som Oden har.

Detta är inte kontroversiellt. Var och en som har läst Eddorna, Heimskringla, Gesta Danorum och de Isländska sagorna kan se tydligt hur man från olika källor får aningen olika bild av hur de olika gudarna och gudinnorna uppträder. Det är uppenbart att olika myter ligger lager på lager i de olika källorna och att detta är resultatet av olika stadier i Skandinaviens historia.

Låt oss därför arbeta oss bakåt i historien och se vilka lager vi känner till, och se om vi kan peka ut några förändringar som vi borde kunna hänvisa till dessa lager.

Medeltiden, kristendomen (ca år 1200)

Både Saxos Grammaticus och Snorre Sturlasson tillhörde den fjärde generationen efter kristnandet, runt år 1200. Det vill säga att deras farfäder, eller farfarsfäder var de som först lät sig döpas. Samtida med dem så levde hedendomen kvar, dels i vissa delar av landet (inlandets skogsbygder) och dels i olika tankesätt, traditioner och folktro.

I de kretsar där dessa båda män rörde sig, så var dock kristendomen fast förankrad och den gamla tron sågs inte längre som ett hot. Kanske var det därför som det var möjligt för dem att skriva ner dessa myter utan att det sågs som kätterskt. Det var även i sista rappet, eftersom den gamla tron fördes vidare muntligt, och de sista som kände till myterna då var på väg att dö ut.

Snorres motivation till att skriva ner sin Edda var att han ville säkerställa att den Isländska diktartraditionen fortlevde. De Isländska diktarna använda många liknelser ur nordisk mytologi, och för att dikterna över huvud taget skulle ge mening så krävdes det att man var insatt i myterna. Snorre hade alltså en god anledning att inte ändra på berättelserna, eftersom detta skulle kunna ge fel associationer i dikterna. Däremot så hade han inte skäl att gå in på djupet och förklara alla de dunklare referenserna.

Saxo använde istället myterna för att berätta en förhärligande historia om Danmarks kungar. Han bytte ofta ut namn, och ibland så tog han brottstycken av olika myter och satte ihop dem på nya sätt. Men om man är insatt i i synnerhet nordisk mytologi och europeisk mytologi i allmänhet så kan man lätt se vilka delar som hör ihop och Gesta Danorum kan ge viktiga insikter i framför allt de myter som Snorre bara hastar förbi. Han verkar inte ha infört några kristna myter, utan han använde de nordiska myterna som betonade hjältemod för att ge de danska kungarna en ärorik historia.

Båda dessa herrar var kristna, och det lyser ibland igenom, men mest i kommentarer. Men ingen av dem hade egentligen skäl att ändra på myterna, utan de var användbara för de båda författarna i den form och anda som den berättades för dem.

Vikingatiden (800-1000)

Den poetiska Eddan består av dikter som enligt traditionen samlades ihop av Sämund den lärde (runt år 1050). Dikterna anses idag vara skrivna under vikingatiden från ca. 800-1000. Detta var en tid när kristendomen började tränga in i norden, men där hedendomen var den förhärskande tron.

Solsången är en dikt som brukar publiceras som en del av den poetiska Eddan. Men den är mycket nyare än de andra dikterna där och anses vara diktad på 1200-talet, efter Gesta Danorum och Snorres Edda. Denna är tydligt påverkad av kristendomen.

Folkvandringstiden (400-700)

Efter att Caesar hade besegrat Gallerna, och hans efterträdare hade erövrat Storbritannien, så nådde Romarriket sin största utbredning i norra Europa. Gränsen mellan Rom och barbarerna följde floden Rhen ner till södra Tyskland, men Roms inflytande sträckte sig ända upp i Norden. Genom sina enorma rikedomar så lyckades Rom värva krigare från norden för att strida mot sina fränder som bodda längs Rhen.

Situationen var mycket dynamisk, och allianser bildades och bröts ofta. För en ung man i Norden som kanske inte hade ett stort arv att vänta, så fanns det rikedomar och ära att vinna längs den romerska gränsen. Man kan se många rikedomar från Rom i nordiska gravar från den här tiden. Allt från mynt till glas bägare, och även katter, var lyxvaror som dessa unga krigare förde med sig hem. Med hjälp av dessa rikedomar så kunde de bryta nytt land och gifta sig med åtråvärda kvinnor.

En teori som jag har fört fram tidigare är att Oden innan denna tidpunkt främst var den gud som beskyddade Koryos. Detta är baserat på “The one eyed god: Odin and the IndoGermanic Männerbünde” av Kris Kershaw. Oden var alltså inte “kung” över alla gudar, och allas beskyddare, utan snarare en beskyddare för en del av befolkningen under en del av livet.

Det finns spår av detta hos Snorre och Saxo, där det berättas att Oden under en period var avsatt som kung och då ersattes av Ull. När Oden sedan kom tillbaka, så flydde Ull och dog senare i Sverige. En tolkning av detta är att Oden, så som vi känner honom nu, vandrade in med återvändande krigare och sköt tillbaka Ull-kulten till Svealand, där man än idag har en koncentration av Ull-relaterade platsnamn.

Men detta är inte den enda teorin.

Övergången från Bronsålder till Järnålder, ca 500 f.kr.

Enligt Goterkällan, av Ingemar Norgren, så hette Göternas huvudgud Gaut. Han bar alltså samma namn som folket. Från Göterna spred sig sedan Goterna till kontinenten. Denne Gaut var enligt Norström en gud som fick sin form vid övergången från bronsålder till järnålder.

Under bronsåldern så hade ett fåtal kungar monopol på den internationella handeln. Denna handel gav stora rikedomar som kungarna använda för att köpa lojalitet från ett följe. Dessa följen var sedan den maktbas som höll kungarna vid makten. En bronsålderskung var även en präst och offerförrättare, eller kanske till och med en gud i sina följares ögon. Man kallar detta för sakralkonungar.

I Norden lyckades dessa sakralkungar hålla liv i sitt system fram till år 500 f.kr., medan det längre ner på kontinenten upphörde i och med järnets intåg runt år 1000 f.kr. Detta gör att man brukar säga att järnåldern i norden börjar runt år 500 f.kr., men man bör komma ihåg att järnet fanns i norden så tidigt som 1000 f.kr. och att detta kan ha varit den ekonomiska motorn bakom Svearikets uppkomst.

Runt år 500 f.kr. var dock klimatet så kallt i norden att det var svårt att upprätthålla jordburk på det sätt man hade gjort under bronsåldern. Istället far centraliserade riken drivna av internationell handel med brons, bärnsten och lyxvaror, så drevs folk ut på mindre, utspridda gårdar. För att hålla ihop dessa riken, så blev vikten av offergemenskapen större. Kungarnas roll som offerförrättare betonades, och behovet av en huvudgud blev större. Om det fanns en kung över folket, så måste även gudarna ha en gud. Denne gud kallades av Götarna för Gaut.

Från en av de tidigaste romerska källorna Tacitus, så vet vi även att nordens folk dyrkade dem som senare skulle komma att kallas för Vaner. Tvillinggudar och deras syster, som i Grekland kallades för Pollux och Castor och Helena, dyrkades i Norden. Dessa är antagligen de samma som Frej, Njord och Freja i aningen transformerad form. Även en gudinna vid namn Nerthus dyrkades.

Bronsåldern 1800-500 f.kr.

Den tidigaste källan till nordisk mytologi är Tacitus, och han levde runt år 0. Det finns inga skriftliga källor till bronsålderns mytologi, utom hällristningar om dessa kan räknas som skriftliga.

Dessa är dock svåra att tolka, på ett sätt som tillfredställer en modern människa. Men genom att jämföra olika indoeuropeiska religioner, så kan man ändå göra vissa gissningar.

Solen verkar ha varit mycket viktig för bronsålderns folk. Solhjulet är en av de två vanligaste ristningarna; skeppet är den andra. På Horsahällen nära Torhamn i Blekinge så förekommer dessa båda bilder i en unik kombination. Skeppen ser ut att dra ett solhjul efter sig. I Danmark hittade man en skulptur av en hästdragen vagn på vilken en förgylld solskiva var fästad, även denna härrör från bronsåldern.

Tillsammans ger dessa bilden av att det i norden, under denna tid fanns en viktig myt som handlade om solens färd över himlen på dagen, dragen på en vagn av två hästar. När solen sedan gick ner, så skall den enligt samma myt ha färdats genom underjorden på ett skepp för att sedan åter ha plockats upp av solvagnen vid gryningen.

Denna myt verkar ha varit så viktig att det ibland, ganska slarvigt, påstås att man under bronsåldern var soldyrkare. Detta ger dock felaktiga associationer på grund av att man i Egypten vid denna tidpunkt hade en period av monoteistisk soldyrkan under Achenaten. Men detta var inte fallet, såvitt vi kan se, i Norden.

Runt denna solmyt så förekommer olika gudar som vi känner igen från Eddorna och Gesta Danorum. Om man studerar de sammanlagda myterna och jämför med Keltisk, Grekisk och Vedisk mytologi, så kan man se att Freja sannolikt var en gryningsgudinna, och att Frej och Njord antagligen var hennes bröder och att dessa var tvillingar.

Det finns flera fynd av tvillingstatyetter i brons. Dessa är troligtvis representationer av de nordiska Dioscuri. Den nordiska Helena kan då vara gestaltad i form av den vanligt förekommande kvinnogestalten som gör en bakåtvolt iklädd en kort kjol. Det kan till och med tänkas att Egtvedflickans kortkorta snörkjol var en form av dräkt som åsyftade just Freja och att hon hade någon roll i kulten av henne.

Bronsåldern var en tid av internationell handel, och internationella kontakter. Tvärs över Europa gick handelsvägar ner till Medelhavet. Bärnsten byttes mot brons och guld. Grekland hade då nyligen blivit del av den indoeuropeiska kultursfären i och med att protogrekiska började talas och skrivas ner i form av Linear B. Indoeuropéerna som vandrade från katakombkulturen i de tidigare Yamnaya-områdena blev här del av det rika handelsnätverken i östra medelhavet. Kanske var det därför som den relativa isoleringen under kopparstenåldern bröts vid bronsålderns intåg. Det var kanske lättare att handla när man hade gemensamma kulturella (och kultiska) referensramar.

Det kan tänkas att vissa idéer fördes fram och åter under denna tid. Det berättas i Grekisk mytologi att Apollo bor i Hyperboréen, det vill säga längs uppe i norr. Detta skulle kunna vara ett minne från denna tid. Apollo motsvaras i norden närmast av Ull, som bär vissa attribut som gör att han skulle kunna vara någon slags solgud. Berättelsen om Ull som gudarnas konung under en period har kanske ett historiskt ursprung i skiftet från bronsålderskult till järnålderskult i Norden.

Ett motiv som finns på hällristningar både i Skåne och i Bohuslän är spjutdansaren. Han dyker upp igen under vendeltid på pressbleck från Öland och på hjälmar från Vendel och Sutton Hoo. Detta skulle kunna vara tecken på att Oden i olika former, under vendeltid som krigarnas gud, och under bronsåldern som koryos gud, förekommit hela tiden.

Stenålder, före år 1800 f.kr.

Under Neolitikum så kom två vågor av inflyttare till Norden. Den första av dessa var de tidiga jordbrukarna som hade sitt ursprung i Anatolien där fastboende jordbruk först utvecklades strax efter istidens slut (10000 f.kr.). Men bara några hundra år efter att de för första gången hade brutit åkrar i Skandinavien, så hinns de ikapp av indoeuropeiska herdar från den bandkeramiska kulturen. Detta folks myter utgör det första, äldsta lagret av myter i den nordiska mytologin.

I norden utvecklades den bandkeramiska kulturen till det vi kallar för båtyxekulturen. Detta namn kommer från att den tidens hövdingar hade båtformade stridsyxor, eller kanske hammare av sten. Detta för tankarna till det som på engelska kallas för striker-gods. Bland dessa räknas Indra i Indien med sin Vajra och i Norden Tor med flera gudar. Denna typ av gud är gemensam för alla indoeuropeiska religioner. I Grekland så representeras han kanske närmast av Herakles.

Tor blir åter viktig under Vikingatiden, när torshammare blir mycket vanliga smycken. Detta visar att det har funnits en kontinuitet i den nordiska mytologin. Så, även om vi kanske inte har några tydliga tecken på en kult av Tor under bronsålder och tidig järnålder, så bör han ha funnits där hela tiden i någon form.

Karl O Högström för fram en teori om namnet Skandinavien som är ganska spännande. Han menar att det var svårt för den bandkeramiska kulturen att etablera sig i Norden på grund av att de som bodde här gjorde hårt motstånd. Som bevis för detta för han fram de inhängnader som dyker upp i norden under denna tid. De skall enligt honom vara sätt för de indoeuropeiska herdarna att skydda sina flockar från angrepp. Namnet Skandinavien skall då betyda ungefär “den skadliga ön”.

Indoeuropéernas motståndare skall då ha varit skandinaviska jägare. Kanske var detta representanter för den gropkeramiska kulturen. Detta var en jägar-samlar kultur som bebodde Sveriges östersjökust, och var specialister på fiske.

Det som är intressant är att indoeuropéerna i och med att de anländer till Skandinavien går från att sprida sig över land går över till att sprida sig längs kusterna. Kanske är det just mötet och anpassningen till att strida med gropkeramikerna som tvingar fram denna anpassning.

Till sist så verkar den indoeuropeiska kulturen ha segrat, men vem det än var som de stred emot lämnade ett tydligt genetiskt tecken. Som vi nämnde i början av detta inlägg, så har högstatus män större chans att sprida sitt DNA. I Sverige är den vanligaste y-haplogruppen I1. Detta kan vara ett spår av en högstatus gropkeramiker som tagit till sig den indoeuropeiska kulturen, och sedan fört vidare sitt DNA till dagens svenskar.