Vi har tidigare skrivit om Hunnerna i norden här på Brons och Blod. Nu har det för några månader sedan kommit ut en bok av Karl O. Högström, som heter “The Huns in Scandinavia” med undertiteln “A new approach centered around modern DNA”.
Jag har inte hittat så särskilt mycket om Karl Högström själv, utöver det som står i boken. Han har varit en av projektledarna på Family Tree DNA för ett projekt som handlar om y-haplogrupp Q i norden. I denna roll så har han intresserat sig för hur just denna haplogrupp kom att få en så relativt stark representation i just Norden.
Y-kromosomen ärvs hos människan uteslutande från far till son. Någon gång emellanåt så sker en mutation på könscellerna, och dessa förändringar kommer sedan att ärvas vidare. Detta är det enda sättet som Y-kromosomen ändras från far till son. Detta gör att man kan spåra den manliga ättelinjen genom historien.
I Europa så är de två vanligaste y-haplogrupperna R1A och R1B. De kom in i Europa tillsammans med indoeuropéerna och ersatte nästan helt de redan existerande ättelinjerna som härstammade från jägare-samlare och stenåldersbönder. Utom i norden, och särskilt i Sverige, där en jägare-samlare haplogrupp I1 lyckades hålla indoeuropéerna stången.
I detta hav av R och I så finns det några öar av andra haplogrupper, eller ättelinjer. En av dem är västergötland i Sverige, där haplogrupp Q har en representation hos 5% av alla män. Där denna haplogrupp är som vanligast är i centralasien, och bland Amerikas indianer. Så, frågan är hur denna haplogrupp hamnade här?
I sin bok så för Karl O. Högström fram teorin att det är Hunnerna som för med sig denna. Hunnerna är ett folk som vandrar in från Centralasien runt år 370, och då utlöser den stora folkvandringen av germanska folk in i romarriket, vilket i sin tur, i förlängningen utlöser västroms fall.
Hunnerna verkar ha haft som metod att inte besegra och förinta de folk som de mötte i krig. Istället inkorporerade de besegrade folken i sin här, och på så sätt så stred Ostrogoter och Hunner tillsammans mot romare och andra germanska folk, inklusive Ostrogoternas broderfolk Visigoterna. På detta sätt så erövrade Hunnerna stora delar av Europa ända till slaget vid de Katalaunska fälten, den 20 Juni 451, där Hunnerna besegrades av en här bestående av Romare och flera germanska folk.
Efter denna förlust så började det Hunniska förbundet av folk att krackelera, och Attila dog bara två år efter slaget. Sedan verkar Hunnerna mer eller mindre bara försvinna. Eller är det så enkelt? Ingen har kunnat ge en bra förklaring till vad som hände med dessa mäktiga krigare. Tills nu.
Den teori som Karl O. Högström för fram i sin bok är att åtminstone en del av Hunnerna lockades att bosätta sig i Skåne. För att bevisa detta så använder han olika skriftliga källor, främst Widsith och Beowulf.
I Widsith, och Beowulf nämns att ett folk som kallades för Heathobarderna krigade mot Hrothulf och Hrothgar.
Hrothulf och Hrothgar höll länge
45-49 i Wdisith
freden tillsammans, brorson och farbror,
efter att de hade fördrivit vikingarnas släkte
och förött Ingelds uppställda
heathobardiska här till spillror vid Heorot.
Enligt Högström så är Hrothulf och Hrothgar Danskar som har sitt fäste i Uppåkra i dagens Skåne. Deras folk har flyttat norrifrån, antagligen Västergötland, och drivit bort Herulerna från deras hem (som skall ha varit i Skåne).
De hamnar då i krig med Heathobarderna som har sitt fäste i östra Skåne. Enligt de källor som Högström hänvisar till, så skall detta rike ha haft sitt ursprung i området kring Kivik, vilket skall ha varit ett centralt fäste för spridandet av det indoeuropeiska språket, kulturen och generna i Norden. Dessa skall alltså ha varit “the original gangstas” bland Germanerna, men när de ställs inför de vildsinta Danskarna så behöver de hjälp.
De söker sig då till nyligen avdankade Hunniska krigare, och bjuder in dem att få land i Skånes inland mot att de utgör en buffert mellan Heathobarderna och Danskarna. Man har hittat en hästgrav av hunnisk stil vid Sösdala, och detta har sedan givit namnet åt en arkeologisk horisont där man räknar in även andra fynd i Skånes inland.
Högström drar även vissa slutsatser kring hur denna migration påverkade de religiösa föreställningarna i Norden. Enligt boken så finns det tecken på att Freja och Odr i samband med påverkan från Hunnisk mytologi förvandlades till Frigg och Oden. Han bygger detta på många indicier, vilka är för många att ta upp här, men som jag nog kommer att komma tillbaka till när jag har smält det. Men det är mycket märkligt att det finns två par av gudar som är så lika till namnet, men så olika i sin karaktär som Freja-Odr å ena sidan och Frigg-Oden å den andra, så detta kräver någon typ av förklaring.
Boken finns att köpa på Amazon, och trots att den bara är 165 sidor, så är den fullpackad med information. Karl O. Högström har varit mycket noggrann med källhänvisningarna, så den håller en hög akademisk nivå.
En personlig reflektion är att jag själv är en av dem som boken handlar om. Jag har forskat en hel del i min släkthistoria, och jag har tidigare haft en annan teori än den som Karl O. Högström för fram.
Det jag vet är att min manliga ättelinje går tillbaka på släkten Lagrell, som kom till Sverige i början på 1600-talet som vallonsmeder. Vallonien är bara på andra sidan om Ardennerna från det Katalaunska fälten, så det jag har tänkt mig är att Goter av blandad härkomst slog sig ner där och sedan, med tiden blev till smeder. Men problemet med detta är att det inte finns någon större ansamling av y-haplogrupp Q där.
En annan teori är att ättelinjen har fått ett främmande inflöde någonstans på vägen. Den förste som tog namnet Palmqvist var Peter Palmqvist som föddes i mitten av 1700-talet. Det som är anmärkningsvärt här är att han föds efter att hans far dör, och att han inte tar sin fars namn Lagrell, utan att han tar sig namnet Palmqvist. Peter Palmqvists mor gifter sig sedan ganska snart med en skomakare från Västergötland, och som vi vet så är sannolikheten en på tjugu att denna skomakare hade y-haplogrupp Q.
En ytterligare teori är att haplogrupp Q verkligen kom med Lagrell från Vallonien, men att denna släkt hade sitt ursprung i Normandie. Jag har sett indikationer på detta, men jag har inte lagt de pengar som krävs för att få det bekräftat. I så fall så skulle denna Haplogrupp Q ha kommit med Normanderna från Skandinavien (vilket är bekräftat att så har skett), för att sedan vandra tillbaka till Skandinavien några århundraden senare.
Det som skulle kunna avgöra saken är ifall någon Lagrell som har gjort ett DNA-test kan bekräfta ifall de har y-haplogrupp Q. Jag “bollar vidare” frågan till någon som vet.
En belagd folkförflyttning till södra Sverige under vendeltiden gäller ju herulerna. Och de var en av germanstammarna som hamnade under hunnernas styre. Hunnerna germaniserades under denna period, många tog sig germanska namn och gifte sig med germanska kvinnor. Att hunner-ättlingar kan ha medföljt till Skåne är därmed inte alls otänkbart.
Herul delar förresten etymologi med Earl/Jarl/Järl och därmed finns också en direkt koppling till Heimdallr och sagan om Rig (Träl->Karl->Järl->Konung).
För samtidigt som detta sker så kliver Sköldungaätten in i historien. En kungaätt som börjar med nämnda Hrothgar och som enar folkstammarna i södra Skandinavien till det blivande danska väldet. Kan de heurlska hemvändarna tagit makten i Skåne och sedan blivit den Jarl-klass som sagan om Rig talar om? Herulerna var kända för sin kritiska natur och för att de inte arbetade själva utan lät besegrade folk arbeta åt dem.