Främmande…

Ett ganska märkligt uttryck i det svenska språket är hur vi betecknar gäster i vårt hem. Det finns många namn på detta, besökare, gäster, men ett av de vanligaste är just ”främmande”. För en infödd svensk så känns det helt naturligt, men visst är det lite märkligt när man tänker efter. Det är som att en engelsman skulle kalla gäster för ”strangers”.

Logo från TV-serien Stranger Things

Vi har tidigare skrivit om WEIRD som är en förkortning för Western Educated Industrial Rich Democratic. Detta är något som betecknar det som man i vardagslag skulle kalla för västerlänningar. Och om man studerar hur väl folk passar in på denna förkortning, så ser man att det finns en så kallad cline eller gradient över Europa. Ju längre västerut och norrut man kommer, desto mer WEIRD blir man.

Det finns en del drag som är gemensamma för dessa WEIRD folk. Ett av de viktigaste är att man ser människor som i första hand individer och inte som medlemmar i ett folk eller i en klan. Det är alltså en slags individualistiskt synsätt som är främmande i de flesta delar av världen.

En förklaring som förs fram i den podcast som jag refererar till i inlägget ovan, är att en katolska kyrkan införde ett förbud för kusingifte. Detta gjorde att de klaner som hade varit viktiga maktstrukturer fram till dess försvagades, och att kyrkan och staten tog deras roll som främsta organiserande ramverk.

Kusingifte är mycket vanligt i kulturer som är mer kollektivistiska. Giftermål här är ofta resultat av överenskommelser som görs på andra grunder är strikt romantiska. I Indien är det exempelvis fortfarande vanligt med giftermål som är bestämda mellan föräldrar, och där de som faktiskt skall gifta sig inte har träffats innan bröllopet. Ändå fungerar dessa giftermål förvånandsvärt väl. För en västerlänning förvånansvärt det vill säga.

Man kan alltså säga att romantisk kärlek inte är lika viktigt för giftermål och barnalstring i kulturer där man har arrangerade giftermål och där kusingifte är viktigt. Enligt WEIRD teorin så skulle detta alltså ha varit fallet även i Nordeuropa innan den katolska kyrkan drev igenom sitt förbud mot kusingifte. Så är dock inte fallet. Kärlek har alltid, så länge man har skriftliga bevis, varit det som har avgjort vem man gifter sig med i Nordeuropa. Hur kommer då detta sig?

Romeo och Julia, det är kärlekt det

Låt oss gå tillbaka till jägar-samlarkulturen som var förhärskande i Europa innan jordbrukets intåg från cirka 8000 f.kr. till 2800 f.kr. Folk levde då i grupper som bestod av av patriarkalt organiserade familjegrupper som rörde sig över landet och följde efter villebrådet där det rörde sig. Längre norrut, närmare iskanten, så var landet inte lika produktivt som längre söderut. Därför var grupperna där mindre.

För att inte drabbas av inavel, så måste man ha haft en metod för att få in nytt blod, det vill säga att man tog in fruar från andra grupper till sina söner. Detta gav samma resultat som när kyrkan förbjöd kusingifte, fast denna effekt måste ha haft tusentals år på sig att verka.

Senare i historien, under senneolitikum, när indoeuropéerna hade etablerat sig i Europa, så fortsattes denna tradition, så som vi har skrivit om i ett tidigare inlägg. Indueruopéerna, som hade sitt ursprung i Yamnaya-kulturen tog en stor del av sitt arv från de västeuropéiska samlar-jägarna. Så, det kan vara så att denna tradition har sitt ursprung i jägarsamlarfolkets levnadssätt.

I Indoeuropéisk tradition så var gäster mycket viktiga, och skulle behandlas väl. Det var så viktigt att dricka sina gästers hälsa och välgång till, att man hade särskilda dryckesmuggar just för detta ändamål. Dessa muggar gav namn åt en kultur som var mycket nära släkt med den bandkeramiska kulturen, nämligen klockbägarkulturen.

Det som var specifikt för indoeuropéerna var att dessa gäster var just främlingar. Ett intressant exempel på detta skildras i en amerikansk film från 1988 som handlar om den sovjetiska invasionen av Afghanistan; The beast of War. Här hamnar en sovjetisk stridsvagn i bakhåll som lagts av en grupp Pashtunska Mujahedeen. En ur besättningen lyckas överleva och åberopar då Nanawatai, som är en del av den pashtunska lagen Pashtunwali. Enligt denna tradition så måste en fiende som begär det få skydd. Detta liknar den europeiska traditionen att en fiende som ger sig, inte får utsättas för repressalier. Pashtunerna är ett indoeuropeiskt folk, och har alltså bevarat denna tradition.

I Sverige, och många andra håll i norra Europa så fanns traditionen med drängar och pigor. När en ung man, eller kvinna var gammal nog att utföra ett fullt arbete, så flyttade de hemifrån och tog tjänst hos någon av de andra bönderna. Samtidigt, så hade kanske deras föräldrar haft barn från granngårdarna i sitt hus som dräng, eller piga.

Dessa drängar och pigor hade en särskild ställning i familjegruppen. De levde med familjen och deltog i arbetet, men de var inte del av familjen. De var alltså främlingar i familjen, men samtidigt del av familjen.

https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0

Allt detta kan alltså härröra från jägar-samlarkulturens behov av att få in nytt blod i familjen. Man var tvungen att ha ett öppet hjärta för främlingar för att inte gå under. Man har haft en stark individualism, som samtidigt har varit öppen för samarbete och vänskap med främlingar. Samtidigt har detta gjort det möjligt att samarbeta på projekt som kräver mycket mer folk än vad en enskild klan kan uppbringa, och detta är en av nycklarna till västerlandets välstånd.

Man kan säga att främmande i Norden har en mycket starkare ställning än i andra delar av världen. Det är alltså lättare att vara främling här än på många andra ställen.