Höstbål hos Alexander

Här fortsätter berättelsen om Gevars rike, som vi har berättat om i Nanna i badet, En ovanlig morgon i Gevars rike, Välbyggda murar och Midsommarförälskelse.

Sommarens hetta hade mildrats och hade nu ersatts av den tidiga höstens milda värme. Skörden hade hämtats in av Gevars bönder. Även bikuporna hade vittjats, och mjödkaren bubblade nu för fullt i både koja och kungsgård.

Under sommaren hade Alexander och hans översättare varit en flitig gäst. Gevar hade märkt att det var något som han var ute efter, för varje gång hade han hört sig för om varifrån bärnstenen kom. Gevar hade bara svarat att det var Fru Östers tårar som hon grät när hennes man var ute på resa. Varje gång hade Alexander skrattat och låtit saken bero, men för varje gång hade hans skratt klingat mer och mer ihåligt, och hans leende hade blivit stelare.

Varje gång Alexander hade varit på besök så hade han haft med sig rika gåvor av guld och brons. Alla i hushållet tävlade om att behaga Gevar, och han skänkte rundhänt av båda delarna. Alla krigarna hade nu minst ett vapen var gjort av brons, och åtminstone i Gevars ögon var de en imponerande styrka även om de inte hade rustningar som Alexanders män.

Det hade nu blivit dags för att provsmaka mjödet, och som traditionen påbjöd skulle det hållas ett stort gille på Gevars gård. Hans undersåtar kände givetvis till traditionen, men Alexander och hans folk behövde bli inbjudna speciellt. Gevar utsåg Höder för detta uppdrag och han fick med sig åtta unga män för att paddla båten ut till skäret där Alexanders fästning stod.

Höder stod i fören så som sig anstod medan hans män frejdigt paddlade båten ut längs fjorden och vidare ut till skäret. Under resans gång hade det börjat blåsa upp, och han misstänkte att det nog skulle bli nödvändigt att övernatta som gäster hos Alexander.

Vinden ökade hela resan, och när de kom fram till skäret stod vågorna så höga att det var svårt att lägga till. Det krävdes alla krafter från Höders män för att driva båten upp på den kala klippan och stranda den där.

Kalla och våta av vågorna tog de sig sedan upp till porten och bankade på. Det dröjde inte länge förrän porten öppnades och drivna av längtan efter värme och mat slank de in utan att riktigt se sig omkring först. När Höder så upptäckte fällan var det redan för sent.

Alexanders män hade omringat dem. De var iförda sina rustningar av glänsande brons och med sköldar i ena handen och spjut i den andra bildade de en ogenomtränglig mur runt sina besökare. Det fanns ingen väg ut, men lika lite som Alexanders män verkade vara villiga att låta dem komma undan, lika ovilliga verkade de vara att anfalla, så Höder och hans mannar bara stirrade på sina fiender med dragna svärd.

Då hördes en röst från ovan. Det var den unga kvinnan som Alexander alltid hade med sig. “Lägg ner era vapen, så skall vi skona era liv. Det enda vi vill ha av er är upplysningar. När ni har svarat på våra frågor så släpper vi er oskadda.”

Höder insåg att deras situation var hopplös, men han hade aldrig vikt ner sig utan strid. Därför drog han sitt svärd och anföll i blint raseri. Han hade just huggit ett hopplöst, lönlöst hugg mod en av fienderna när han kände ett hårt slag mot baksidan av huvudet och allting blev svart.

Han vaknade plötsligt av att någon hände en spann vatten över honom. Han försökte resa sig, men ett rep runt hans hals höll honom fjättrad till marken. Han frustade och spottade av det kalla vattnet medan blicken långsamt klarnade.

“Hans höghet, den odödlige Alexander vill gärna veta var ni får er bärnsten ifrån, och innan du kommer dragande med någon barnsaga om Fru Öster, så hälsar han att han kommer att offra en av dina mannar för varje undvikande svar, och för varje dag som går utan något svar till gudarna. Tänk därför efter väldigt noga vad du svarar, det ligger liv i vågskålen.”

Höder hade först tänkt svara något spydigt, men sedan ångrade han sig och höll istället tyst. Han såg sig om så gott han kunde, men det var inte lätt med halsen fjättrad vid marken. Framför sig såg han sina mannar. De var bundna vid upprättstående träpålar. De stod inte i en klunga, utan var uppställda i en rad som spände från ena sidan till den andra av borggården.

Han tittade uppåt mot kvinnan som hade tilltalat honom. “Varför gör du det här? Du är uppenbarligen en av oss, så varför hjälper du en främling som Alexander?”

“Jag hjälper den som hjälper mig. Alexander är en god herre till dem som tjänar honom väl. Han skulle kunna hjälpa dig och dina män också om du bara hjälpte honom. Han ställde en fråga, och nu vill han ha ett svar.”

Istället för att svara, spottade Höder mot kvinnan, men det var lönlöst. Från hans position nere på marken kunde han inte göra någonting. Inte ens spotta. Han såg henne vända sig om och säga något på det främmande språket, varvid några av Alexanders män gick fram till den av Höders mannar som stod längst till vänster och med våld släpade honom in till mitten av borggården.

Mannen bands fast precis som Höder vid en ring som var fast i golvet och Alexanders män hällde en vätska över honom. Då såg Höder Alexander komma in från höger, bärande en fackla. Han mässade något som Höder inte förstod, och sedan förde han fram facklan mot mannen på marken.

Inför Höders ögon omfamnades mannen av eld, och hans till en början förskräckta uppsyn förbyttes av ett uttryck av smärta som stelnade till en svart mask allteftersom lågorna slukade den döde mannens lik.

Värmen från den falnande elden torkade Höders tårar, men han tänkte inte avslöja Gevars hemlighet. Han skulle hellre dö innan han gjorde det, men han visste inte om var och en av hans män skulle göra det samma.

När de insåg att de inte skulle få några svar valde Alexander och hans tolk att lämna sina fångar på borggården för att låta konklusionen av dagens händelser sjunka in. Höder hörde hur hans män började viska, men med ett par hårda ord fick han dem att hålla tyst. Han tänkte inte låta någon försöka rädda sig själv genom förräderi.