Vi har nyligen skrivit om den civilisation som verkar ha funnits i Amazonas innan befolkningen där nästan helt utplånades av virus som de spanska och portugisiska erövrarna hade med sig. Deras öde påminner om delar av historien i Europa och Skandinavien, och detta har föranlett en del grubblerier hos denna bloggare.
Först en kort rekapitulation av vad som hände i Amazonasfloden.
Innan europeerna kom till kontinenten så fanns där en mängd städer, som med dåtidens europeiska mått hade varit mycket stora städer. Kanske inte i klass med Paris eller Rom, men väl i klass med andra centralorter och definitivt större än något vi kunde stoltsera med i Norden (om nu storleken på ett lands största städer är något att stoltsera med).
De kunde hålla denna höga befolkningstäthet genom att de utövade ett mycket avancerat jordbruk där de skapade en syntetisk jordmån, kallad terra preta, som ökar avkastningen med flera tiopotenser. Utan denna kunskap duger Amazonas bara till att försörja en mycket liten population av jägare och samlare.
Det uppskattas att 99% av befolkningen i Amazonas försvann på några generationer. När den andra vågen av Europeiska upptäckare följde Amazonas lopp inåt land från Brasilien så kunde de inte se några spår av stora städer. De enda invånarna som man träffade på var små byar där folk levde som jägare och samlare. Städerna hade redan blivit överväxta och glömda.
Det verkar alltså som att när en så stor andel av befolkningen försvann, så försvann även kunskapen om hur man odlade i de magra jordarna. Det kan också vara så att de som överlevde var de som hade ett levnadssätt som gjorde att de de höll sig undan från de största folksamlingarna. Dvs. de som redan levde som jägare och samlare.
Runt år 1200 f.kr. så gick flera av de stora bronsålderscivilisationerna i östra medlhavet under. Man har spekulerat i många olika orsaker. Bland annat har man skyllt på klimatförändringar, torka, sjukdomar, invasioner och en kollaps i världshandeln. I sin bok 1177 b.c., så för Eric Cline fram teorin att civilisationen kanske hade kunnat överleva en eller två av dessa händelser, men när alla drabbade samtidigt så gick helt enkelt alla dessa civilisationer under samtidigt (utom Egypten).
I Grekland inledde denna process en serie av århundraden som man har kallat för den grekiska, mörka tidsåldern (Greek dark ages) mellan cirka 1100 och 700 f.kr. Även här kan man se att det måste ha skett en omfattande minskning av befolkningen, eftersom boendemönstret förändras. Man går från att ha stora organiserade arméer, stora palats och internationell handel till att ha små bosättningar utspridda på landsbygden.
Det gamla skrivsättet (kilskrift) glöms bort, och det dröjer till 700-talet f.kr. innan man åter börjar skriva, men då har man uppfunnit det grekiska alfabetet. Man får anta att mycket av den övriga kunskap som man hade byggt upp under bronsålder går förlorad när den inte längre behövdes. Det dröjer sedan flera hundra år till innan de grekiska stadsstaterna når upp till samma nivå av kultur som innan bronsålderskollapsen, och alla de vetenskapliga landvinningar som vi idag förknippar med det klassiska Grekland görs.
Man har diskuterat hur religionen i Grekland skiljer sig mellan bronsåldern och den Arkaiska tiden. En teori som har framförts är att man under bronsåldern och innan dess dyrkade en gudinna som sedan trängdes undan av de olympiska gudarna med Zeus i spetsen.
Vid utgrävningarna av Minoernas tempel och palats på Kreta så har man hittat en mängd avbildningar av en kvinnlig gudinna. Hon tjänas av en ung man, som kallades för Velchanos. Det namn man har hittat på henne är Potnia, med titeln Atana. Hon verkar alltså vara föregångarinnan till Atena. Den unge mannen kan ha varit föregångaren till Zeus, för Zeus tillbads just på Kreta som Zeus Velchanos.
Olympierna har agerat rollmodell för hur man har tolkat de olika indoeuropeiska gudarna. Man har tolkad dem som dominerade av en eller flera manliga gudar, medan tron på en enda gudinna mer liknar den religion som Maria Gimbutas menade var förhärskande i “gamla Europa“-kulturen under den tidiga fasen av neolitikum på Balkan.
Det skulle kunna vara det så att den första vågen av indoeuropeiska invandrare lyckades införa sitt språk, som blev till Grekiska, medan de inte lyckades förändra religionen förrän flera tusen år senare i samband med bronsålderskollapsen.
Det låter långsökt att en religion skulle kunna ligga vilande under flera tusen år, men om man antar att olika delar av samhället har dyrkat olika gudar så blir det genast mer sannolikt. När en social omvälvning sker, så ändras även ideologin. De gamla gudarna som dyrkades av de gamla herrarna byts ut mot den nya elitens gudar.
I Norden levde bronsålderns system kvar ännu några hundra år, och det man kallar för bronsålderns senaste faser (fast järnet redan var känt och använt även här) varade ända till cirka 500 f.kr. (Definitionen av bronsåldern handlar här mer om hur samhället var organiserat än vilka material man hade tillgängliga.)
Under bronsåldern fanns ett system av småkungadömen vid de viktigare handelsknutpunkterna exv. Uppsala, Kivik, öarna i Öresund. När järnåldern inträder så faller de samman, och folk flyttar från byarna som omgav dessa ut i skogen och istället för att de odlar säd så flyttas fokuset till kreatursdrift.
I samband med detta ändras den förhärskande religionen från att ha dyrkat Ull och Tyr, eller kanske vanerna och solen till att man dyrkade Oden (Gaut) i Götaland och Frej i Svealand. Det finns många förslag på varför denna ändring i religionen skedde.
I sin bok Goterkällan, för Ingemar Nordström fram teorin att det handlade om ett sätt för eliten att knyta till sig den utspridda befolkningen i ett sakral-kungadöme. Och det kan kanske stämma, men det förklarar inte varför Oden (Gaut) är den gud man väljer.
I “The one-eyed god, Odin and the indogermanic männerbünde” så visar Kim Kershaw tydligt hur Oden var nära förknippad med kourous-riterna (liknande Zeus Velchanos på Kreta), där unga män drevs ut i vildmarken för att lära sig försörja sig själva.
Dessa unga män har ofta även förknippats med herdar. Antagligen eftersom herdar levde ute i naturen och var tvungna att vara duktiga jägare och kunna leva “av landet” när de spårade bortsprungna djur. Bland annat så levde enligt sägnen Romulus och Remus som herdar och straffade stråtrövare som försökte stjäla deras kreatur. Motivet med herdepojkar som visar sig ha ädelt blod återfinns även i Gesta Danorum.
Det verkar alltså rimligt att Oden blev den nya religionens fokus just eftersom han var förknippad med just de som var bäst lämpade för det nya levnadssättet.
Parallellen mellan Grekland och Norden är tydlig här där en antagligen mindre gudom (Zeus, resp Oden) tar över just i skiftet från Bronsålder till järnålder. Men frågan är om man kan sträcka denna parallell tillbaka till Bronsåldern.
Bilder av skepp är en av de vanligaste motiven på hällristningar från bronsåldern. Tacitus skriver att man i norden dyrkade Isis. I ett tidigare inlägg har vi föreslagit att detta skulle kunna vara Freja och att hon i så fall var associerad med skepp.
Skulle det kunna vara så att Freja är Nordens Athena Potnia? Skulle det kunna vara så att tidiga indoeuropeiska pantheon inte var riktigt så dominerade av män som man har trott. Kan det vara så att Freja (kanske under namnet Nerthus) var en översta gudinnan innan Oden tog över? Eller så kanske det var frågan om ett lån direkt från Grekland till Norden.
Både Athena och Freja är förknippade med krig. Det är allmänt känt att Freja tar hälften av dem som dör i strid, medan Oden får andra halvan. Mindre känt är kanske att Freja i Gesta Danorum (under andra namn) ibland tar upp svärdet själv.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.