Mytologisk gryning

Det är nu en vecka sedan vårdagjämningen, och här i Skåne får vi fem minuter mer solsken per dag. På en vecka innebär detta en dryg halvtimmes ytterligare solsken och det märks. Längre upp i landet är skillnaden ännu större per dag, och vi går från att vara den ljusare delen av landet till att vara den mörkare. Solen går nu upp strax norr om öst från att under vinterhalvåret ha stigit upp söder om öst.

Innan solen går upp kan man se Venus lysa klart ovanför den plats på horizonten där solen snart kommer att stiga upp. Just när solen går upp hör man på avstånd en tupp som galer, och strax efteråt när solens värme börjar kännas kan man höra fasanen skräna ikapp med småfåglarnas kvittrande.

Morgonen är en tidpunkt på dygnet när allt förnyas. Om man har varit vaken natten igenom kan man känna det tydligt. Från att ha varit dämpade under natten, så nytänds andarna och man får ny energi. Detta beror på den cirkadiska rytmen och på det blå ljuset från himlen som triggar utsöndringen av vakenhetsfrämjande hormoner i kroppen.

Detta är den moderna synen på gryningen, men våra förfäder upplevde samma sak och hade sina egna modeller för att beskriva, tolka och analysera det som de såg och upplevde.

Årstidernas växlingar har alltid varit viktiga för de människor som levt utanför tropikerna. Inte bara sedan jordbrukets utbredning. Även jägare och samlare behövde veta när gjordarna av renar skulle börja sina vandringar och när olika växter kunde förväntas bli klara. Alltså har man haft behov av kalendrar.

En av de enklaste och mest tillförlitliga punkterna på solåret är när solen går upp rakt i öster. Det är svårare att till exempel bestämma exakt när midsommarsolståndet inträffar, eftersom kompassriktningen för solens upp eller nedgång varierar med latituden (och norr om polcirkeln så går den varken upp eller ner). Vår och höstdagjämningen är däremot enklare att bestämma, så länge man har en god uppfattning om vilken riktning som är öst.

Väderstrecket öster är alltså inte bara en riktning, den representerar även två tidpunkter på året. I och med att våren är för året vad morgonen är för dygnet, och hösten är för året vad kvällen är för dygnet, så associerade man öst med en specifik tidpunkt, nämligen vårdagjämningens soluppgång. Väst motsvarade då höstdagjämningens solnedgång.

Soluppgången förebådas ofta av Venus. Detta var namnet på gudinnan Afrodite, och det var grekerna som från början gav planeten dess namn, och det verkar troligt att det även är hon som har givit namn åt månaden April, via Etruskerna som lånade in hennes namn som Apru och som sedan gav det vidare till Romarna i form av namnet på månaden som inleddes vid vårdagjämningen.

Afrodite är den sexuella kärlekens gudinna, och betraktas normalt sett inte som en gryningsgudinna. Denna roll tas istället upp av Eos, eller på Latin Aurora. Vi har tidigare skrivit om hur hon i norden motsvaras av Freja.

Freja är en titel, och betyder “Fru”. Inte nödvändigtvis i betydelsen hustru, utan mer som “frun i huset”. Hennes bror Frej bär samma titel fast i maskulin form. De bör ha haft andra namn också. Frejas namn bör ha haft något med väderstrecket öster att göra. Fru Öster hade varit dess motsvarighet på modern Svenska, men det låter ärligt talat lite grand som något ur en pilsnerfilm. (Ungefär som att skriva “en” istället för “man”).

Om vi återgår till morgonstjärnan, så kallades den för Örvendel i norden. Han var make till völvan Groa. En gång hade Tor fått en flisa av en slipsten i huvudet, och han kom till Groa för att hon skulle läsa galdrar över den för att den skulle lossna. Under tiden som hon läste sin galdrar så berättade Tor om när han bar hennes make Örvendel över en iskall bäck. Han berättade att Örvendel då förfrös sin tå, och att den lossnade. Som kompensation kastade Tor då upp tån på himlen och den blev till morgonstjärnan. Groa började då skratta och tappade koncentrationen. Följden blev att Tor fick leva med en flisa i huvudet.

Örvendel, eller Hardvandel, är för övrigt namnet på Amlets far i Gesta Danorum. Han har även fått ge namnet åt en av Tolkiens karaktärer, Eärendil.

Vi har redan nämnt en av de viktigaste karaktärerna i den fornnordiska eskatologin, nämligen tuppen. På samma sätt som tuppen galer varje morgon, så skall han även gala den sista dagens morgon. I Valans spådom står det följande om hur Ragnarök inleds:

42.

Satt där på högen
och slog harpan
gygens värnare,
den glade Eggder.
Över honom gol
i granskog med pors
en fagerröd hane,
som Fjalar heter.

43.

Gol över asarne Gullinkambe,
han hos Härfader
härmännen väcker;
en annan gal
under jorden,
en sotröd hane,
i Hels salar.

Tre tuppar är alltså involverade i början på Ragnarök. Denna del av nordisk mytologi är så gammal att den till och med finns avbildad på hällristning från bronsåldern!