Bronsålderns religion: Mahavrata ceremonin

Jag läser just nu (utöver Saxo Grammaticus) en bok som heter “The Origins of the Worlds Mythologies” av Michael Witzel. Jag har tidigare nämnt den i samband med de äldsta myterna. Det är mycket intressant att läsa, och det väcker många frågor och funderingar i mig. Jag kommer att ta upp en del av det i senare inlägg, bland annat om vilken relation Mimer, Oden och Yggdrasil har till natthimlen.

Men det jag tänkte ta upp här är myten om “Ljusets skapelse” (kapitel 3.5.1), som faktiskt är äldre än de specifikt indoeuropeiska myterna. Denna myt beskriver hur solen, eller ljuset är fångat och hur kraftguden tillsammans med flera andra gudar befriar det. I boken beskrivs hur denna myt är nästan identisk i Japansk mytologi och i Rigveda.

Det påtalas att det är osannolikt att det skulle handla om kulturell överföring i detta fallet, eftersom den här myten inte var del av den Buddhistiska traditionen som bevisligen fördes från Indien till Japan. Istället handlar det om ett gemensamt, uråldrigt arv som går tillbaka tio tusen år längre, till det gemensamma ursprunget bland mammutjägarna i Sibirien.

Versionen i Rigveda går ungefär så här:

Gryningssolen, i form av en vacker ung kvinna (Ushas), hålls gömd i en grotta på en ö i mitten av den strida strömmen Rasa vid jordens ände. Grotta öppnas av den starke krigaren Indra, som åtföljs av poeter och sångare (Angiras). De deklamerar poesi, sjunger, dansar och ropar och gör mycket oväsen utanför grottan som blockeras av ett stort lock (phaliga). Den armstarke guden Indra krossar locket med sitt vapen (vajra). Sången och ljudet hjälper och stärker honom så att han får kraft nog att lyckas. Genom deras samlade ansträngningar öppnar de grottan och den första gryningen uppenbarar sig. Hon lyser upp hela världen och för med sig inte bara liv utan också rikedomar i form av de röda korna. 

Denna myt hör ihop med vintersolståndet, när människorna undrade över om solen hade försvunnit för gott. Det gällde då att kunna locka tillbaka den. Därför höll man ritualer i form av kappritter, brottningsmatcher, rituell kamp och poesitävlingar.

Om man läser detta så finns det ju en parallell i nordisk mytologi i form av Legenden om Svipdag (Svipdagsmal). Svipdag är antagligen samme Odr som Freja gråter över.

I Fjölsvinsmal, som är en av de tre sånger som ingår i Svipdagsmal, beskrivs hur Svipdag står utanför en ogenomtränglig port. För att få passera den, och rädda Menglad (Freja), måste han hålla en ordkamp med Fjölsvin. Han har alltså tagit Indras roll i den här myten. Indra är annars mer lik Tor. Inte heller behöver han kross porten, utan snarare överlista eller övertyga Fjölsvin att öppna porten.

Den här delen är ganska oproblematisk. Freja uppfyller verkligen många av de krav man kunde ställa på en gryningsgudinna. Så vi kan nog sluta oss till att detta är en nordisk variant av samma myt.

De ritualer som Indras följeslagare utförde, gav upphov till en ritual som kallades Mahavrata. Det finns fler ritualer, inom bland annat Jainismen som kallas för Mahavrata, men det här är alltså den Vediska Mahavrata ritualen.

Några intressanta delar i den här ritualen är:

1. En Sudra brottas med en Arya om ett cirkulärt, vitt skinn. Detta skinn symboliserar solen.
2. En Hotr, dvs. en sorts Vedisk präst hissas upp med hjälp av en gunga medan han reciterar böner
3. En Kshatriya kastar pilar på skinnet från en ofruktbar ko
4. Det förekommer rituella samlag
5. En Veda-student håller ett obscent samtal med en prostituerad
6. En diskussion mellan en kritiker och en hyllare hålls
7. TIll slut så dansar slavflickor i ring med vattenbehållare på huvudet. Ceremonin avslutas med att de häller vattnet på marken.

Kanske är 6 besläktat med samtalet i Fjölsvinsmal, medan 5 påminner om den ofta censurerade delen av Gesta Danorum där Erik besegrar jättekvinnan Götvar i en kamp om vem som kan vara fräckast och mest obscen. Båda dessa är del av Svipdagsmal om man får tro Rydberg.

Ett ganska vanligt motiv på hällristningar är en kvinnofigur som gör en bakåtvolt, det finns även avbildningar av jonglörer och ryttare som rider på hästar ståendes på hästarnas rygg. Kanske är dessa avbildningar av försöket att hjälpa gryningsgudinnan ut ur hennes fångenskap som beskrivs i myten?

Jag tycker också att 2 påminner om den sista bilden i kiviksgraven. Det gör då den spekulativa tolkningen av kiviksgravens ristningar som en rockfestival lite mer trolig. De sju punkterna är ärligt talat alla saker man hade kunnat se på vilken rockfestival som helst.

Det känns som att fler och fler delar av Svipdagsmal och tillhörande myter dyker upp på hällristningarna. Sedan tidigare har vi granskat de sköld- och pilbågsbärande figurerna i Tanum.

I Saxos återberättande av Svipdagsmyten, så spelar ett par sjöslag en viktig roll när Erik (Svipdag) och Roller (Ullr) seglar till Själland för att besegra och befria Frode (Frej) pcj hans syster Freja.