Yggdrasils och Odens astronomi

Yggdrasil är världsträdet i fornnordisk mytologi, och det intar där en central plats. Men världsträd är inte unikt för just nordisk mytologi. Det förekommer olika slags heliga träd överallt i världen. Enligt ”The Origins of the Worlds Mythologies” av Michael Witzel så har dessa ett gemensamt ursprung. I nordisk mytologi beskrivs inte Yggdrasils ursprung, men enligt Witzell så hänger det tätt ihop himmelsguden och jordgudinnan.

Från början låg jordgudinnan och himmelsguden i en evig omfamning. Efter ett tag så lyftes himlen upp, och en pelare eller ett träd sattes upp eller växte upp mellan dem så att de separerades för evigt. Himmelsguden sörjer separationen och regnet, eller daggen är hans tårar.

I nordisk mytologi så är det Oden som hänger från ett träd. Han hänger där i nio dagar, stucken med ett spjut offrande sig själv till sig själv. Det är dock inte hans tårar som är daggen, den kommer istället direkt från Yggdrasil.

En ask vet jag stånda,
den Yggdrasil heter,
ett väldigt träd,
överöst av vita sanden.
Därifrån kommer daggen,
som i dalarne faller,
den står evigt grön
över Urdarbrunnen

Vsp – 19

Odens hustru är ju Frigg och i Gylfaginning skriver Snorre både att Frigg är Odens hustru, och att Oden är gift med sin dotter och fru, Jordr. Så det finns definitivt paralleller här.

Kanske ger denna myt också en förklaring till vad den mystiska “vita sanden” är. Jag tänker mig att det skulla kunna vara vintergatan som beskrivs så. En annan förklaring jag har läst är att det skulle vara vatten. Men varför inte bara skriva att det är vatten?

Om nu Frigg är Jord, och Oden är himmelsguden. Hur relaterar då Oden till Tyr, som åtminsone etymologiskt är besläktat med andra himmelsgudar som Jupiter och Zeus? En annan karakteristisk egenskap hos en himmelsgud, enligt Mircea Eliade, är att han är en som binder. Han nämner som exempel, att Oden kan binda fienden med trollformler. Men den störste bindaren i nordisk mytologi måste väl ändå vara Tyr, som binder Fenrir genom att offra ena handen.

En tolkning skulle kunna vara att Tyr är dagshimlens gud och Oden är natthimlens gud. Oden är definitivt en “mörk” gud. Han är den ockulta, övernturliga, suveräna maktens gud. Tyr är den lagbundna, direkta maktens gud. Så, om Oden åtminstone från början var natthimlens gud, kanske vi kan se om det finns några fler attribut förknippade med Oden som syns på natthimlen.

En gestalt som är tätt förknippad med Oden är Mimer. Han äger Mimers källa där Oden offrar ett öga för vishet. Efter Asa-Vana-kriget så blir han utbytt som gisslan till Vanerna. De blir dock så besvikna på honom att de hugger huvudet av honom. Oden räddar då huvudet och balsamerar det med örter så att det bevaras. Han håller därefter rådslag med detta huvud.

På natthimlen finns ett uppenbart huvud som seglar runt utan kropp. Jag talar givetvis om månen. Nu är månen redan en gud i nordisk mytologi. Men, på samma sätt som med solen, så är det inte ovanligt att flera gudar och hjältar associeras med samma naturfenomen.

Månen är en bra samtalspartner. Den kan berätta mycket om man ger den chansen.

Jag har hittat några sidor på nätet om fornnordisk astronomi, och stjärnbilder i synnerhet. En källa är Germanic Mythology, som hävdar att stjärnan Fomalhaut, som är del av stjärnbilden fisken skulle vara Odens öga. Själv tänker jag mig att polstjärnan, som är orubblig längst i norr och alltid stirrar ner över världen från den högsta punkten på himlen är en mer naturlig kandidat. Men, enligt kartan nedan, så kallades den för “ledstjärnan”.

Eliade skriver även att det är många av världens himmelsgudar som har fallit i glömska. De som finns kvar är de som har kommit att bli förknippade med kungamakten. Kanske är det en sådan process som vi ser med Tyr. Han har bleknat vid sidan av Oden, som är tätt förknippad med kungamakten.