Så länge den moderna människan har funnits, så har vi berättat myter. Dessa myter följde med oss när vi lämnade Afrika och befolkade världen. Med hjälp av DNA har man lyckats återskapa just hur människan befolkade världen.
På kartan kan man se att människan, ganska snabbt tog sig från Afrika, via Indien till Australien dit man nådde för cirka 60-70 tusen år sedan. Europa befolkades för 50-40 tusen år sedan, Japan för 25-35 tusen år sedan. Sist att befolkas var Sydamerika dit människan inte nådde förrän för 7-9 tusen år sedan. Dvs. först efter att jordbruket hade uppfunnits i mellanöstern.
I en artikel från the Independent beskrivs den teori som har tagits fram av forskaren Michael Witzell. Enligt honom kan man urskilja två huvudsakliga grupper av mytologier.
Dels den Gondwaniska gruppen, som återfinns i Afrika, södra Indien och Australien. I dessa mytologier finns berättelsen om hur människan skapades och hur samhället kom till. Världen antas bara finnas där från början. I dessa mytologier är guden oftast inaktiv efter att han skapade människan.
Den Laurasiska gruppen av mytologier är av nyare ursprung. Här finns tydliga berättelser om om hur världen skapades och hur den till slut kommer att gå under. I dessa mytologier är dessutom människorna ättlingar till gudarna.
Den Gondwaniska gruppen är en äldre grupp av mytologier som går tillbaka till människans ursprung för 130.000 år sedan, medan den Laurasiska gruppen har tillkommit under de senaste 40.000 åren.
En typisk Laurasisk mytologi följs den ursprungliga skapelsen av världen av att de första könade varelserna skapas, vanligen den Himmelske Fadern och Moder Jord. Efter att himmel och jord hade skiljts från kaos, så förbereds jorden för de första människorna genom att draken som härjar på jorden dödas.
Just myten om draken återfinns i Nordisk mytologi i form av Midgårdsormen, i Mesopotamisk mytologi i form av Marduk och i Kinesisk, Japansk och bland Nordamerikas Indianer.
I många Laurasiska mytologier är människan ättlingar till solguden. Men man kan se en uppdelning inom den Laurasiska gruppen mellan de som omfattades av den agrara revolutionen under neolitikum där bara de kungliga familjerna kunde härleda sitt ursprung till solguden (se t.ex. Egyptisk mytologi).
En gemensam myt som återfinns i både Laurasiska och Gondwaniska mytologierna är myten om översvämningen. Denna myt finns i olika former både i Semitisk mytologi som har givit upphov till Gilgamesh eposet och Bibelns berättelse om Noah och i mytologier från Afrika.
Det som är häpnadsväckande är hur gamla dessa berättelser är. Myten om världens skapelse ur kaos, som vi känner igen ifrån Genesis där Guds ande svävar över vattnet eller från Nordisk mytologi där Ymer svävar fram i Ginnungagap är alltså ungefär 30.000 år gammal. Den har alltså berättats i 1000 generationer. Under denna tid har man behållit de centrala temat om hur ordning skapas ur oordning.
De som uppfann detta koncept jagade mammutar och konkurrerade med Nandertalare om bytesdjur. Intressant nog så har den mänskliga hjärnan minskat i storlek sedan dess. Man får förmoda att det även gäller kapacitet till abstrakt tänkande. Just ordning och kaos är fundamentala koncept som jag hoppas kunna rota i ordentligt i framtida inlägg.
Ett nyare lager är då berättelserna om gudarna och deras familjerelationer. Just Indoeuropeisk mytologi är full av berättelser om otrogna äkta makar, styvmödrar och konflikter mellan bröder. Alla dessa berättelser var relevanta i ett samhälle där kungens arv skulle fördelas mellan hans arvingar. Bröder var rivaler om arvet, styvmoderns nya barn likaså. Även kungens oäkta barn kunde göra anspråk på arvet.
Detta lager är cirka 5.000 år gammalt. Det har alltså berättats i cirka 160 generationer. Dessa människor vallade får och kor på stäppen i Ukraina, de tämjde hästen, uppfann det ekrade hjulet och den lätta stridsvagnen.
Om man ska tro artikeln är alltså de äldsta delarna av Nordisk mytologi skapelsen av Ask och Embla och beskrivningen av hur jorden återföds efter Ragnarök. Båda dessa återfinns i Völuspa som anses vara en av de äldsta delarna av den poetiska Eddan (även om de inte är mer än kanske som mest 1500 år gamla i denna form).
Tills ur den skaran
Vsp. 17
trenne asar
kraftiga och kärleksfulla, kommo till ett hus.
De funno på land
föga förmående
Ask och Embla
utan livsmål.
Upp ser hon komma
Vsp 59
för andra gången
jorden ur havet,
igen grönskande; forsar falla,
örn flyger däröver, den som på fjället fiskar griper.
Dessa strofer avhandlar myter som är cirka 150.000 år gamla. De har alltså berättats i 5.000 generationer.
En reaktion på ”Fem tusen generationer av mytologi”
Kommentarer är stängda.