Slaget vid Mjälleborgen

Det här är ett försök till hjältepoesi i Runebergs och tidigare poeters anda. Det är alltså inte ett försök att efterlikna den gamla nordiska skaldekonsten (förutom att jag ibland använder alliterationer). Snarare är det ett försök att efterlikna tidigare generationers försök att efterlikna den tidens diktning.

En slags götisk revival om ni så vill.

Stigen upp till Mjälleborgen
Över fjäll och över myrar
tusen Hunahövdingar,
var och en uti sitt följe
räknar tusen starka män.
 
Hun den store kungen själv
först i ledet ridit in.
Sade då till Jämtlandsfolket
”Jag, er kung, jag kräver skatt”
 
Bonden Bödvar svarte då
som folket brukar säga att
”Vilken rätt du åberopar,
för ditt orättvisa krav?”
 
”Den starkes rätt jag åberopar
nu min vilja blir er lag.
Den som sig emot mig ställer
sen på fläcken dräper jag”
 
Och med dessa hårda orden
Bödvar gräset bita fick.
För sin fräcka fråga fick han
smaka jordens bittra ört.
 
Ordet spred sig mellan byar
upp till Frösön och till kung
Amund där på Mjälles höjder
I sin borg han budet fick.
 
Kavlen sändes ut på stört.
Alla män skall samlas här.
Nu skall kastas, onde härjarn,
hunnen över fjällets kam.
 
Bland de starka jamtabönder
fanns en gosse ung och rask
femton år han blott på jorden
vandrat, ändå var han karsk.
 
”Far nu låt mig följa med.
Vid din sida in i strid.
Låt mig ära eller döden
finna där på Storsjöns is.”
 
Fadern svarte honom så
 
”Du kan följa med till borgen
stanna där och håll vårt fort.
Låt ej hunnen bryta porten,
starka murar skyddar där.
 
Vi på isen möter hunnen
tusen hunner emot en.
Nog vi honom svårt skall böta
för hans fräckhet är helt visst.”
 
Gick så son och hjälte samman
upp till Mjälleborgen hög.
Sonen, ung, en port bemannar
fadern till sin Fylkings flock.
 
Möttes så på storsjöisen
härarna i mäktigt slag.
Dagen blev till mörka natten,
natten åter blev till dag
 
Räkningen när morgon dagas
jamtahären plågsam var.
Hundratusen hunner stodo
emot tio jämtar kvar.
 
Sonen ifrån borgen såg då
fadern mitt i ringen stå.
Skölden huggen, svärdet brutet
fienden för mäktig var.
 
Tappra jamtahjältarna
ställde upp sin Fylking då
Så Som Oden fordom lärt dem
att fylka så som svinen gör.
 
Ensam först i främsta ledet
fadern med sitt brutna svärd.
Fyra led de kunde bilda.
Allt för få det blivit kvar.
 
Föll de så till härskriks dån
Där på kalla storsjöns is.
Var och en ett tusen hunner
fällde sen på hjältars vis.
 
Dock för stora övermakten
Jämtlands stål sig vika må.
Tio tusen fallna hunner
det var alldeles för få.
 
Hunnerkungen lyfte blicken,
för skåda så sitt pris.
Borgen högt där uppå backen
guldet skulle finnas där.
 
Kejsarskatten som blev taget
Uti stora staden Rom
Guld och silver, ädla smycken
det som ryktet talat om.
 
Pekade med hela handen,
sade så på hunavis
”Borgen nu, och spar ej riset
Skatten vill jag har på stört”
 
Hela hären nu mot fortet
satte kosan illa kvickt.
Illa var att visa tvekan,
vägran döden alltid ljöt.
 
Men där uppe nu vid porten,
sonen nu på posten stod.
Spjut i hand och Sköld på armen,
femton år, en vuxen man.
 
En han var mot nittiotusen
men han hade murens skydd.
Sinnet hans av tvivel bråkat,
dock han stod som klippan fast.
 
Stod han där vid fästningsporten.
Dräpte hunner en och en.
Tills de upp till trädens kronor
Fyllde dalen nedanför.
 
Oden såg då i från Lidskjalf
åå den tappre hjälten ner.
Såg att skölden börjat bukta.
Såg att spjutet brutet var.
 
Kallade han hjälteguden.
Store krigar’n på sin häst.
Sände ner till Mjälleborgen
Frej med svärdet ynglings vän.
 
Stod de där på smala stigen
Axel emot Axel tätt.
Unge mannen tryckte skölden
hårt mot hunahären där.
 
Frej med svärdet hunaleden
tunnar ut med svärd av eld.
Trycker så för branten neder
hunnens krigare tillbaks.
 
Stod så där på isen åter
Hun mot jamtahjälte kvar.
Öga emot öga hårt
talte kungen då så här.
 
”Väl du strider unge man
men du ensam strider ej.
Ensam man mot nittiotusen
aldrig seger vinna kan.
 
Säg mig vem där vid din sida
ljusa svärdet svingar hårt.
Vem som hunahärjarhären
ifrån borgen tvingat bort.”
 
”Frej det är här vid min sida.
Stridens herre ung och rask.
Hästen hans med hovar trampar
hunner ner i backen strax.
 
Landet här och folket också
tillhör Frej så är det sagt.
Frejs ö är det, folket också
tillhör Frej det är helt visst.
 
Om du något från oss tager,
eller Frodefreden stör,
kommer han och hjälper hjälten
fred med svärd han bringar då”
 
Hunnen då med skaran liten
som var kvar när freden kommit,
drog då över fjäll tillbaka
ner till havet och for hem.