Det här är ett försök till hjältepoesi i Runebergs och tidigare poeters anda. Det är alltså inte ett försök att efterlikna den gamla nordiska skaldekonsten (förutom att jag ibland använder alliterationer). Snarare är det ett försök att efterlikna tidigare generationers försök att efterlikna den tidens diktning.
En slags götisk revival om ni så vill.
Över fjäll och över myrar tusen Hunahövdingar, var och en uti sitt följe räknar tusen starka män. Hun den store kungen själv först i ledet ridit in. Sade då till Jämtlandsfolket ”Jag, er kung, jag kräver skatt” Bonden Bödvar svarte då som folket brukar säga att ”Vilken rätt du åberopar, för ditt orättvisa krav?” ”Den starkes rätt jag åberopar nu min vilja blir er lag. Den som sig emot mig ställer sen på fläcken dräper jag” Och med dessa hårda orden Bödvar gräset bita fick. För sin fräcka fråga fick han smaka jordens bittra ört. Ordet spred sig mellan byar upp till Frösön och till kung Amund där på Mjälles höjder I sin borg han budet fick. Kavlen sändes ut på stört. Alla män skall samlas här. Nu skall kastas, onde härjarn, hunnen över fjällets kam. Bland de starka jamtabönder fanns en gosse ung och rask femton år han blott på jorden vandrat, ändå var han karsk. ”Far nu låt mig följa med. Vid din sida in i strid. Låt mig ära eller döden finna där på Storsjöns is.” Fadern svarte honom så ”Du kan följa med till borgen stanna där och håll vårt fort. Låt ej hunnen bryta porten, starka murar skyddar där. Vi på isen möter hunnen tusen hunner emot en. Nog vi honom svårt skall böta för hans fräckhet är helt visst.” Gick så son och hjälte samman upp till Mjälleborgen hög. Sonen, ung, en port bemannar fadern till sin Fylkings flock. Möttes så på storsjöisen härarna i mäktigt slag. Dagen blev till mörka natten, natten åter blev till dag Räkningen när morgon dagas jamtahären plågsam var. Hundratusen hunner stodo emot tio jämtar kvar. Sonen ifrån borgen såg då fadern mitt i ringen stå. Skölden huggen, svärdet brutet fienden för mäktig var. Tappra jamtahjältarna ställde upp sin Fylking då Så Som Oden fordom lärt dem att fylka så som svinen gör. Ensam först i främsta ledet fadern med sitt brutna svärd. Fyra led de kunde bilda. Allt för få det blivit kvar. Föll de så till härskriks dån Där på kalla storsjöns is. Var och en ett tusen hunner fällde sen på hjältars vis. Dock för stora övermakten Jämtlands stål sig vika må. Tio tusen fallna hunner det var alldeles för få. Hunnerkungen lyfte blicken, för skåda så sitt pris. Borgen högt där uppå backen guldet skulle finnas där. Kejsarskatten som blev taget Uti stora staden Rom Guld och silver, ädla smycken det som ryktet talat om. Pekade med hela handen, sade så på hunavis ”Borgen nu, och spar ej riset Skatten vill jag har på stört” Hela hären nu mot fortet satte kosan illa kvickt. Illa var att visa tvekan, vägran döden alltid ljöt. Men där uppe nu vid porten, sonen nu på posten stod. Spjut i hand och Sköld på armen, femton år, en vuxen man. En han var mot nittiotusen men han hade murens skydd. Sinnet hans av tvivel bråkat, dock han stod som klippan fast. Stod han där vid fästningsporten. Dräpte hunner en och en. Tills de upp till trädens kronor Fyllde dalen nedanför. Oden såg då i från Lidskjalf åå den tappre hjälten ner. Såg att skölden börjat bukta. Såg att spjutet brutet var. Kallade han hjälteguden. Store krigar’n på sin häst. Sände ner till Mjälleborgen Frej med svärdet ynglings vän. Stod de där på smala stigen Axel emot Axel tätt. Unge mannen tryckte skölden hårt mot hunahären där. Frej med svärdet hunaleden tunnar ut med svärd av eld. Trycker så för branten neder hunnens krigare tillbaks. Stod så där på isen åter Hun mot jamtahjälte kvar. Öga emot öga hårt talte kungen då så här. ”Väl du strider unge man men du ensam strider ej. Ensam man mot nittiotusen aldrig seger vinna kan. Säg mig vem där vid din sida ljusa svärdet svingar hårt. Vem som hunahärjarhären ifrån borgen tvingat bort.” ”Frej det är här vid min sida. Stridens herre ung och rask. Hästen hans med hovar trampar hunner ner i backen strax. Landet här och folket också tillhör Frej så är det sagt. Frejs ö är det, folket också tillhör Frej det är helt visst. Om du något från oss tager, eller Frodefreden stör, kommer han och hjälper hjälten fred med svärd han bringar då” Hunnen då med skaran liten som var kvar när freden kommit, drog då över fjäll tillbaka ner till havet och for hem.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.