Frej, hans k*k och Völsungarna

Det är midsommartid. Naturen visar sig från den ovanligt milda sida där den varken försöker frysa ihjäl oss med vinterkyla eller koka oss med sommarvärme. Djur och växter lägger allt sin energi på att föröka sig under dygnets ljusa timmar, av vilka det finns en så generös mängd.

Midsommartid

Midsommar lär vara tillägnad Frej. Jag ska låta det vara osagt om midsommarstången ursprungligen var en representation av hans kopulation med jorden. Men Midsommar är ändå en högtid som är inspirerad av naturen i dess mest fruktbara skede, så den tolkningen är inte fel om än kanske inkorrekt rent historiskt.

Som vi har diskuterat på inte mindre än två podcaster och lika många blogginlägg så är midsommar inte en kristen högtid. Den är en av de urgamla, hedniska, astronomiska högtiderna vid solens olika vändpunkter, och själva firandet med en lövad stång är del av en uråldrig indoeuropeisk magisk tradition där man har försökt fånga naturens livskraft som manifesterar sig i de nyutsprungna löven. Även julgranen är del av samma magiska tradition, för granen kom inte från Tyskland på 1800-talet. Granen har varit förknippad med Julen i tusentals år.

Hedningen skriver om det senaste i en tusenårig rad av försök att förminska och stjäla midsommar. Sammalunda sker varje år även med Julen när man försöker koppla Julen till den Iranska guden Mitra. Men, den som kan sin mytologi inser att Mitra är kopplad till Tyr, medan Julen är kopplad till Oden.

Av en händelse satt jag och lyssnade på podcasten ”Saga Thing”, och avsnittet där de diskuterar ”Völsa Thattr”. Berättelsen handlar om en familj i Norge som slaktar en häst. Sonen i familjen tar vara på hästens… eh… fallos, och springer runt och retar de kvinnliga medlemmarna i hushållet med den. Fallos på Isländska hette Völsa, därav namnet på Thattern.

Pojkens mor ser dock ett värde i att bevara fallosen, så hon lägger den i en låda med örter och lök. Sedan håller de ceremonier med hästpenisen. Kungen, som är kristen, får höra om detta hedniska bruk och bestämmer sig för att undersöka saken. Han besöker gården och bevittnar ceremonin, men istället för att be till fallosen så kastar han den på marken så att hunden tar den. Sedan accepterar alla i hushållet vite krist och allt slutar ”lyckligt”.

Völsa

Titeln på Thattern syftar alltså på namnet på en (häst)penis, Völsa. Men ser lätt att ordet i sig är väldigt likt det grekiska fallos, och de har ett gemensamt ursprung i proto-indoeuropeiskans *bʰel- (att blåsa, svälla). Det är inte helt långsökt att tro att samma ord har givit upphov till ”ball(e/ar)”, även om det för mig som bor i Skåne är ett ”svårt ord” eftersom ”balle” i Skåne syftar på rövballe, inte (fram-)ballarna.

Man tror att Völsa thattr kan ha varit propaganda, där man har förlöjligat den gamla religionen. Det skulle i så fall inte vara det enda exemplet där kristna genom sin iver att kritisera och förlöjliga har bevarat viktig information om hedniska tankar, riter och bruk.

Om man så vill, så beskriver den här berättelsen alltså en tidigare falloskult om än i parodierad form. Vi vet att detta var en viktig del av nordisk religion innan kristnandet från de många stenfallosar som man har hittat över hela norden. Vissa av dessa har legat gömda inne i hargar från bronsåldern, så det ser ut som att det har varit en del av nordisk religion åtminstone sedan dess.

I Indien har man lika länge dyrkat Lingam, som även dessa är fallosar av sten. I antikens Rom och Grekland så förekom också olika festivaler tillägnade Cybele, Attis och Priapis. Så det ser ut som att det är en pan-indoeuropeisk tradition. Priapis har givit namn åt ett sjukdomstillstånd där man går med ett permanent, smärtsamt, stånd.

Frej var förknippad med hästar, som man kan se från Hravnkel Frösgodes saga. Han brukar också avbildas med en erigerad fallos, så det finns kanske skäl att tro att den dyrkan som åsyftas i Völsa Thattr, är Frejdyrkan.

Kanske var det så att sentida (dvs. de som levde ett eller två århundraden efter kristnandet) författare såg dyrkan av Frej som lite flummig, kanske lite pinsam eller varför inte använda dagens terminologi och säga ”cringe”. Men det finns inget som talar för att att det skulle ha varit någon slags flower-power, flum. Tvärt om så finns det en sak som talar för att det nog hade starka krigiska inslag.

Den störste hjälten i nordisk mytologi är Sigurd Fafnesbane. Han fick sitt namn när han dödade draken Fafner och tog hans rikedomar. Sigurd tillhörde en ätt av stora och starka krigare som hette (håll i er nu) Völsungaätten.

Völsung är sammansatt av två delar. Dels ”-ung” som betydde son av, och ett förled som betydde, (häst)fallos. De var alltså ”söner av fallosen”. Kanske syftade detta i själva verket på Frej, dvs. de var söner av Frej.

Frej och hans Völsa

Frejs vapen var det fantastiska segersvärdet som fäktades av sig själv. Tyvärr miste han det när han var tvungen att ge det i bröllopsgåva till Gerds föräldrar.

Även Sigurd har ett övernaturligt svärd. Sigurds far Völsung vinner svärdet genom att dra det ur en ek under vilket hans syster gifter sig. Svärdet sattes i trädet av Oden själv.

Svärdet ger honom lycka i strid, ända tills lyckan tar slut och han dör i strid. Svärdet krossas i bitar vilka Sigurd ärver. När Sigurd skall ge sig ut och döda Fafner så får han sin fosterfar Regin att smida ihop det igen. (Det finns mycket, mycket Tolkien här.)

Nästan alla mansfigurer på hällristningarna i Bohuslän ståtar med stora erigerade fallosar. Jag har tidigare skrivit om det mystiska begreppet óðr, och då föreslagit att detta skulle syfta på en livskraft som skulle vara avbildat på hällristningar i form av erigerade fallosar.

Om det nu hade varit så att bara figurer med svärd hade haft erigerade fallosar så hade det legat nära till hands att identifiera krigarna på hällristningarna med Frej eller Sigurd. Men så är inte fallet. Ofta är det flera som strider med varandra, alla med erigerade fallosar. Därför kanske man ska tolka dessa bilder mer bildligt, som att dessa män är uppfyllda av en manlig virilitet ”Óðr”.

Ett sista intressant sammanträffande så här innan sillen och snapsen är det faktum att Óðr är namnet på Frejas make. Viktor Rydberg har identifierat honom som Svipdag. I Saxos tolkning av Svipdagsmal så utgör Svipdag och Ull ett hästtvillingpar där Svipdag är den dödlige och Ullr är den gudomlige tvillingen. Dessa två skulle då vara parallella med Njord och Frej. Så vi är tillbaka vid kopplingen mellan hästar, Frej och själva Völsan.

Kanske något att tänka på över en cigarr i Midsommarnatten.

Glad Midsommar!