Trattbägarfolket, de första jordbrukarna, dösbyggarna

Runt år 4000 f.kr. kom jordbruket i Norden. Vi var den sista delen av Europa att nås av den nya tekniken och sättet att leva som hade börjat sprida sig från Grekland tre tusen år tidigare. Man har tidigare trott att jordbruket spreds genom en kulturell överföring, men som med många andra liknande teorier så har man nu fått lägga denna teori till handlingarna. Även denna förändring skedde i form av migration.

Gånggrift vid Jættedal på Bornholm. (c) Christopher K.

Jordbruket spred sig med en relativt beskedlig takt. Antagligen berodde detta på att man som jordbrukare var beroende av ett socialt nätverk av grannar som var villiga att hjälpa till vid sådd och skörd. Detta var antagligen också anledningen till att jordbrukarkulturerna var relativt fredliga. Alla behövde helt enkelt hålla sig väl med sina grannar.

Europa vid den här tiden var väldigt genetiskt homogent. De enda skillnader man ser har att göra med att jordbrukarna absorberade olika lokala jägar-samlar folk. Jordbrukarna här i Norden tillhörde en variant av kulturen som kallas för Trattbägarkulturen (TRB, Trichtebecherkultur eller Funnelbeaker culture).

Det var en kultur som sträckte sig från Nederländerna i sydväst, Polen i sydost södra Norge i nordväst och Stockholm i nordost . Det vill säga i stort sett samma område som senare kom att ingå i nordisk bronsålder. Genetiskt så liknade Trattbägarfolket mest de som idag bor på Sardinien.

Om man jämför jägar-samlarnas livsstil med jordbrukarnas, så kan man utan tvekan säga att livet blev hårdare, men rikare. Man har hittat skelett från kvinnor där ryggen var helt förstörd efter att ha suttit ett helt liv på knä och malt säd med primitiva handkvarnar. För männen innebar jordbruket tunga lyft och att man var nära stora starka djur som ibland hade en egen vilja. Olyckor hände lätt. Å andra sidan kan man föda många fler människor på samma yta. Så jordbrukarna kom att dominera de kvarvarande jägarna bara genom sin förmåga att yngla av sig.

Man började nu bli bofasta på riktigt. Man hade nötkreatur, grisar, getter och får. Dock så var det får som inte gav ull, så kläderna var gjorda av skinn, eller lin (som är ett ord vi har ärvt av denna kultur). Åkrarna där man odlade spannmål, lin och baljväxter skapades med hjälp av stenyxor och eld. Så man hade investerat i själva marken såväl som grödorna som växte på åkrarna.

Generellt sett så ser livet på den tiden ut att ha varit väldigt kollektivistiskt. Man begravde sina döda i dösar och gånggrifter där kropparna placerades tillsammans. Det var inga individuella gravar som vi typiskt sett har idag. Det kanske mer liknade minneslundar.

Fast, det betydde inte att man inte ärade sina döda anhöriga. Tvärtom, så innebar dösar och gånggrifter mycket arbete och krävde stora uppoffringar av dem som byggde dem. Kanske var det byar som samlades för att hjälpas åt med detta, men jag tänker mig att det krävde någon typ av ledarskapsroll. Däremot så verkar dessa ledare inte ha hyllats genom egna gravar, eller genom överdådiga gravgåvor.

Marija Gimbutas tog detta som ett tecken på att ”patriarkatet” ännu inte hade etablerat sig. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg, så var ändå traditionen att kvinnan flytta hem till mannen när de gifte sig. Så, samhället var antagligen ändå organiserat efter den manliga ättelinjen.

Samtidigt som trattbägarkulturen i Norden, så fanns det en grupp kulturer i sydöstra Europa som byggde stora städer. En av dess kulturer kallas Cucuteni-Trypilia kulturen. En av de städer som ingick i den kulturen låg vid en plats som heter Maidanetske i nuvarande Ukraina. Den staden mätte ungefär en gånger en och en halv kilometer och innehöll närmare 3000 hus och kanske ända upp till 45000 invånare. Hela staden var omgiven av en försvarsmur. Den variant som fanns i England var de som byggde Stonehenge.

I Norden har alltid befolkningstätheten varit lägre, så här finns inga så stora bosättningar. Men även här har man hittat spår av bosättningar omgivna med träpalissader, vilket jag har skrivit om tidigare. Dessa började bildas i slutet på epoken, när folket från stäppen i öster började expandera västerut.

De stora städerna i sydöstra Europa var antagligen de största i världen när de var som störst. Det var alltså en väldigt högt stående kultur. De lärde sig att smälta koppar, och var antagligen de första i världen med detta. De gjorde detta cirka tusen år före de första pyramiderna byggdes i Egypten.

Trattbägarfolket och deras släktingar nere i Europa jämförelsevis fredliga. Det verkar inte som att de har fokuserat på krigiska aktiviteter, och detta kan ha vara därför som de hade så svårt att motstå de band av unga män som kom inridande från öster.

Vi har inte så mycket lämningar från just Trattbägarkulturen, men från Cucuteni-Trypilia har vi en hel del statyetter. Man tror att dessa föreställer gudar och gudinnor. Gimbutas beskriver bland annat vattengudinnor i form av fåglar och ormar, en gudinna med ansvar för liv, död och återfödelse, en gravid jordgudinna och en gud med ansvar för året i from av en tjur. Det ser alltså ut att ha varit ett primärt fokus på kvinnliga gudar. Kanske var det Trattbägar-versionen av dessa gudinnor som levde kvar i Freja och Nerthus.

När man ser på gamla kulturer så är det lätt att avfärda dem som primitiva, eller kanske bara märkliga. Själv så tycker jag att trattbägarfolket och deras kontinentala fränder verkar ganska sympatiska eftersom de verkar ha hållit många trevliga dygder högt. Arbetsamhet, fred, samarbete. Det verkar helt enkelt ganska snälla. Men…

Snällhet är att låta sig bli slagen
Och aldrig slå igen
Snällhet är att bara lyda lagen
Och aldrig ens ifrågasätta den
Snällhet är ett sätt att dölja
Att man inget har att säga
Som är värt att sägas klart
Snällhet är mer än man tänker på
Att låta gå – att vägra att förstå
Snällhet är en form av likgiltighet
Att vägra varann individualitet

Turid

Kanske var det denna snällhet som gjorde att de var ett lätt byte för de indoeuropeerna? Det ska sägas att just här i norden så verkar inte deras öde ha varit lika definitivt som nere i Europa. Haplogrupp I1, som kom hit med jordbruket finns fortfarande hos 35%-45% av Svenskarna.

Men faktum är att deras kultur gick under, försvann, utraderades. Det finns inget kvar av den, utom namnet på vissa grödor. Gener blandas, kultur är winner-takes-all.

Haplogrupp I1 i Europa
https://www.eupedia.com/europe/Haplogroup_I1_Y-DNA.shtml

En reaktion på ”Trattbägarfolket, de första jordbrukarna, dösbyggarna

Kommentarer inaktiverade.