När stridsyxefolket kom till Skandinavien så var det redan befolkat av ett folk som kände till jordbruk och som visste hur man byggde stora gravmonument. Det språk vi har idag är nästan helt och hållet baserat på stridsyxekulturens språk som i sin tur baserades på det proto-indoeuropeiska språket som talades av Yamnafolket i Ukraina ett halvt årtusende tidigare.
Man kan se spår av denna invandring i generna hos dagens skandinaver. Y-haplogrupp R1a och R1b är associerade med stridsyxekulturen och dess kontinentala version, den snörkeramiska kulturen. I Skandinavien så varierar andelen R1 mellan 39% i Sverige och 49% i Norge.
Det pre-indoeuropeiska arvet syns i Y-haplogrupp I1 som även den varierar i andel mellan 36% i Danmark och 42% i Sverige. Övriga Y-haplogrupper har mindre andel och utgör tillsammans cirka 20% i hela Skandinavien. Finland har en helt unik genetisk historia som man kan se på bilden, men det är ett för stort ämne att ta upp här. Även Samernas historia lämnar jag därhän.
I den kombinerade bilden över Y-haplogrupper så syns att Skandinavien rent genetiskt skulle kunna sägas bestå av tre huvudsakliga populationer. Jylland och Norges västkust är nära kopplade till Storbritannien och Nederländerna. Centrala delarna av södra Norge, Götaland och Själland är nära kopplade till Tyskland. Svealand, Norrland, Västra Finland och norra Norge är kopplade till Baltikum och Ryssland.
Man kan alltså se en skillnad mellan Svealand och Norge å ena sidan, och Götaland å andra sidan. I detta sammanhang ser Gotland ut att mer höra till Svealand än Götaland. Att skillnaden mellan Götaland och Svealand kan ses i generna måste ha sitt ursprung i hur landet koloniserades av folk från stäppen (indoeuropeer och uraliska folkslag).
Nu är inte Y-haplogrupper hela sanningen. Mitokondrie-DNA ärvs från mor till barn, så på det sättet kan alla människor spåra ett arv tillbaka till en urmoder. Bilden över mitokondrie-haplogrupper är mer komplicerad än den för Y-haplogrupper, något som kanske avspeglar att nya folk som har kommit in och erövrat land har varit “väldigt hårda” mot män, medan kvinnorna har kunnat “gifta sig” med erövrarna och på så sätt bevara mitokondrie-haplogrupper som en gång var associerade med Y-haplogrupper som har försvunnit.
Inte ens detta är den kompletta bilden. Övrigt DNA i cellerna rekombineras mellan fader och moder, men detta gör samtidigt att man inte på samma sätt kan spåra hela kromosomer bakåt i tiden. Det är detta som gör varje person unik (utom enäggstvillingar som har samma DNA) ur genetisk synpunkt. I nyare forskning så kan man dock även använda detta DNA för att spåra historiska migrationer.
Man kan se skillnaden i hur språk och gener ärvs. Gener blandas med varandra. Så, om det kommer in en grupp invandrare så kommer deras gener att över generationerna blandas upp och alla möjliga kombinationer kommer att uppkomma. Enda sättet för en uppsättning gener att helt ersätta en annan är om man helt utplånar befolkningen i ett område och sedan åter-populerar det. Vi kan se från generna att detta inte är vad som faktiskt har hänt.
Språk däremot blandas inte. Antingen kommunicerar man på ett språk, eller så kommunicerar man på ett annat. Även om man kan låna ord, eller kanske enstaka grammatiska koncept så är det ett tydligt exempel på “winner takes all”. Det gör att språk tenderar att introduceras uppifrån och ner i ett samhälle. Det vill säga att om man börjar skriva lagar och utföra långväga handel på Latin, så kommer det sprida sig nedåt i samhället tills även det fattigaste bönderna talar Latin.
Det sätt som stridsyxefolket satte upp samhället efter sin invasion verkar ha gått till på detta sätt. De måste ha satt sig själva överst i hierarkin på ett sådant sätt att även om de bara utgjorde hälften av befolkningen, så var det deras språk som vann. De var så duktiga på detta att nästan samtliga pre-indoeuropeiska språk utplånades nästan helt och hållet utan spår var än de bosatte sig i Europa eller Sydasien.
Det finns bara två exempel på pre-indoeuropeiska (och för den delen pre-uraliska) språk där det finns bevarade texter. Det ena är Etruskiska, som är ett utdött språk, men där det finns en hel del skriven text. Det andra är Baskiska som fortfarande lever och frodas vid Biscayabukten. Etruskiska är intressant också för att deras skriftspråk antagligen är ursprunget till de germanska runorna, även om man inte har kunnat avgöra detta slutgiltigt.
Som jag skrev i början så kan språk som har utplånats kulturellt leva kvar i enstaka ord som lånats in i det språk som ersatt det. Ofta är det i ord för saker och som det invaderande folket inte har känt till innan. Så, vad har man då hittat för ord från det pre-indoeuropeiska språket? Vilka ord har vi lånat från trattbägarfolket som bodde i Skandinavien? Kan man ens veta det?
Det visar sig att man kan veta det. I en artikel från 2017 listar Rune Iversen och Gus Kroonen några ord som uppenbarligen har lånats in i det proto-indoeuropeiska språket när det vandrade in i Europa.
Bönor, Lin, Linser och Rovor verkar alltså ha varit okända koncept för indo-europeerna. Än idag har vi kvar dessa ord i mer eller mindre oförändrad form. För min del får jag associationer till 70-talet. Grytor med linser och bönor och kläder av lin. Visst verkar det vara lite gröna-vågen över trattbägarfolket?
Det är tragiskt att tänka på att detta är det enda som finns kvar av den kultur som bröt ny åkermark och som byggde alla de stora stenmonumenten inklusive Stonehenge.
[1] – “Talking Neolithic: Linguistic and Archaeological Perspectives on How Indo-European Was Implemented in Southern Scandinavia” American Journal of Archaeology Volume 121, Number 4 October 2017
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.