Taur, pionjären

Jordbruket kom till Sverige med trattbägarkulturen. Kanske gick var det så här det hände.

Till slut så hade han fått nog. Han hade pratat med en av fiskarna som hade åkt med honom över sundet till det vilda landet. Det låg ju där precis på andra sidan vattnet. Ända sedan han hade varit liten, så länge han kunde minnas, så hade han stått på stranden och tittat över vattnet. Landet med sina höga träd och sin otämjda natur lockade honom på ett sätt som det uppodlade landet på den här sidan inte kunde.

Fiskaren hade suttit kvar i båten och blängt misstänksamt upp mot skogen medan Taur försiktigt korsade stranden och gick in i skogen. Det sades att det levde vildsinta varelser där. Björnar, vargar och vilda män. Han hade halvt om halvt väntat sig att något skulle komma ur skogen och jaga honom ner till båten igen, men tvärtom så hade det varit väldigt lugnt och skönt.

Taur hade ofta jagat i de små skogarna som fanns kvar mellan åkrarna på västsidan om sundet, så han var van vid skogen. Vårsolen hade fladdrat ner mellan de nyss utslagna löven medan han hade försökt avgöra jordens kvalitet. Han hade grävt i jorden med sin stenskyffel, och bortsett ifrån att det fanns en del rötter så verkade den vara mycket fin. Han hade skyfflat upp en liten mängd på ett skinn som han hade knutit ihop med ett rep. Just som han skulle resa sig och gå så hade han sett en bit flinta. Han hade tagit med den också.

Det var tre år sedan nu. Sedan dessa hade han varit över flera gånger. Fiskarna hade tröttnat på honom, så han hade gjort en egen kanot som han paddlade över sundet med. Varje gång hade han tagit med sig mer jord och flinta. Till slut hade han visat sina fynd för de äldste. De hade känt och luktat och smakat på jorden. De hade alla hållit med om att den såg ut att vara väldigt bra. Flintan såg ut att vara av väldigt bra kvalitet. Kanske den bästa de hade sett. Fin färg, stark och utan sprickor.

Just när de diskuterade flintan hade han trott att de kanske skulle låta sig övertygas, men han blev besviken än en gång.

“Varför kan du inte bara svedja lite mark på den här sidan sundet?” sade den ena. “Nog för att jorden verkar bra, och flintan är av god kvalitet, men är det verkligen värt risken?”, sade den andra. “Det är inte värt att reta upp andarna i skogen”, sade den tredje.

I och med detta så var saken avgjord. Eller så hade den varit det, om det inte var Taur som hade lagt fram sin sak. Taur var inte som de andra. Han var mer rastlös, mer nyfiken och mycket, mycket mindre intresserad av vad andra ansåg om honom än de andra i familjen.

Han hade packat sina verktyg och sina personliga ägodelar redan samma kväll. Det var inte mycket, för han var inte rik. Han var ännu ung och ogift, och han var inte son till någon av de rikare bönderna. Därför fick allt han ägde plats i hans kanot. Nästa morgon satte han av så fort solen visade sig över vattnet.

Han hade redan sett ut platsen där han skulle bygga sitt hus, där han skulle ha sina åkrar och där han skulle hålla sina får när han fick råd att köpa sådana. Kanske, kanske skulle han få råd med en ko och en tjur. Men det var inte alla som fick det. Däremot så hade han ju fördelen av att ha hur mycket land som helst. Fast land var inte värt något om man inte kunde bruka den, och han var ensam här.

Under de följande dagarna svedde han skogen och röjde marken. Från andra sidan sundet tittade hans fränder på röken som steg mot himlen och skakade på huvudet. Han var galen den där Taur. Han var för ivrig. Visst skulle de ta det vilda landet i bruk nån gång i framtiden, men det fanns ännu land kvar på den västra sidan om sundet, så varför ta risken?

Vissa av de träd han högg ner använde han för att bygga sitt hus. Det blev inget stort hus, men tillräckligt för honom. Och kanske om han fick råd, en hustru.

Så gick dagarna så som de gör för en bonde. När åkrarna var röjda så bearbetade han jorden och rensade bort så många rötter han kunde. Sedan sådde han. Hans kropp och hans verktyg fick slita hårt. Men varje morgon var hans kropp uppvilad och redo för mer arbete, och om hackan blev slö så slog han en ny egg. Det fanns gott om flinta, så det var inget han behövde snåla med.

När han hade sått och kände att han kunde unna sig en dags vila från åkrarna så tog han med sig flinta i och rodde över till andra sidan. Först var de misstänksamma, sedan var de skeptiska, men till slut så övervägde deras behov av flinta. Han lyckades byta till sig en fårtacka som han band ihop benen på så att hon skulle ligga still i båten.

Hela vägen tillbaka till andra sidan så bräkte fåret. Antagligen så hade det hört alla historier om hur farligt det var på andra sidan. Han skrattade åt sig själv när han tänkte på hur alla fåren skvallrade om honom som bodde ensam på andra sidan.

Han byggde en inhägnad till fåret och matade det med gröna blad som han tog i skogen. Varje morgon mjölkade han tackan. Det blev mer än nog mjölk till honom själv, så han gjorde också ost. Det var ett välkommet avbrott från vetegröten som han hade ätit morgon, middag och kväll. Han kunde baka. Han visste hur man gjorde, men det var inget för en man att sitta på knä och långsamt mala fram mjöl. Det var kvinnogöra. Han brukade bara krossa säden lite snabbt och sedan kokade han dem med vatten tills den tjocknade. Han åt den med fårmjölk på morgonen och med ost på kvällen. Nu saknade han ingenting.

Hela sommaren gick med arbetet på åkern, och när hösten kom så kunde han skörda. Det här var första gången han saknade sina fränder. Skörden gick alltid lättare när man var fler. Fast å andra sidan så var han klar när han var färdig med sin egen åker.

Det var då han såg dem för första gången.

Han vaknade tidigt av att fåret bräkte. Han tog sin yxa och sprang ut. I hagen stod två män med kläder av skinn. De höll på att slakta hans får där, mitt i hans hage. När de såg honom så vinkade de åt honom. Han stod bara som förstenad. Mannen som hade dödat hans får stod där helt fräckt och log och vinkade åt honom.

Taur var ingen liten man, men de här var säkert ett bar handsbredder längre än honom. Ändå hoppade han in i inhägnaden och puttade undan männen. De såg mer bestörta än arga ut. De såg precis ut som att de inte förstod att de hade gjort något fel. Taur kunde inte fatta det. Det var hans får, på hans mark och de hade just försökt stjäla det. När han nu hade avslöjat dem, så försökte de inte smita med sitt byte.

Han skakade på huvudet. Det här måste vara världens sämsta fårtjuvar. Han lyfte upp djuret och började bära bort det till sitt hus. Han skulle behöva salta och torka så mycket han kunde innan det skulle bli dåligt. Han skulle också kunna njuta av kött i några dagar, men ost och mjölk var det slut med nu. Tack vare dum och dummare här.

När han bar iväg kroppen så protesterade de högljutt och besviket, men de gjorde ingen ansats att försöka ta stjäla tillbaks djuret. Han bevärdigade dem inte med en blick, men när han slängde ner djuret framför sin hydda så hade de försvunnit tillbaka in i skogen.

På förmiddagen slog han fram en ny, färsk egg på sin kniv och började stycka fåret. Hela tiden svor han eder över idioterna från skogen. Han ska köttet i tunna strimlor som han hängde på rep som han spände upp. Där skulle det torka i höstsolen och förhoppningsvis skulle det hålla sig över vintern. Vädret var för osäkert vid den här tiden på året för att han skulle våga sätta sig i sin kanot och ro över till andra sidan, så det skulle vara det enda han skulle ha att dryga ut gröten med över vintern. Nu slapp han i alla fall försöka hitta bete åt fåret under vintern. Inget ont som inte hade något gott med sig tänkte han.

När kvällen kom så grillade han en stor bit kött över en eld som han byggde utanför sin hydda. Röken från elden skulle sätta sig i köttet som han hade hängt på tork, så den fyllde två syften i ett. I mörkret såg han inte att en grupp människor hade närmat sig från skogen. Inte förrän de var helt nära och stod på andra sidan elden såg han att det var de två männen han hade sett tidigare på dagen men den här gången hade de en kvinna med sig.

Han såg på kvinnan. Hon måste vara i hans ålder, precis som den yngre av de båda männen. Hon hade ljust hår, ljusare än han hade sett någonsin förut, och trots hennes aningen grova drag så var hon mycket vacker.

Kanske var det för att Taur saknade sällskap, eller så var det för att han var alldeles betagen av kvinnan. Men han bad dem att sätta sig ner vid elden. De satt där tysta medan köttet grillades. Doften var underbar. Det var länge sedan Taur hade ätit kött. När köttet var färdigt så skar han bitar och räckte till sina gäster.

Med hjälp av gester lyckades hans gäster berätta att de hade kommit norrifrån där de hade fiskat, och jagat något djur med stora horn. Nu hade de kommit söderut för att bo här medan solen sov.

Taur bjöd de tre gästerna att sova vid elden över natten medan han gick in i sin hydda och lade sig i sin bädd. Han hörde hur de pratade utanför på ett språk som han inte förstod. Han hörde kvinnans röst, och hon lät väldigt trevlig tyckte han.

Han hade förväntat sig att de skulle dra vidare nästa dag, men istället så började de bygga en hydda bredvid hans egen. Han var lite överraskad, men samtidigt så hade det varit rätt trevligt med sällskap. Han undrade hur länge de skulle stanna, men de hade ju sagt att de skulle vara här tills solen vaknade igen. Så det skulle nog vara hela vintern. Han räknade efter hur mycket säd han hade, och det var uppenbart att det inte skulle räcka för fyra personer ända till våren. Och så måste han ju ha utsäde kvar.

Men det visade sig att han inte behövde vara orolig. De tre andra var mycket duktiga jägare, och de åt mest kött och fisk som de fångade i ån. De var väldigt generösa och delade alltid med sig av sin fångst. Fast det var inte mer än rätt tänkte Taur, de var ju ändå på hans mark.

Oftast var de båda männen ute på jakt under dagen och bara kvinnan stannade kvar. Taur brukade se till att ha någon syssla utanför när hon var där. Han försökte prata med henne. Han lärde sig små fraser på hennes språk. I början var det mest enkla saker som “Hej”, “Vackert väder”, “Gott kött”, “Rådjur” och sådant. Men efter ett tag så började de kunna föra hela samtal.

Under tiden så blev han mer och mer betagen av henne. Han drömde om henne på nätterna, och så fort solen gick upp så var han ute och arbetade i förhoppning om att hon skulle komma ut och göra honom sällskap.

Han gav henne gåvor för att hon skulle tycka om honom. Deras pilspetsar var ganska grova, så han gjorde några stycken smäckrare och vassare. Deras yxor var slöa och kantiga, så han gjorde var sin polerad flintyxa till dem. De var väldigt imponerade och tacksamma.

Samtidigt som han gjorde allt för att hon skulle tycka om honom så var det en tanke som tyngde hans sinne. Till våren skulle hon försvinna tillsammans med sin bror och sin far norrut igen. Hur skulle han klara av ensamheten då. Han sade inget, men hon måste ha märkt att det var något för en dag så frågade hon hur det var fatt. Han tittade på henne. Hon stod helt nära och det hade börjat snöa. De vita snöflingorna föll på hennes ljusa hår. Han sade det han inte hade vågat säga innan. Det som hade varit för pinsamt att säga, eller som kanske hade varit opassande. Men nu sade han det.

“Jag tycker om dig.” Hon skrattade till, och sedan gav hon honom en krav och tryckte sina läppar mot hans. “Jag älskar dig heter det. Tycker om betyder att man gillar smaken av något, på vårt språk.” Han kände smaken av hennes läppar på sina och så sade han “Jag älskar dig. Och jag tycker om dig.” Så kysstes de igen.

Efter det så var de ett par. Hennes far frågade henne om det här var mannen som hon ville leva sitt liv med. Om hon ville att detta var mannen som skulle sätta sitt barn i henne. Om detta var mannen som skulle vara den som jagade åt henne i resten av hennes liv. Hon svarade ja på allt, och efter det så kramade hennes far om Taur och kallade honom för sin son.

Just det sista var något som Taur hade svårt att leva upp till. Han följde med sin svärfar och svåger ut i skogen och jagade ibland, men även om han själv var ansedd som en rätt skicklig jägare bland sina egna så var det ingenting mot de här männen. De kunde röra sig helt ljudlöst i skogen, och de kände igen alla spår på marken oavsett väder och underlag. De träffade alltid där de siktade, och de hade reflexer snabbare än ögat kunde se. Taur kände sig klumpig och tafatt, och han kände sin svärfars bekymrade blick när han missade, eller när han trampade på en torr gren.

Det andra lyckades han med under vintern. Det var den kallaste natten på hela vintern när hon berättade det för honom. De skulle ha ett barn till sommaren.

Vintern gick, och våren kom. Det var åter dags att så. Han svärfar och svåger hade lämnat dem ett månvarv tidigare, så det var bara han och hans fru som skötte förberedelsen av marken och sådden.

Vädret var äntligen så stabilt att han vågade sig på att paddla över till andra sidan. De skulle behöva mjölk till barnet, så ett får till skulle behövas. Kanske en ko också, om han lyckades förhandla bra.

När de kom fram till stranden vid hans gamla by så blev det stor uppståndelse. Kvinnorna pekade finger åt hans fru. En så stor, och grov hustru Taur hade skaffat sade de. Han insåg att det var tur att det var han som hade lärt sig hennes språk och inte tvärt om.

Han hade med sig djurhudar som han fått av sin svärfar och flintverktyg som han hade bearbetat under vintern. För dem fick han ett får och en ko. Han var även tvungen att byta till sig en båt för att få med sig djuren.

De äldste lyssnade intresserat på hans berättelse. Nu var det inte bara den fina flintan som hade imponerat på dem, utan även de fina hudarna av ekorre, bäver och björn. De hade frågat om man kunde hålla björnar i inhägnader. Taur hade översatt till sin hustru, och de hade skrattat hjärtligt åt idén innan de hade förklarat att björnar inte gick att hålla i inhägnader. Synd, tyckte den äldste som hade kommit med förslaget, för skinnen var så mjuka att själva djuret också måste vara väldigt mjukt.

Det visade sig att fåret som han hade köpt den här gången var havande, och bara ett par månvarv efter att de hade fått hem det så födde det två små lamm. Hans hustru hade tyckt att de var det sötaste hon hade sett. Han kunde inte annat än hålla med.

Under sommaren slet de sida vid sida på åkern. Han hade visat sin hustru hur hon skulle mjölka kon, och hur man gjorde ost. Hon började på att bli en riktigt duktig bondkvinna. Men mala mjöl det gjorde hon inte.

Till hösten födde hon en son. Han var ett mycket vackert barn. Han hade hans ljusa hy och hans hustrus grova drag. Detta skulle bli en duktig bonde och en skicklig krigare, det kunde man se redan nu.

Några dagar efter att hans dotter hade fötts så återkom hans svärfar och svåger. Den här gången lät de hans får och ko vara ifred. De hade också med sig fler av sin sort. Taurs svåger hade gift sig och de hade ett barn på väg. Hela vintern hade de nu gott om kött, och fisk. Kanske var det sällskapet, eller så var det något i maten för Taur kände sig inte lika trött den här vintern som vintrarna innan han hade flyttat över hit.

Han talade med sin svåger om hur det var att leva som bonde. Han märkte att hans svåger var intresserad, inte bara på ett artigt sätt, utan han ställde många frågor som om han verkligen försökte lära sig.

Under vintern fick hans son en kusin. Det var en flicka, och hela bandet av jägare gladdes med den stolte fadern. Det var under detta firande som han kungjorde inför alla att han tänkte stanna kvar här under nästa år. Han skulle bli en bonde som Taur och sin syster.

Efter det så växte kolonin stadigt. Fler jägare bosatte sig runt Taurs gård, och han var alltid villig att hjälpa till och förklara hur man gjorde. För varje år så hade Taur med sig mer och mer av skogens rikedomar till andra sidan när han köpte avelsdjur. Hans flockar av får och kor växte, och till slut så hade han fler kor och får än någon på andra sidan.

Men det var inte bara hans får- och kohjordar som växte. Hans familj växte också. Hans fru hade sagt att som jägare skaffade man sig sällan mer än fyra barn eftersom det brukade vara svårt att få tillräckligt med mat för många barn. Men som bonde var tillgången på mat mycket säkrare. Det enda problemet var att vissa av deras barn blev dåliga i magen av mjölk. Det bekymrade Taur som visste hur många år just tillgången på mjölk hade räddat livet honom och hans syskon.

Folket på andra sidan började bli otåliga med sina äldre. Det pratades högt om att man skulle bryta sig loss och flytta över sundet. Det fanns ju uppenbarligen mycket rikedomar där.

Men ingen vågade ta initiativet. Det dröjde ända tills efter Taurs död innan folket från västra sidan började flytta över i stor skala. Men när de kom så upptäckte de att den bästa marken redan var tagen. Det var inte så att den mark som fanns kvar var dålig. Det var bara det att den bästa marken nu var bebodd av för detta jägare. Och Taurs ättlingar förstås. De hade den bästa marken av alla.