Slaget vid Bråvallarna enligt Sögubrot

Det sägs att slaget vid Bråvallarna var det största slag som har stått i Nordens forntid. En av de äldsta beskrivningarna av slaget finns i den Isländska skriften “Sögubrot af nokkrum fornkonungum” (Fragment av en saga om några fornkungar). Denna skrift är nedtecknad i början av 1200-talet och är antagligen en sen version av den danska Skjöldungasagan. Denna saga är inte längre finns bevarad i sin helhet.

Själva kriget vid Bråvallarna stod mellan kung Ring, som var kung över Svealand och Västergötland å ena sidan och kung Harald Hildetand som var kung för Danmark och Östergötland.

Kung Harald har varit en framgångsrik krigare i hela sitt liv, men vid 150 års ålder så börjar han nu på att tackla av. Detta vill kung Ring utnyttja och de samlar varsin här och ställer upp sig i formation vid Bråvallarna.

Var finns då Bråvallarna? Det finns många spekulationer om det, men det är alltid bäst att börja med den äldsta och mest ursprungliga källan. I Sögubrot berättas det att

Därefter värvade kung Ring män från hela Svealand och Västergötland, och han hade även ett stort följe från Norge. Det sägs att när svearna och norrmännen korsade Stocksund på vägen till kriget så hade de 250 skepp. Men kung Ring red med sina mannar och västgötarna längs toppen av Öresund och sedan över land till Kolmården som skiljer Svearike från Östergötland. När kung Ring kom väst från skogen till Bråviken, så möttes han av sin flotta och byggde ett härläger där under skogens kronor på Bråvalla hed mellan vikarna.

Ur Sögubrot kap 7

Det finns många förslag på var Bråvalla hed låg. I ”Berättelser ur svenska historien” av Carl Georg Starbäck och Per Olof Bäckström (1885-1886) berättas det att

Där finnes på Sveriges östra kust en halvö som bildas af två vikar, Bråviken och Slätbaken. På denna halvö nära intill Varaby eller Tuna-å lågo slätterna, där det vidtberyktade slaget stod, det största i Norden i fordomtimma.

Det är uppenbart att Sögubrot syftar på Vikbolandet (landet mellan vikarna), vilket verkar stämma överens med Sögubrot. Men, var Starbäck och Bäckström fick Varaby ifrån ska jag låta vara osagt.

Om man tittar på halvön Vikbolandet på en terrängkarta så ser man att det är ganska kuperat. De största slätterna finns närmast Norrköping, men även nära Varaby så finns det slätter på närmare 1×1 km, vilket borde vara nog för ett ganska omfattande slag.

När armeerna så har ställt upp sig, så upptäcker Harald Hildetands hjälte Ubbe från Frisland, att Svearna har lärt sig en ny formation “Svinfylkingen”. Denna innebar att man hade en man i första ledet, två i andra ledet, tre i tredje ledet osv. På så sätt formade detta en kil som kunde tränga sig in i fiendens linje och dela den.

I modern militär doktrin så kallas detta för att skaffa sig ett lokalt överläge. Man koncentrerar sina styrkor så att man kan slå hårt på en punkt. När man sedan lyckats besegra fienden lokalt, så kan man fylla på med trupper och rulla upp hans front åt båda sidor. Svinfylkingen, som Sigurd Ring lärt sig av Oden, var det första historiska exemplet där detta var genomfört konsekvent.

När jag läser om striden, vilket ni kan göra här, så slås jag över hur likt det är Iliaden. Par av hjältar strider mot varandra dels med ord, men även med smädelser.

Vår vän Starkader, som begravdes utanför Vellinge, stred för Sigurd Ring. Han strider mot en sköldmö som heter Vebiorg. Hon hugger honom över ansiktet så att hakan lossnar, men

Starkodder stoppade skägget i munnen, bet däruti och höll sålunda fast hakan. Men sköldmön vann stort beröm af de rön hon aflade. Strax därefter mötte henne Thorkil den djärve en af konung Rings kämpar, och af honom fick Vebiorg sin bane.

Kriget slutar med att Kung Hildetand dör. Han slutar sina dar när han med ett svärd i vardera hand kör med sin vagn in där striden var som tätast. Sigurd Ring hedrar sedan sin motsåndare på följande sätt:

Ring lät nu tvätta och sköta det konungsliga liket efter gammal sed. Därpå byggdes ett bål, och lades dit Haralds gyllene skeppsstam. Det kungliga liket lades öfverst på bålet som sedan antändes. När då alla de förnämsta hövdingarna gingo sörjande omkring bålet, uppmanade konung Ring dem att kasta på elden guld och vapen och det dyrbaraste de ägde att därmed föda den låga som förtärde en så stor och vittfrejdad konung.

När bålet var nedbrunnet, uppsamlades askan efter det förbrända liket och lades i en urna som jämte den häst Harald helst ridit, äfvensom hans vapen och sadel, infördes i en stor, uppkastad hög. Sedan högen var igenkastad, talade konung Ring till männen, bedjande gudarne, ”att Harald främst bland de döda måtte rida till Valhall och der uti Odins sal bereda vänner och fiender goda säten.”