Hugo Ekhammar och Östersverige

År 1809, efter en förnedrande förlust i krig, så delades Sverige upp i två delar. Den västra delen fortsatte att vara ett självständigt rike, medan den östra halvan blev ett storfurstendöme under den ryske tsaren.

Att dela upp ett besegrat land i två delar, oftast en västlig och en östlig, verkar vara ett modus operandi för Ryssland vis-a-vis sina besegrade fiender. Polens tre uppdelningar under 1700-talet verkar vara det första, följt av Österrike-Ungern 1918 och så Polen igen 1939 följt av Tyskland 1945.

Hugo Ekhammar från hans post i BLF (Fair use)

Resultatet var att det svenska folket delades upp i två skilda stater. Varav den östliga delen delades med det finska folket som dittills hade varit en minoritet under den svenska kronan. Svenskarna i denna nya stat gick från att vara representanter för majoritetsbefolkningen till att vara en minoritet i en ny stat under ett främmande imperium.

För att minska risken för separatism inom det ryska imperiet så främjade den ryska överhögheten till en början den finska identiteten i storfurstendömet Finland. Genom att främja finskan så tänkte man att det kulturella avståndet till Sverige skulle öka. Finskan gick från att ha varit ett allmogemål till att vara ett administrativt språlk i sin egen rätt och många framstående personer som hade talat svenska och som hade burit svenska namn bytte språk och förfinskade sina namn.

Det fanns dock bygder där det svenska språket levde kvar, och än idag så är det strax under 5% av Finlands befolkning som har Svenska som modersmål. När en finlandssvensk säger ”lägga på sig rocken” eller ”klockan aderton” så handlar det alltså inte om en brytning, utan om en dialekt. För de flesta svenskar i Sverige (rikssvenskar) så är detta mycket förvirrande. En finländare som pratar svenska och som inte är finne?!

Finlandssvenska flaggan, inte Skånelands flagga

Det var i denna miljö som Hugo Ekhammar (född Ekholm) 1880 föddes i Helsningfors. Han var son till en snickare men hans släkt hade varit torpare under många generationer. Han fick dock möjlighet att studera och doktorerade i nordisk filologi. Men hans hjärta klappade mer för att bevara och stärka den svenska identiteten i Finland.

Han skrev flera verk, bland annat två romaner där han skildrade den svensktalande allmogens förhållanden under en finsk-rysk överhöghet. Men det kanske mest intressanta verket är hans djärva historieskildring Det forntida Östersverige och svenskdomen (1944), som jag just har läst.

Denna bok är inte ett skönlitterärt verk, utan kanske snarare en populärhistoria skriven mitt under brinnande världskrig. Icke desto mindre så är den skriven med stor fantasi. Inte på så sätt att han diktar upp rena lögner, men snarare på det sättet att han försöker ge historien en ny vinkel.

Huvudtesen i boken är att allt som är germanskt härstammar från norden, en tes som nu ter sig än mer trovärdig än under Ekhammars tid. Detta är även en tes som vi har fört fram här på bloggen, och som är något som har stöd både från de olika berörda folkens egen historieskrivning, arkeologiska bevis och nu även av DNA-bevis från gotiska gravar i Spanien.

Hugo Ekhammar skruvar dock upp retoriken ett varv när han använder beteckningen svenskar eller götar om alla dessa folk. Det är kanske aningen provokativt, men samtidigt tankeväckande. Svear, Götar och under den senare delen även Daner var de dominerande folken i Skandinavien antagligen från järnålderns inträde ända fram till vikingatiden, och det var dessa folk som man i det germanska området beundrade mest även efter att man hade flyttat ner på kontinenten. Kanske var det minnet av den nordiska bronsålderns sakrala storkungar som levde kvar i folkminnet.

Vi vet, från arkeologiska bevis, att den nordiska bronsåldern och dess föregångare stridsyxekulturen hade sin utbredning längs södra skandinaviens och Danmarks kuster i söder, Norska kusten upp till Trondhjem i väster och längs Finlands kust i öster.

Det, eller de folk som skulle bli till Finländare, Ester och andra mindre besläktade folk i nuvarande Ryssland expanderade västerut in i Finland under järnåldern. Deras kultur hade uppstått och frodades i skogsbygder närmare Ural och de var skickliga på att framställa järn. Detta är den nuvarande, förhärskande teorin, men Ekhammar hade en annan teori. Han hävdade att finnarna var ättlingar till trälar som hade förts till Finland från området när Volga. Det är svårt att veta om detta var helt seriöst menat, eller om det var en retorisk känga till majoritetsbefolkningen i hans forna hemland. Idag känns detta nedlåtande och aningen ovärdigt en så välskriven och genomtänkt bok.

Den viktigaste poängen i hans bok måste ändå vara att sydvästra Finland alltid och utan avbrott var en del av den svenska kultursfären ända från senneolitikum fram till 1809. Detta område, av Ekhammar kallat för östersverige, var nära knutet till Roslagen och Svealand. Under dessa årtusenden så var vatten inte något som i första hand skiljde människor åt, utan något som band dem samman och som möjliggjorde både kulturell och ekonomisk kontakt.

Man kan se detta på hur Västergötland och Östergötland både definierades av och bands samman av Vättern. Vattnet delade upp Götaland i två delar, men var samtidigt en länk mellan de båda delarna som band dem samman. De båda Götalanden delades i sin tur av från Sveland genom två svårgenomträngliga skogar, Tiveden i väster och Kolmården i öster.

På samma sätt så var Svealand, enligt Ekhammar, definierat av men samtidigt sammanbundet av Ålands hav. I öster skiljdes det av från Finland av de svårgenomträngliga skogarna och de många små, och ibland stora, sjöarna i Finlands inland. Det var verkligen ett Västersverige, eller Västra Svealand och ett Östersverige eller Östra Svealand efter samma modell som Västergötland och Östergötland.

Värt att notera är då att Finland, liksom Sverige under 1800-talet började kopplas samman av järnväg och att denna snart övertog rollen av sammanbindande kommunikationssystem som vattenvägarna tidigare hade haft. Så det var inte bara den av den ryska staten understödda finska nationalismen som orsakade förfinskningen av Finland, utan även det faktum att man för första gången obehindrat kunde tränga igenom de djupa skogarna. Landets själva topologi ändrades, punkter som tidigare hade legat långt ifrån varandra låg nu plötsligen väldigt nära. De klink-byggda skeppen som hade hållit ihop det svenska riket var en nordisk uppfinning och är nu en officiell del av UNESCOs lista över immateriella kulturarv.

Hugo Ekhammar avled 1955 och begravdes i Uppsala på Norrlands nations gravplats. I Biografiskt Lexikon över Finland så skriver man

Hugo avled i Sverige 1955 i en ålder av 75 år, enligt flera nekrologer en fattig, glömd, gammal och sliten man märkt av ensamhet och besvikelser. 

Detta låter givetvis inte så positivt, men hans minne lever vidare i hans verk. Det finns fortfarande begagnade exemplar att köpa av Det forntida Östersverige och svenskdomen (1944) på antikvariat, och för den som inte förskräcks över djärvheten i historieskrivningen så är den väl värd att läsa. Jag vill här passa på att tacka L.G. för lånet av denna bok. Jag skall skaffa ett eget exemplar.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.