Germanerna från bronsålder till järnålder

Under mellan-neolitikum anlände indoeuropeerna till norra Europa. De talade proto-indoeuropeiska och spred sig över Europa från 3500 f.kr. och cirka 2800 f.kr. nådde de Norden. Här blandade de sig med trattbägarfolket och vissa språkliga förändringar skedde, de så kallade Grimms lagar.

När den Nordiska bronsåldern inträdde cirka 1000 år senare så hade dessa förändringar fullbordats och proto-germanska hade upstått. Det proto-germanska språket uppstod i Norden och spred sig därifrån under den Nordiska bronsåldern 1700-500 f.kr. Man kan alltså hävda att Germanerna uppstod i och med bronsålderns början i Norden.

Området som omfattades av den Nordiska Bronsåldern är grovt sett det som avbildas nedan. Dock kan man lägga till Polens kust, Finlands kust och även ett stråk genom södra Norrlands inland (Jämtland och Medelpad) som associerade områden. I Jämtland har man hittat hällristningar och man har sett att detta område deltog i handeln med flinta under senneolitikum, så detta område kanske till och med borde räknas som den nordligaste utposten.

Nordisk Bronsålder

Efter Bronsålderns slut, så började Germanerna sprida sig söderut. De stötte då ihop med Kelterna som hade behärskat hela den Europeiska kontinenten från cirka år 1000 f.kr. Detta hindrade fortsatt expansion till något århundrade f.kr. när Kelterna hade blivit försvagade av ständiga krig mot Romarna.

Till slut stötte Germanerna på Romarna själva, och det är från den tiden som vi har de första skriftliga spåren av Germanska folk. Tacitus och Prokopius är de Romare som skrev om Germaner under den här tiden. Prokopius, skrev att det fanns fem Germanska folk som han kände till.

  1. Vandalerna – Som bestod av Burgunder, Varini, Carini och Goter
  2. Ingvaeonerna – Som bestod av Cimbrer, Chaucer och Teutoner
  3. Istvaeonerna – Som bestod av Cimbrer (sic)
  4. Herminioner – Som bestod av Suevi, Hermundurer, Chatti och Cheruscer
  5. Peuciner, eller Bastarner – Det är osäkert om dessa verkligen var av germanskt ursprung, eller keltiskt. Kanske utgjorde de en bastarnisering av dessa båda folk.

Ingvaeoner, Istvaeoner och Hermioner lär enligt Tacitus ha hävdat sitt ursprung hos en gud vid namn Tuisco och hans son Mannus. Mannus hade tre söner. Var och en av dessa var stamfader till var sin stam och tog sitt namn av denne.

Ingvaeonerna tog sitt namn av Yng, det vill säga Yngve, eller Yngve-Frej som även är känd i Norden. Hermionernas stamfader borde ha hetat Herman, som är ett namn som förekommer i många berättelser från kontinenten. Vad Istvaeonernas stamfader hette är mer osäkert. Istvan är inte ett germanskt namn utan är den Ungerska motsvarigheten till Stefan (som inte heller är ett germanskt namn).

Germanska folk ca år 1
Rött – Ingvaeoner, Orange – Istvaeoner, Gult – Hermioner, Grönt – Vandaler
Blått – Nordgermaner (Bastarnerna ej med på bilden)

De Nordgermanska folken finns inte beskrivna av Romare vid den här tiden, eftersom de ännu inte hade kommit i kontakt med varandra. Vi behöver gå några hundra år framåt i tiden för att få några namn på folk i Norden. Men man kan faktiskt anta att dessa folk i någon form fanns redan runt år 0.

Jordanes, i sin Gotiska historia (Getica), som avspeglar Goternas världsbild cirka 500 e.kr, nämner följande folk som bebor Scanza:

  1. Scrithifinni – Samer, skridfinnar
  2. Suehan – Svear, som lär vara lika duktiga på hästar som Thüringer
  3. Theustes – Tros vara innevånarna i Tjust i Småland
  4. Vagoth – Skulle kunna vara Gutar baserat på det Lettiska och Litauiska namnet för Germaner, ”Vokia”
  5. Bergio – Skulle kunna vara folket på Bjärehalvön, eller Kolmården.
  6. Hallin – Tros vara Hallänningar. De som bor i området nära Hallarna, dvs. Hovs Hallar.
  7. Liothida – Skulle kunna vara innevånarna i Lugude härad runt Löddeköpinge. Dessa bebodde ett platt och fruktsamt land och därför var de ständigt utsatta för attacker från sina grannar.
  8. Ahelmil – Området runt Halmstad
  9. Finnaithae – Folket från Finnveden
  10. Fervier – Folket från Fjäre härad
  11. Gautigoth – Götar, beskrivs som grymma och krigsbenägna
  12. Mixi
  13. Evagreotingi

De två sista lär bo i grottor som djur. I områdena runt Scandza bor även

  1. Ostrogothae – Östgötar. Dessa borde inte vara samma som Ostrogoterna. Jordanes själv var Ostrogot.
  2. Raumarici – Romerike, norr om Oslo i Norge
  3. Ragnarici – Ranrike, Bohuslän
  4. Finni – Samer
  5. Vinoviloth – Kväner
Scandza c 500 e.kr. CC BY 3.0

Det är lite märkligt att Samer finns med dels som innevånare i Scandza som Scrithifinni och som grannar till Scandza som ”Finni”.

Men kanske ännu mer märkligt är att Ostrogothae inte ansågs bebo Scandza. De andra folken i den listan är mer associerade med Norge, eller nordligare delar av Skandinavien. Kanske levde Ostrogothai i Norge, eller Danmark vid den här tiden. Det skulle i vart fall förklara varför de stred tillsammans med Norrmännen och Danerna i slaget vid Bråvallarna. Ännu en liten seger för Västgötaskolan?

Baserat på arkeologiska bevis vet man även att det fanns ett rikt kungarike i mellannorrland, i triangeln Mjällom nära Östersund, Borg vid Söderhamn och Gene vid Örnsköldsvik. Detta rike gick under på 600-talet, men Jämtland var sedan ett självständigt rike fram till slaget på Storsjöns is på 1000-talet.

Mellan Tacitus och Prokopius som skrev runt år noll och Jordanes som skrev på 500-talet, så var hela Europia i stort uppror. Däremellan hade de Germanska folken utkämpat ett flera hundra år långt krig med det Romerska imperiet, och till slut hade man lyckats invadera själva Rom.

På tvåhundratalet sprack Romarriket i en östig och en västlig del. En uppdelning som blev permanent år 395. I Norden vet vi att det Ingvaeoniska området (Danmark och Jylland) avfolkades söderut och att det sedan återbefolkades från nordväst. Enligt Carl Otto Fast var det Västgötar som flyttade in där Cimbrer, Jutar och Teutoner flyttade ut.

Av de Vandaliska folken, så flyttade Goterna ner mot Svarta Havet för att sedan strida först mot Östrom och till sist invadera och besegra Västrom. Deras östgermanska fränder som kallade sig för Vandaler tog vägen förbi Rom och etablerade sedan kungadömen både i Spanien och Libyen.

De Istvaeoniska folken invaderade Britannien och etablerade de Angliska och Saxiska kungadömena. På kontinenten bildade deras fränder det Frankiska kungadömet. När detta splittrades så bildades embryon till Frankrike, Beneluxländerna och Tyskland.

Jordanes skriver i Getica IV, 25 att:

Det berättas att goterna en gång utvandrade med sin kung Berig från denna ö Scandza, liksom från en verkstad där folk skapas, eller som ur ett folkstammarnas moderssköte.

Getica IV, 25

Och det måste verkligen ha verkat så för Romarna runt år 500. Alla de germanska folk som då invaderade Romarriket sade sig härstamma från Skandinavien. Men inte bara det, denna fortplantning till nya folk fortsatte långt fram i tiden.

Man kan med rätta hända att USA, ett av världens yngsta länder kunde kalla sig Germanskt åtminstone när det uppstod. Det kanske även skulle kunna sträckas ut till de Engelska kolonierna Australien och Kanada.

Så det måste ändå kallas världshistoriens största underdrift att säga att vi inte har någon kultur i Sverige och att allt kommer utifrån. Snarare är det tvärt om. All kultur härstammar från Sverige.