Bland marker och markgrevar

Frankerna var ett av de olika Germanska folk som korsade Rhen och bosatte sig på romerskt territorium under det första århundradet. Till skillnad från Goter, Vandaler och många andra germanska folk, så fortsatte de inte att flytta runt, utan behöll sin bas i nuvarande Frankrike hela tiden. I stället så expanderade de successivt, under nästan fem hundra år och till slut så härskade de över hela det nuvarande Frankrike, delar av nuvarande Spanien och nästan hela västra Tyskland.

Frankerriket 481-814 (CC BY-SA 3.0)

Frankerna var från början inte ett enda folk. På samma sätt som Engelsmännen från början utgjordes av Angler, Saxare och Juter, så var Frankerna två olika folk; Salier och Ripuarier.

Salierna bosatte sig i dagens Belgien, medan Ripuarierna bosatte sig på andra sidan Ardennerna, närmare Rhen. Området mellan dem kallades på den tiden av Caesar för Silva Carbonara, vilket på Svenska skulle bli Kolskogen, eller varför inte Kolmården. Namnet torde komma från att man bedrev kolning där i skogarna, vilket för övrigt var sant även för den Svenska Kolmården under medeltiden.

Det intressanta med Frankerna är att de verkar ha insett fördelarna och bevarat minnet av dem i någon slags stam-minne. För de använde liknande geografiska avdelare under hela sin historia som gränser mot sina grannar.

När Frankerriket stod på sin höjdpunkt, under Karl den Store (742-814), så sträckte inbegrep det hela Frankrike, med huvudstaden Paris, hela det som tidigare kallades för Västtyskland, Schleswig på gränsen mot Danmark (mer om det namnet nedan), Italien ner till söder om Rom, de nordvästligaste delarna av Spanien, Österrike, Schweiz, Slovenien Belgien och Nederländerna.

Det var ett så stort rike, att Karl den store utropades till kejsare, och då alltså konkurrerade med den romerske kejsaren (som satt i Konstantinopel) om titeln. Givetvis var det inte lätt att kontrollera ett så stort rike, så man uppfann ett system som kanske var baserat på deras erfarenheter med Kolmården några hundra år tidigare.

När man hade utvidgat sina gränser, så gällde det att stabilisera de landvinningar man hade gjort. Eftersom man på denna tiden inte hade varesig taggtråd, minfält eller satelliter, så fanns hela tiden risken att fienden på andra sidan gränsen utförde räder in på ens eget territorium.

Man löste detta genom att erövra en liten bit mark till. Där upprättade man ett lydrike med en skicklig befälhavare som småkung, eller markgreve. Denne hade till uppgift att vara en framskjuten bas och hålla fienden borta från den riktiga gränsen. Just på grund av sin viktiga strategiska roll, så var markgreven högre ställd än vanliga grevar, och var närmast jämförbara med hertigar.

Systemet var mycket effektivt och användes på flera platser. Och många av de regioner och länder vi känner till i Europa uppstod på detta sätt.

Den norra gränsen mot Danerna skyddades av Danmark, dvs. marken mot Danerna. Namnet är alltså en exonym. Vi vet att man från båda sidor av gränsen var oroliga för invasioner, för den Danske kungen Godfred började år 808 bygga en serie fortifikationer och vallar som fick namnet Danavirke. Saxo Grammaticus skriver i Gesta Danorum om hur danskarna strider mot ”den romerske Kejsaren”, vilket naturligtvis syftar på Frankernas kejsare.

I dagens Österrike etablerade Frankerna Ostmark som var ett namn som landet återfick 1938 när det införlivades i det tredje riket.

År 718 erövrades Katalonien (som fram till dess hade varit under Visigotiskt styre) av Morerna som invaderade upp genom Frankrike och till slut stoppades av Karl Martells Franker i slaget vid Tours 732. Efter att de hade drivit tillbaka Morerna över gränsen och in i Spanien, så etablerade Frankerna en Mark i Katalonien. Namnet Katalonien började då användas, och man tror att det är en förvrängning av Gotholania, det vill säga Goternas land. Eller varför inte Götaland?

En Markgreve av det grymmare slaget.

Den latinska formen av titeln markgreve är markis, och det är den titel som än idag används i vissa länder. Den mest kände personen som använde denna titel är kanske Marquis de Sade, som var aktiv under den Franska revolutionen och som blev känd för sina grymma (sadistiska) sexuella lekar. En annan adelsman Erik von Kuehnelt-Leddihn, hade en del att säga om honom i sin bok ”Leftism: From de Sade and Marx to Hitler and Marcuse”, som nästan borde vara obligatorisk läsning den dag som idag är.

I Sverige så har kungen aldrig utnämnt markgrevar eller markiser. Däremot så finns det en markgrevlig släkt idag som heter Lagergren. De härstammar från en Claes Lagergren (1852-1930) som var kammarherre hos Påven i Rom, som då utsåg honom till markgreve.

Lagergren, eller Lagergréen är för övrigt ett intressant adelsnamn eftersom det finns, eller har funnits, flera adliga släkter med detta namn. Min bäste kamrat under grundskolan hette Lagergréen i efternamn och de hade ett adelsbrev på väggen i hallen. Men vilken av de olika Lagergren-släktena detta handlar om är osäkert.

Själv härleder jag min ättelinje till Kolmården, dels den svenska Kolmården, men även den Frankiska. Och kanske till resterna av Attilas Hunnisk-Ostrogotiska armé som förlorade där i närheten på de Catalaunska fälten.

Just de Catalaunska fälten är intressanta i samband med dagens ämne dels eftersom de ligger precis bredvid Caesars Kolmården. Där skall en keltisk stam ha bott, som kallades för Catalaunerna. Den traditionella härledningen av detta namn är Catu-uellauni (’war-chiefs, chiefs-of-war’). Men visst är det väldigt likt Katalanerna, som ju enligt ovan skulle vara härlett från Goterna. Mycket märkligt?

J.R.R. Tolkien använde även ordet ”mark” i den innebörd som vi har gjort i det här inlägget. Rohirrim som var (det ljudhärmande) namnet på ett folk som var specialiserade på hästar och kavalleri härskade över landet mellan Gondor och Mordor detta land kallade Tolkien för Riddermark, det vill säga riddarnas mark. De utgjorde alltså en buffert mellan Gondor och Mordor. (Kanske ger denna insikt en bättre förståelse av relationen mellan Rohirrims kung och riksföreståndaren av Gondor.)

De första trailerna för HBOs storsatsning Lord of the Rings, the rings of power har dessutom kommit ut nu. Tyvärr så kan man misstänka att hela gänget från de Sade, till Marcuse har varit framme. Så kanske är det bättre att läsa om böckerna, se filmerna från början av 2000-talet (som åtminstone behöll andan hos Tolkien) och sedan kanske läsa Kuehnelt-Leddihn om man undrar vad det är som har hänt med världen.