Axialtiden och Norden

Perioden mellan år 800 och 300 f.kr. var en mycket dramatisk tid för mänskligheten över hela den Eurasiska kontinenten, men den gav oss början på all filosofi, och ett nytt sätt att se på gudarna och kungarnas makt.

I Kina var detta en mycket krigisk period. Ett par århundraden innan periodens början så hade ett rike som kallas Zhou växt fram och lagt under sig mycket av det som vi idag kallar för Kina. För att kunna styra ett så stort land så inrättades ett feodalt system där underkungar tilldelades delar av riket.

Naturligtvis så blev det svårt att få dessa underkungar att hålla sams, och riket föll sönder efter ett par hundra år, och det som kallas De krigande staternas era inträdde, och varade från cirka 480 f.kr. till cirka 220 f.kr. Under denna process av sönderfall och konsolidering, som var mycket blodig, gjordes många viktiga upptäckter och uppfinningar.

Bland annat så växte en stor mängd filosofiska skolor fram, som debatterade intensivt sinsemellan under det som kallades för De hundra skolornas period. Några av de mest framgångsrika skolorna som växte fram där var Taoismen och Konfucianismen, vilka än idag är mycket viktiga för stora delar av Asien.

”Alla dörrar,
innan in man går, skarpt skådas skola, skarpt granskas skola, ty ovisst är att veta, var ovänner sitta
borta på salens bänkar.” – Konfucius

I Indien kallas perioden mellan 800 och 400 f.kr. för den Vediska tiden. Det är nu som Indoeuropéerna på allvar etablerar sig i Indien och det är nu som kastsystemet uppkommer, och även här så bildas ett antal stora riken.

På samma sätt som i Kina, så frodades olika filosofiska skolor i Indien vid den här tiden. Mest känd är kanske Buddhismen, men även Jainismen tog sin början här, runt år 500 f.kr.

Vissa når nirvana hängande på vindpinade träd, andra i sängen…

I Grekland motsvarar detta den tiden när Iliaden och Odysséen skrevs ner (runt 800 f.kr.) och de klassiska filosoferna; Pytagoras (död ca. 500 f.kr.), Platon och Aristoteles (300-talet f.kr.).

I Biblisk historia så är detta de stora profeternas tid, exv. Jesaja, Jeremia och Hesekiel.

Så, det verkar alltså finnas ett gemensamt mönster där kungariken växer och slås samman. Detta i sin tur verkar föda ett behov för en ny filosofisk analys.

Bakgrunden till expansionen av kungariken är antagligen kopplad till att man övergick från att använda brons i vapen till att använda järn.

Till skillnad från brons, som var svårt att få tag på, och som krävde internationell handel, så fanns järn i stort sett överalt. Idag kan det vara svårt att tänka sig, eftersom vi har använt upp allt lättåtkomligt järn, så att vi nu måste gräva oss ner i urberget för att hitta det. Men, för inte så många hundra år sedan så kunde man fiska upp järn i form av klumpar ur myrar och sjöar.

Under bronsåldern så var arméernas storlek begränsad av den mängd brons man kunde få tag på. Det var inte så att alla soldater hade fulla rustningar av brons, men det fanns en distinkt fördel för en krigare att ha en rustning av brons framför att inte ha det, så det var en begränsande faktor om inte avgörande.

När man sedan lär sig att bearbeta järn, så finns råmaterialet nästan överallt, och det blev alltså lättare till en början för en lokal storman att sätta upp en armé och härja sina grannar. Faktum är att övergången från bronsålder till järnålder nästan är unikt i mänsklighetens historia i det storleken på stater minskade. Men, så fort teknologin hade spritt sig, så återupptogs processen med att besegra, assimilera och konsolidera små riken in i större riken.

En sak som skedde under bronsåldern, var att vissa kungar, som hade tillgång till varor som var eftertraktade på den internationella marknaden lyckades byta till sig brons och då kunde hålla en stående armé av välbeväpnade krigare. De kunde också byt till sig tjänster och lojalitet från dem som stod längre bort i handelskedjorna och på så sätt ökade deras världsliga inflytande till den punkt där de började uppfatta sig själva, och krävde att bli hyllade som … Guda-Kungar.

De hävdade ofta att de var direkt släkt med gudarna själva, och det är detta som har givit upphov till det vi kallar för hjälte-sagor.

I Iliaden så finns många släktträd uppgivna, och nästan alla (om inte alla) börjar med Herakles, som ju var son till Zeus (till Heras förtret). I Norden, så var Oden del av många kunga-längder ända in på vikingatiden.

När så järnet gjorde sitt intåg så kopierade givetvis de nya järn-kungarna mönstret från brons-kungarna, men kanske var det helt enkelt inte lika övertygande när de inte hade monopol på tillverkningen av vapen. Vissa personer började ifrågasätta och fundera i andra banor.

Gemensamt för Konfucius, Buddha och bibelns profeter var att de på ett eller annat sätt försöker begränsa, eller i alla fall kodifiera, den världsliga makten. Man såg inte längre kungarna som gudar, utan snarare som att de hade fått sin makt av gudarna. Kanske en subtil skillnad, men en gud kan inte vara föremål för lagar. En guds makt är absolut, medan en kungs makt är villkorlig.

Begreppet Axialtiden verkar alltså fånga ett filosofiskt skeende som inträffade efter att transitionen mellan bronsålder och järnålder var helt genomförd. I Norden så tog denna process längre tid än nere på kontinenten.

Man brukar säga att Norden inträdde i järnåldern först runt år 500 f.kr., men man har hittat bevis på att järn utvanns och användes redan på 1000-talet f.kr. och min teori är att järnet var det som var basen för Svearnas första kungars rikedom. Men om man nu ska tolka detta, så innebär det att systemet med guda-kungar antagligen levde kvar i Norden fram till 500-talet. Man hade alltså en slags bronsålderspräglad järnålder under de första århundradena.

Men, så sker något, och den lysande högkulturen i Norden som vi kallar för Nordisk Bronsålder faller.

I den mån den sena bronsålderns ekonomi i Norden var baserad på internationell handel, så var det antagligen bärnsten från Baltikum (och från inhemska källor), pälsar från Norrlands inland och järn från bergslagen. Allt detta skickades längs Atlantkusten och Europas floder ner till medelhavet. I samband med bronsålderskollapsen runt år 1100-1000 f.kr. så minskade handeln, men den upphörde aldrig helt.

Runt år 500 f.kr. så blir dock klimatet genast sämre. Vintrarna blev längre och kallare, och växtsäsongen blev kortare. Detta hade kanske kungamakten kunnat hantera. Men det som var svårare att hantera var bortfallet av kontakten med Baltikum.

Vid den här tiden invaderade nämligen de som senare skulle komma att bli dagens Finnar och Ester. De kom från barrskogsbältet norr om det Indo-Europeiska hemlandet på den Ukrainska stäppen och vandrade västerut.

Man kan se att de måste ha gått väldigt hårt fram, för enligt DNA-undersökningar som utförts på Finnar så kan man se att de är väldigt lika Svenskar genetiskt, men alla manliga ättelinjer har ersatts av Uraliska ättelinjer. Det verkar alltså som att de genom någon slags process lyckades utesluta de ursprungliga männen från att fortplanta sig och istället tog deras kvinnor som fruar. Enligt känt mönster, skall tilläggas.

Eftersom man i Norden vid den här tiden inte behärskade segling, så är det troligt att man tog sig fram genom att ro längs kusterna. Detta gjorde att hela Baltikum skars av från den Skandinaviska halvön. Det var nu väldigt farligt att resa längs denna handelsrutt eftersom man riskerade att bli överfallen särskilt om man hade båten full med bärnsten. Kanske är denna period del av förklaringen till varför landet till öster i Nordisk mytologi betraktas som fyllt av faror och jättar.

Inför detta anfall av dåliga skördar och minskade inkomster så kollapsade den nordiska bronsåldern. För att kunna upprätthålla produktionen så var man tvungen att intensifiera jordbruket, och kanske är detta även anledningen till att man nu började ta och importera slavar från kontinenten. Men det var inte alltid detta räckte, så man började också offra sina kungar för bättre skördar, vilket gav upphov till de många mosslik som man har hittat främst i Danmark.

Frågan är då, om detta gav upphov till en motsvarande förändring i föreställningsvärlden i Norden som på alla andra ställen som genomgick samma slags förändring? Bevisen är kanske aningen sekundära, men de passar ändå bra in på en tidsrymd runt 500-200 f.kr.

De första runinskrifterna som finns bevarade härstammar från runt år 150 e.kr. Men, med tanke på deras utformning, som påminner starkt om den typ av skrivtecken som användes på den italiska halvön runt år 200 f.kr. Dvs. Raetiska, Camunska eller varför inte Etruskiska? Man vet också redan från Romarnas första möten (runt år 0) med Germaner att de höll ting.

Kan det vara så att anledningen till att man började använda runor var för att kunna nedteckna lagar som kunde åberopas på Tinget? Om inte i form av kompletta lagtexter, så åtminstone minnesanteckningar och bokföring av fattade beslut.

Tinget är kanske den Nordiska Axialtidens sätt att begränsa och kontrollera kungarnas makt. Nordens Konfucius borde alltså ha varit författaren till Havamal, och Nordens Buddha var den som började förkunna att Gaut/Oden skulle ta emot hälften av dem som föll på slagfältet i Valhall, och inte bara sin egen släkt.