Fåraherdarna på stäppen

Det här är en berättelse om ett par pojkar, bröder, som vaktar sin faders fårflock. När de ställs inför ett allvarligt hot så reagerar de helt olika. Vems var förtjänsten att slutet ändå blev som det blev?

Ve satt i skuggan av ett träd i den lilla dungen. Det var skönt att ligga ner lite grand och låta fötterna vila. Fåren hade varit oroliga hela förmiddagen, och han och hans bror och deras vallhundar hade haft fullt upp med att hålla flocken samlad.

Solen stod högt på himlen nu, och det var skönt att de hade hittat den här dungen. Det var annars ganska långt mellan träden här ute på stäppen, men här och där växte det små dungar av träd, och där brukade det också finnas små sumphål där fåren kunde dricka. Den här dungen var dock en favorit eftersom den förutom vatten, även hade en liten kulle. Där kunde man ligga i skuggan och ändå håla koll på fåren. Hunden låg bredvid men han verkade nästan ha somnat i värmen.

Det var ingen risk att han själv somnade dock, för hans lillebror Vili höll på att kasta prick mot ett stort stenblock. Han hade lagt tre stenar på varandra ovanpå stenblocket, och nu stod han några steg bort och försökte pricka dem med mindre stenar. Ibland hörde han en svordom, ibland ljudet av liten sten som träffade stor sten följt av en svordom och ibland, fast väldigt sällan hörde han ljudet när hans brors missiler träffade de staplade stenarna följt av ett jubel.

Från sin upphöjda position tittade Ve ner på fåren som sakta gick sina rundor och betade nedanför. När tackorna såg att deras lamm hade hamnat på efterkälken så bräkte de, och lammen kom trippande. Det var en känslig tid när lammen höll på att bli avvanda, men ändå inte var stora nog att ta vara på sig själva.

Han tittade upp på den blå himlen. Solen lyste där i ensam majestät, ner på jorden och gav sin livgivande värme till gräset och örterna och träden och alla djuren. De fluffiga vita molnen rörde sig sakta över himlen. Ibland delade de på sig, och ibland slog de ihop sig.

Plötsligt ställde sig hans vallhund upp med blicken stelt riktad ut mot gräset en bit bort. Ve reste sig upp till sittande ställning och spanade. Han riktade och höll upp händerna som solskydd. Det var inte bara den lätta brisen som fick gräset att röra sig. Det fanns något mer där ute, någonting mycket mera hotfullt. Han såg hur skuggor i gräset rörde sig inåt från alla håll mot flocken som intet ont anande betade nedanför.

Pang! “Hahahaha! Så där! Där satt den!” Vili hade just träffat de staplade stenarna och hans glada rop ringde genom luften. “Sssch!” sade Ve, och Vili tittade irriterat upp på sin bror uppe på kullen. Men när han fick se hundens och sin brors fokuserade blickar så vände han sig snabbt om och stirrade ut mot gräset han också.

“Vad är det?” Frågade Vili. “Jag är inte säker, men jag tror det är vargar.” När Vili hörde det så klättrade han snabbt upp på den stora stenbumlingen med en stor hög av stenar i famnen. Höjden gjorde att han kände sig lite säkrare, och om någon hungrig varg närmade sig stenen eller hans fars får så skulle de få smaka på Vilis stenar!

“Hallå! Försvinn! Det här är Bures får!” Ve försökte skrämma vargarna med sin röst. Vili började ropa han också, och det såg faktiskt ut som att vargarna tvekade lite. Ve och Vili fortsatte att ropa så högt de kunde, och hunden hjälpte till och skällde och morrade.

Det första som hände var att en av tackorna, antagligen skrämd av det plötsliga oväsendet, men kanske även av en lätt doft av varg, började bräka efter sina lamm. Sedan började resten av tackorna att bräka och det blev stor oreda i flocken. Då såg vargarna sin chans och genast störtade ett par av dem in i flocken och började bita omkring sig.

Uppe från kullen såg Ve hur flocken splittrades och hur fåren sprang vart och ett i sin riktning och hur de flesta av de genast omringades och fälldes av hungriga vargar. Han reste sina händer upp mot himlen och åkallade Tiwaz. “Oh, Tiwaz, himlens gud. Väktare av himlens flockar. Hjälp mig att besegra vargarna som dödar våra får.”

När Vili såg detta så suckade han och svor högt mot sin bror. Han gjorde alltid så. Så fort något problem kom upp så började han be, istället för att LÖSA PROBLEMET! Han tog en sten och kastade den mot en av vargarna som höll på att omringa deras störste bagge. Han tog sats, svingade armen och kastade iväg stenen.

Han kände kraften från sin arm passera rakt igenom stenen och när den lämnade hans hand gjorde den det som en glödande blixt. Blixten träffade vargen mitt på sidan och innan den föll död ner så såg Vili att det hade bildats et svart hål rakt in i vargen. Han tog en ny sten och kastade den mot nästa varg. Samma sak hände även den här gången!

En efter en så föll vargarna för Vilis stenar ända tills de började fly iväg, gnyende och med svansarna mellan benen.

“Hur gjorde du det där?”, frågade Ve sin bror. Han hade sett hur hans bror hade fått ett ljus runt huvudet och hur hans ögon hade glödit som av eld, och hans arm… hans arm hade rört sig snabbare än ögat kunde se. Varje sten han flugit som en blixt, och det hade faktiskt dånat som av åska när de flög.

Vili tittade på honom och sade: “Jag vet inte… det bara… hände!” Ve tänkte efter, och han förstod att han trots allt visste vad det var som hade hänt… Tiwaz hade sett deras problem, och eftersom han var en herde precis som dem så hade han känt sympati för dem. Han hade uppfyllt Ve med en helig kraft, och det var han som hade gjort så att han kunde kasta på det där sättet.

Vili visste att det egentligen var han som hade räddat fåren. Men Vili och Ve skulle komma att träta om detta så länge de levde.