En ovanlig morgon i Gevars rike

Ranrike, Augusti 1780 f.kr. Morgon. Forstättning på Nanna i badet.

Gryningens gudinna, fru Öster, hade nyligen sträckt ut sina rosenskimrande fingrar och öppnat portarna till underjorden och låtit Solens vagn, dragen av av de två vita hingstarna Hengst och Hors springa ut över himlen. Skogarna i landet mellan Älven och havet i väster genljöd av ljudet från tusentals kor som råmande släpptes ut på bete efter att mjölkerskorna i gryningen lättat deras tunga juver. Kung Gevars vallpojkar och pigor hälsade morgonen genom att kula till varandra på samma sätt som de kvällen innan hade sagt farväl till dagen.

Solens varma strålar prålade mellan ekar och bokar. Insekter steg upp mot himlen och fåglarna med dem. Hjortar och rådjur trippade fram i ängsliga flockar mellan träden ständigt på sin vakt emot varg och lodjur, men även mot jägarna med sina pilar med vassa spetsar av flinta.

Bönderna kände på de små, inhägnade åkrarnas daggvåta ax. Var det idag som skörden skulle påbörjas? Skulle daggen torka under dagen? Skulle det komma regn och förstöra skörden?

Dessa, och många andra frågor krävde svar från gudarna, och den som förväntades ha närmast kontakt med gudarna var kung Gevar. Han hade noga följt tecknen på himlen, räknat dagarna från fullmånen, mätt stjärnbildernas höjd och de resande planeternas inbördes relationer. Det började bli dags nu. Stjärnorna stod på sina förutbestämda platser och planeterna hade vänt åt rätt håll. Nu handlade det mer om att tyda fåglarnas flykt.

Han stod på klippan, bredvid stenhögen där man sedan urminnes tider hade utfört offren och spanade upp mot molnen. Himlen var nu blå, och solens heta skiva brände redan hans solbruna hud. Han spanade inåt land, och det syntes inga moln så långt ögat nådde.

Han vände sig om, och spanade utåt havet, mot havsbandet. Om det skulle komma något oväder, så skulle det komma därifrån. Medan han spanade kom en örn flygande över hans vänstra sida. Han kände en rysning, eftersom han inte var beredd på den sortens tecken. Örnar var ett kraftfullt varsel, men inte om väder. En örn som flög över den högra axeln var alltid ett gott tecken om seger, medan en som flög över den vänstra varslade om svåra motgångar.

Strax därefter kom nästa överraskning. Ute vid de yttersta öarna såg han en mängd främmande båtar. De var större än dem som man brukade använda här och de tycktes röra sig utan att man använde paddlar. Men det märkligaste av allt var de buktande dukar som de hade spänt upp på höga pålar mitt i båtar.

Gevar tackade gudarna för att de hade sänt ett tydligt varsel om hur han skulle tolka dessa båtars ankomst. Han avslutade ceremonin lite hastigare än han brukade, hällde ut mjödet på hargen och skyndade sig tillbaka till sin hall.

Han var en van krigare. Han hade mött sjörövarna från Viken i strid många gånger, och även mer än en gång lett bestraffningsexpeditioner och plundringståg så långt norrut som till Nidernas land och söderut ända till Halmernas land. Vad det än var som gudarna skickade hans väg, så skulle han möta det med samma mod och kraft som alltid.

“Kalla samman krigarna!” Hans mörka röst ekade mellan klipporna när han kom ner till gården nedanför offerklippan. Hans mannar kom springande ut ur sina hus. De hade med sig sina spjut, yxor, pilbågar och slungor. De var vana krigare. Erfarna från många strider både när och fjärran. Vissa hade västar av tjockt läder för att skydda sig mot pilar och spjut, andra hade tjocka mössor av björnskinn för att skydda huvudet mot stenyxornas hårda hugg. Nästan alla hade dessutom en rund sköld av trä och kohud. Det fanns ingen fiende i Norden som de behövde frukta.

Gevar samlade männen och berättade vad han hade sett. Det spekulerades i vad de stora dukarna betydde, och någon föreslog att det var på grund av dem som båtarna kunde färdas utan åror. För att ge ett så ståtligt och skrämmande intryck som möjligt, vilket förhoppningsvis skulle kunna avvärja eventuella fientligheter, så bestämde man att ta med sig trummorna och nävertrumpeterna.

Det tågade ner till stranden under mycket larm och sång. Det var en frejdig skara som marscherade tillsammans. Ranrikes män, sammansvetsade sedan barnsben. Välbeväpnade, vältränade och ledda av den störste kungen runt hela Kattegatt.

När de kom till stranden började de främmande båtarna närma sig land. Gevar lät sina män ställa upp sig i en linje med trumslagarna och trumpetarna på yttersta kanterna. Själv ställde han sig med en kraftfull pose några steg framför linjen. Det gällde att visa självförtroende och styrka. Det var bästa sättet att se till så att allt avlöpte fredligt oavsett vad främlingarna hade för planer sedan innan.

När de närmade sig så såg Gevar hur främlingarna drog i rep och tog ner dukarna. Sedan stack de ut åror och alla utom en av båtarna stannade några dussin steg utanför, medan en båt istället ökade farten och sedan gled upp på stranden med ett knakande ljud när vikten omfördelades.

Först hände ingenting, men sedan såg de en märklig gestalt hoppa ner från relingen. Han var klädd i en glänsande hatt som täckte det mesta av ansiktet. Runt bålen hade han en slags dräkt som även den glänste. I ena handen höll han ett spjut och i den andra en rund sköld. Allt glänste i solen som havets vågor innan solnedgången. Varken Gevar eller någon av hans män hade någonsin sett något liknande.

Den första gestalten ställde sig bredbent med sköld och spjut stödda i sanden några meter framför båten. Sedan hoppade två gestalter till ner från skeppet och ställde sig bakom den förste. Gevars trumpetare och trumslagare fortsatte att föra oväsen, men allteftersom fler och fler av främlingarna hoppade ner från skeppet och sällade sig till den linje som bildades bakom den förste så överröstades de av skramlet från främlingarnas märkliga kläder.

Gevars slungkastare svingade sina slungor för att vara redo ifall något skulle hända, men de undrade samtidigt hur de skulle kunna träffa någon del av fienderna som inte var skyddade av det glänsande materialet. Även Gevar tvivlade på att de skulle kunna gå segrande ur en strid när han till slut kunde räkna in trettio fiender från detta enda skepp, och minst ett dussin likadana skepp ute på redden. Därför stirrade de bara på varandra ett tag utan att någon verkade vilja ta initiativet.

Den förste främlingen som hade lämnat båten var också den förste att bryta dödläget. Han tog av sig sin märkliga hatt och lade den på marken bredvid sig. Sedan tog han ett par steg framåt medan han höll upp den högra handen i en hälsning.

När han började tala, så var det svårt för Gevar att förstå vad han menade. Gevar kände igen vissa ord, men uttalet var märkligt. Han trodde sig dock förstå att främlingen hade kommit i fred och att han erbjöd gåvor.

Gevar tog ett par steg fram för att möta främlingen, och när de stod med bara ett par stegs mellanrum så vinkade främlingen till skeppet och en ung man hoppade ner från relingen och sprang fram till dem med en säck som verkade väldigt tung.

Främlingen böjde sig ner, stack handen i säcken och lyfte fram något som såg ut som en dolk. Den var formad som en dolk, men den glänste precis som främlingens kläder. Främlingen höll upp den framför sig och drog lätt med finger över eggen. Gevar såg hur han gjorde en grimas och hur han sedan höll upp fingret. En droppe blod hade trängt fram på fingertoppen. Eggen var uppenbarligen väldigt vass. Främlingen räckte över dolken, och Gevar kände försiktigt på eggen. Jo, den var riktigt vass. Lika vass som en nyknäppt egg på en flintdolk.

Sedan tog han fram olika föremål, ett efter ett. Det fanns vapen, spännen, smycken och allt var gjort av glänsande material. Smyckena hade en något annorlunda, ännu mer glänsande färg, men ingenting var gjort av trä, ben eller något av de vanliga material som Gevar brukade se.

Han vinkade till sig sina närmaste män som kom och inspekterade gåvorna. De var överens om att det var fantastiska gåvor. Makalösa och märkliga gåvor. Gevar sade åt de andra att skicka bud upp till gården att man skulle ta med sig en stor tjur och ett dussin får till stranden tillsammans med bränsle nog för att kunna grilla dem allihop. Så fina gåvor förtjänade en riklig fest. Mjöd också. Det skulle behövas mycket mjöd.

Gevar vände sig mot främlingen och skakade hans hand med ett stort leende. Slungskyttarna slutade svinga sina slungor, och alla mannarna slappnade av. De röjde en festplats, drog fram stockar att sitta på och grävde eldgropar. Så fort mjödet kommit ner så bjöd Gevar runt till alla främlingarna. De lät sig väl smaka, och snart hade de dragit av sig sina rustningar och satt sig ner vid eldarna. Gillet blev väl mottaget av främlingarna och av Gevars män.

Främlingarna utförde dessutom ett offer på ett sätt som Gevar aldrig hade sett förut. De skar bort fettet från oxköttet och lindade det runt benen innan de lade dem i elden. Det blev en kraftig rökutveckling, och Gevar undrade över varför de bara offrade rester och ingen kött. Men främlingen lyckades förklara att de hade tillåtelse av gudarna att bara offra fett och ben. Gevar undrade hur det kunde komma sig. Främlingarnas gudar måste vara ganska lättlurade om de lät sig gå miste om de bästa bitarna. Själv offrade han kött och mjöd i elden. Hans gudar krävde det bästa.