Välbyggda murar

Det här är en fortsättning på Nanna i badet och En ovanlig morgon i Gevars rike.

Efter den natten på stranden gav Gevar främlingarna tillåtelse att bosätta sig på en av öarna utanför fastlandet. Gevar hade egentligen tänkt att de skulle få en av de större öarna, men deras befälhavare Alexander hade insisterat på att ta en av de klippigare, mindre öarna längre ut i havsbandet. Gevar hade inte för sitt liv kunnat förstå varför de ville ha den karga, lilla ön hellre än en större, frodigare ö närmare land. Men han hade låtit dem få sin vilja igenom.

Hans styvson Höder, som hyste en stor misstänksamhet mot främlingarna, paddlade ofta ut för att hålla ett öga på dem. Det första han såg var att denna ö, som var delad i två delar med en trång vik emellan, gav främlingarnas skepp en utmärkt skyddad hamn. Till och med i de hårdaste höststormarna skulle denna plats vara säker.

Sedan såg han hur de började samla stor stenar och långsamt började deras planer att framträda i fysisk form. Med hjälp av sina utmärkta verktyg av brons, för så hette det hårda av de två glänsande materialen de använde, så kunde de forma stenarna och få dem att passa tätt samman. Till slut fanns det en hög mur runt nästan hela ön.

I muren fanns två portar av trä, men även de beslagna med glänsande brons. Den ena öppnade vägen för skeppen när de kom och gick, och den andra ledde ut till en strand som sträckte sig en bit runt ön. Det verkade som att främlingarna inte ville bygga sin mur på stranden, utan föredrog att bygga på den bara klippan.

Varje gång han kom tillbaka från sina spejarfärder så berättade Höder om främlingarnas förehavanden. Gevar var alltid lika fascinerad, men han delade inte Höders oro. Istället bestämde han sig för att själv åka ut med ett följe för att se hur det stod till med egna ögon.

Trots att det var en mulen dag och vinden hade börjat blåsa upp så rustade han sin största båt, som rymde trettio roddare. Han klädde sig i sina vackraste kläder och hängde dyrbara smycken av bärnsten runt halsen. På huvudet satte han sin finaste mössa av björnskinn. Han fyllde skrovets innanmäte med vackra hudar och mat i form av säd, kött och salt. Sedan valde han ut trettio av sina starkaste och vackraste unga män och lät sig ros ut till främlingarnas borg där ute på ön.

När de närmade sig havsbandet så började vågorna bli höga, och vita gäss seglade på vågornas toppar. Han började undra vad han hade givit sig in på, men så fick han syn på ön. Murarna var höga, de sträckte sig säkert till minst fyra eller till och med fem mans höjd. Stenarna var så väl inpassade mot varandra att man knappt kunde se var den ena började och den andra slutade. I varje hörn av ön hade de byggt ett torn som var ännu högre, och från ett av den strömmade en svart rök, och eldslågor syntes ibland flamma upp åtföljda av sprakande gnistor. Runt om hela ön såg han vågorna slå mot muren utan att göra den minsta påverkan. Det var som om främlingarnas byggnadskonst hånade Ägir själv.

När de kom fram till ön så beordrade han sina män att driva upp deras båt på stranden. Det var en kamp mot de höga vågorna, men hans män var både starka och skickliga på att manövrera båten. Sedan lade de ut filtar av ull på stranden och lade ut gåvorna som de hade med sig där. Sedan ställde sig Gevar bredvid gåvorna och ropade med hög röst på Alexander.

Den väldiga, glänsande porten öppnades då och Alexander kom ut med ett stort leende på läpparna. Han visade Gevar och hans män att de fick ta gåvorna och bära in dem innanför portarna.

Där innanför var allting byggt av sten. Det fanns ett hus som var byggt av sten, och ett stall som var byggt av sten och en brunn som var byggd av sten. En trappa av sten ledde upp till en balustrad av sten som löpte längs muren. Var man än såg så fanns den släta stenen där. Den var inte rund, så som man alltid kunde hitta den på stränderna här. Istället var den alltid rak och fyrkantig. Gevar undrade mycket över hur de har kunnat få till stenarna så raka. Men han såg att fördelen med raka stenar framför runda var att de passade ihop väldigt väl.

Alexander ledde Gevar och hans män in i stenhuset. Mitt i rummet brann en stor eld och de satte sig vid den för att värma sig och torka sina våta kläder. Alexander röt ut några order och plötsligt kom det tjänare med mat och dryck som de gav till var och en ur Gevars sällskap.

Sedan kom det en ung kvinna och ställde sig bredvid Alexander. Han började tala vänd mot Gevar, och när han hade talat så tog den unga kvinnan vid. Hon hade en dialekt som Gevar kände igen. Det var en norsk dialekt. Inte från Viken, utan mer från västkusten trodde han. Men det verkade som att hon förstod vad Alexander sade, och att hon översatte åt honom.

“Var hälsad Gevar av Ranrike, vän till prins Alexander av Kreta. Han hälsar er välkomna till denna ö och erbjuder er att dela mat och dryck med sin broder.”

Gevar svarade att han hade med sig gåvor till Alexander. Dyrbara skinn och mat. Medan han sade detta så höll männen i hans följe upp gåvorna så att Alexander kunde se dem. Alexander drog sina händer över skinnen som om han bedömde kvaliteten. Han log nöjt, och vinkade åt några av sina mannar att ta skinnen. Även de övriga gåvorna hämtades och bars iväg.

När värmen började sprida sig både utifrån och inifrån, så började Gevar ett samtal med Alexander md den unga flickan som tolk. Han fick veta att Alexander var yngste son till kung Minos av Kreta, och att han hade blivit utsänd för att hitta nya vägar för att få koppar och tenn. De två sista sakerna var någon slags sten som man kunde blanda så att det bildade brons, vilket var den hårda av de två glänsande materialen.

Gevar berättade hur långt norrut och söderut längs kusten som hans rike sträckte sig. Alexander lyssnade intresserat när han berättade om de ständiga problem han hade med pirater från viken, och de rikedomar som man kunde erövra på härjningståg söderut längs gränsen.

Gevar och hans män stannade över natten och sov inne i salen där de hade ätit. På morgonen blev de serverade en rik frukost på stekt fisk, varefter de förberedde sig på att resa tillbaka hem igen. Innan Gevar klev i båten, så gav han Alexander en stor, manlig kram och kysste honom manligt på munnen innan han vände sig om för att kliva ombord.

Då kände han Alexanders hand på sin axel. Den unga språkkunniga flickan översatte Alexanders ord. “Det var ett vackert halsband du har där. Vad kan jag skänka dig för att låta mig få det?”

Gevar tog av sig sitt halsband och tittade på det. Det var inget märkvärdigt, en enkel tråd gjord av en sena på vilken små bärnstenspärlor var uppträdda. Han vägde det i hände och tittade på den stora dolken av brons som hängde i sin skida på Alexanders bälte.

“Om min bror vill förära mig sin kniv, så skänker jag gärna honom detta vackra halsband.” Han trodde att Alexander säkert skulle vilja förhandla, och att det nog skulle krävas att han lämnade ifrån sig sin varma mössa, och kanske till och med sin stendolk. Men han blev förvånad när Alexander med darrande händer räckte över sin stora dolk och girigt grep efter halsbandet.

När de paddlade bort från ön vände sig Gevar om och tittade tillbaka mot Alexander. Han stod fortfarande på stranden och beundrade halsbandet. Gevar tänkte att han nog var galen. Bärnsten var väl inget märkvärdigt. Den här dolken däremot. Han höll upp den mot solen och den glänste som solen. Den här dolken var en gåva värdig gudarna.

På stranden stod Alexander och granskade pärlorna en efter en. Den ena mer gyllene och klarare och mer värdefull än den andra. Det här var anledningen till att han hade rest så långt. Nu måste han bara lura av Gevar hemligheten om var han hade fått dem ifrån. Det skulle nog inte bli svårt. Han var om möjligt ännu mer enfaldig än var britterna hade varit.