Nanna i badet

Ranrike, Augusti 1780 f.kr.

Solen stod lågt över horisonten långt uppe mot nordväst, men vattnet var varmt och luften likaså. Hon doppade sig än en gång under vattnet och tog några simtag med bröstsim innan hon vände sig om och simmade ett stycka på rygg. Även om solen inte hade gått ner helt, så började stjärnorna synas.

Medan hon simmade fick hon syn på en speciell stjärna som nästan verkade blinka åt henne. Hennes far som var mycket skicklig på allt som hade med stjärnornas banor över himlen hade pekat ut den en gång. “Det där är Lokes stjärna. Den är en av de resande stjärnorna. När den rör sig åt motsatt håll mot de andra stjärnorna. Då är det fara å färde.”

Hon stirrade på den, och den fortsatte blinka åt henne medan hon simmade. Hon hamnade nästan i trans där hon simmade, och när stjärnan till slut doldes bakom en molnslöja så fick hon stanna upp och se sig om. Hon visste inte hur länge hon hade simmat, men hon var på andra sidan av ön där hon och Höder hade gått i land tidigare på dagen.

Höder och hon var trolovade. De hade inte druckit bröllop än, men det var så gott som klart. Hennes far hade lovat Höder att han skulle få henne till äkta maka, och han var kung över hela Ranrike så det var hans ord som gällde här.

Hon såg en främmande båt vid stranden. Det var väldigt stort och hade en lång stock fästad mitt i och på den hade de satt upp en stor duk. Hon såg män som har gjort upp en eld på stranden och de höll på att lasta ur bylten ur båten.

Hon såg att en av männen stod i aktern på båten och spanade ut över havet. Hade han fått syn på henne? Hon var ju helt naken! Hon vände om och simmade tillbaka mot stranden där Höder väntade på henne.

Den modige Alexander stod i aktern på sitt skepp och spanade ut över vattnet. Solen var verkligen uppe hela natten i det här landet. Ju längre de hade kommit hemifrån, desto längre hade solen synts om kvällarna och ju tidigare hade den kommit upp om morgonen. Det var lite oroväckande att solen, som var alltings ursprung och det mått som all tid mättes i kunde vara så nyckfull att den lät detta land få så mycket av sin gunst.

Just när han stod där och filosoferade över naturens beskaffenhet och solens nycker så fick han syn på en gestalt ute på vattnet. Det var en kvinna som simmade där. Kanske var det en sjöjungfru? Vacker var hon i alla fall. Han såg, att hon såg, att han tittade på henne.

Hon började simma åt andra hållet och han såg att hon rundade en udde. Han bara måste prata med henne, även om det kunde vara farligt att prata med sjöjungfrur. Sprang över roddarbänkarna och hoppade iland. Hans män tittade förvånat på honom, några drog sina svärd och började springa efter honom men han vinkade avvärjande mot dem. Han ville inte skrämma henne.

När han hade rundat udden fick han syn på henne en bit bort. Hon höll just på att stiga upp ur vattnet, och hon var precis så vacker som han hade trott. Men hon var däremot inte ensam. En ung man sprang emot henne och svepte kläder om henne.

Alexander saktade av stegen och började istället på mot paret. Den unge mannen tittade misstänksamt på honom medan han lyssnade på flickans berättelse. Säkert berättade hon allt om vad hon hade sett, så ynglingen visste att Alexander inte var ensam.

Höder ställde sig framför Nanna som höll på att klä på sig. Det var skamligt att den här främlingen inte hade skam nog att vända bort blicken. Han stod bredbent med ena handen på sin stenyxa och andra handen på sin stendolk. Den här främlingen skulle få sig en strid som han sent skulle glömma om han gjorde ett försök att ta Nanna.

Främlingen var bara några steg bort nu. Han pratade på ett märkligt språk. Vissa ord kände han igen, medan andra var helt okända. Höder hade hört brittiska från handelsmännen som brukade komma och byta till sig hudar. Men det här var inte brittiska.

Mannen log mot Nanna, och Höder kände svartsjukan gripa tag om hans bröst. Han fortsatte att prata på sitt obegripliga språk medan han sträckte in sin högerhand innanför sin kjortel. Höder drog snabbt sin yxa och höll upp den andra handen mot främlingen. “Försiktigt där. Lugnt och försiktigt!”

Mannen drog longsamt tillbaka handen, men i handen hade han ett föremål. Det såg ut som ett smycke, men det var inte gjort av ben, eller trä, eller sten, eller något annat material som Höder hade sett förut. I den sena kvällens dunkla ljus såg han hur det glänste. Det hade en varm, glänsande färg. Nästan som solen själv. Hade den här mannen lyckats fånga en solstråle och förvandla den till ett smycke?

Han sträckte fram smycket och försökte ge det till Nanna, men Höder nappade snabbt åt sig det och granskade det noga. Han provade att bita i det och slickade på det, men det sprack inte och det hade ingen smak. Sedan tittade han på det, och glansen var… underbar. Det måste verkligen vara ett under.

Han räckte det till Nanna som även hon tittade noga på det. När hon var färdig försökte hon räcka tillbaka det till mannen, men han höll upp händerna och visade med en gest att det var en gåva. Han använde till och med ett ord som nästan lät som “gåva”.

Sedan försökte mannen locka dem till att följa med honom bort till den andra stranden. Höder märkte att Nanna var lockad, vilka andra under kunde finnas där, men han insisterade på att de så snabbt som möjligt skulle sätta ut båten och åka tillbaka till fastlandet. Han sprang bort till båten och började dra ut den mot vattnet, men så fort han vände ryggen till så hade Nanna gått bort mot mannen som nu började leda bort henne i ena handen till sitt läger.

Han släppte båten och sprang ikapp dem och tog tag i Nannas andra hand. Hon bönade att få följa med mannen. “Det finns mera sånt där glänsande där borta.”

“Nej, vi måste tillbaka nu. Det är inte säkert här. Du!”, han vände sig till mannen och tryckte ett pekfinger i bröstet på honom. “Du släpper hennes hand annars ska du få se på annat!”

Mannen släppte Nannas hand, men innan Höder hann reagera så hade han dragit en mycket lång dolk ur en skida som han hade i bältet. Dolken var lång och den glänste nästan lika mycket som smycket. Höder drog sin stenyxa och backade med Nanna tillbaka till båten. Han satte henne i fören och sedan puttade han ut båten och började paddla hemåt.

Han såg sig om en gång, och mannen stod kvar på stranden och tittade efter dem.