Den första kontakten mellan olika civilisationer kan vara besvärlig, och skillnader i kultur och seder kan lätt leda till konflikter och kanske till och med krig.
När man ska skriva trovärdig historisk fiktion så gäller det att man kan sätta sig in i hur det var. Så, om en handelsresande/krigare från Kreta kommer till Bohuslän runt år 1800 f.kr., hur kunde de kommunicera? Vi har tidigare undersökt hur det skulle ha kunnat gå till runt år 1200 f.kr., men vi flyttar nu markören 600 år tidigare och försöker se hur det skulle ha gått till då.
Detta är dock inte helt och hållet fiktion, för det finns tecken på kontakter vid denna tidpunkt. Både i språket och i form av artefakter, exv. hällristningar och bärnsten.
För att förstå detta så måste vi förstå hur språken lät då. Båda språken har sitt ursprung i det språk som talades av Yamna-folket på den Ukrainska stäppen, men låt oss se ungefär hur splittringen såg ut.
Den tidpunkt vi talar om här är då ungefär 4000 BP. Om vi hittar Svenska uppe till höger och följer trädet tillbaka åt höger, så ser vi att alla Germanska språk har ett gemensamt ursprung ett par hundra år efter kristus (cirka 2000 BP). Denna grupp delades av från den gren som innehåller latinet runt 3500 f.kr. och cirka fem hundra år innan dess (strax innan år 4000 f.kr.) så delade dessa av sig från den gren som innehåller de keltiska språken.
Så kan man gå bakåt, och den sista gemensamma anfadern till Svenska och Grekiska hittar man runt år 5400 f.kr. Så, redan på bronsåldern hade de varit åtskiljda i 3500 år. Det råkar vara lika länge som italienska och svenska har varit åtskiljda. Så kanske var det ungefär som att en italienare kom till Sverige, fast ändå inte.
I svenskan har vi många låne-ord från latinet och dess arvtagare. För en italienare med lite språköra så kan man nog ta sig fram ganska bra bara på denna delen av ordförrådet. Så den första kontakten borde ha varit mer besvärlig än detta. Men det fanns ändå vissa gemensamma kulturella grundvalar.
Både i Grekland och i Norden så fanns det en kultur av att ge och ta emot vängåvor. I Iliaden beskrivs hur två kämpar avbryter sin kamp när de inser att deras fäder har utbytt vängåvor, och i Havamal är detta ett av de centrala teman som återkommer.
Med vapen och kläder
Havamal – 41
glädje vänner varandra!
Själv man skönjer det bäst.
Genom gengåvor vänskapen
varar längst;
om annars det vill sig väl.
Så, om en Kretensisk handelsman skänker en gåva till en nordisk kung, så kommer han antagligen att få en gengåva precis som han förväntar sig.
Om sedan den nordiske kungen bestämmer sig för att bjuda på mat, så kommer kretensarna antagligen att känna igen sig vid den här tiden. Grillat kött är antagligen gångbart både på Kreta och i Norden. Kanske kryddningen skiljer sig åt, men får och kor var centrala för djurhållningen både här och där.
För att befästa vänskapen kanske de efter ett tag bestämmer sig för att utföra ett offer till gudarna. Här har grekerna antagligen ett säreget sätt att utföra offret som kanske kan verka märkligt för nordborna. Grekerna hade nämligen för vana att ta lårbenen från offerdjuren, linda in det i fettett och sedan lägga detta på elden för att låta röken bära offret till gudarna. Man har hittat tecken på att liknande offer har förekommit även i Sverige, men kanske hade man tyckt att det var att försöka lurar gudarna om man bara ger dem fettet och benet. Möjligen skulle detta ha kunnat vara en orsak till konflikt.
Om man skall tro på de väggmålningar som finns bevarade på Kreta så hade de mörkt hår precis som idag. Dåtidens nordbor liknade också dagens, utifrån vad man kan se på de kroppar man har hittat i träsk och gravhögar.
När det kommer till teknologi, så hade man på Kreta tillgång till brons eftersom det var del av ett världsomspännande handelsnätverk. Norden däremot var inte riktigt del av detta förrän just vid den här tiden. Brons och koppar borde dock inte helt ha varit okänt, men antagligen fanns det bara i mycket små mängder och då kanske bara i prydnadsföremål.
Från Iliaden, som dock utspelar sig några hundra år efter den tid vi talar om här, så vet vi att de hade hela rustningar av brons. Så det måste ha varit en imponerande syn med hjälmar och rustningar av brons. Hjälmbronsskimrande Akaier, som Homeros skriver.
Nordborna hade istället vapen av sten. Man har hittat kopior av bronssvärd från den här tiden som var framknäppta av flinta. Ett mycket imponerande hantverk, men antagligen inget som verkligen kunde ha använts i strid eftersom det borde ha spruckit om det träffade en sköld eller en rustning.
Andra vapen var dock likadana. Pilbågar och slungor användes både av sjöfolken och vid Tollense. Häst och vagn var känt både i Norden och på Kreta, men det är svårt att tänka sig att Kretensarna skulle ha tagit med sig detta på sina skepp. Så kanske detta är något som nordborna har som en fördel om det skulle komma till strid.
Sedan kommer vi till båtar eller skepp. Det finns tecken på att ordet skepp är lånat direkt från Grekiskan, kanske redan på bronsåldern. Det är ett av de viktigaste bevisen på tidiga kontakter mellan Grekland och Norden.
Skeppen i norden var byggda med en teknik som sedan vidareutvecklades kontinuerligt fram till vikingatiden. Det ser dock ut som att man på den tiden satt framåtvänd och paddlade istället för att man satt med ryggen i färdriktningen och rodde. Denna teknik gör att man kan använda de stora muskelgrupperna på baksidan av kroppen till att ro, och att man kan ta spjärn med fötterna när man ror. I Grekland hade man redan uppfunnit denna teknik, så deras skepp borde ha varit snabbare. Men kanske kan storleken på deras skepp som var utrustade för att gå på havet ha varit en nackdel.
I Grekland hade man även segel, något som man inte kan se på hällristningarna i Norden. Frågan är varför man i Norden inte tog till sig detta. Det kanske är ett av de stora mysterierna från denna tiden egentligen.
Ibland kan det finnas kulturella eller religiösa orsaker till att man inte tar till sig innovationer utifrån. Japan är ökänt för att man tog till sig kulor och krut utifrån under en tid för att sedan överge det och gå tillbaka till svårt och pil och båge som ansågs vara mera värdiga sätt att slåss.
En förklaring skulle kunna vara att Kretensarna helt enkelt ville hålla denna teknologi för sig själva. Kanske förstod de att det var bättre att ha monopol på haven. Det var bättre att själva bestämma var och när handel skulle försiggå, än att plötsligt ha konkurrenter från främmande länder i sina egna farvatten.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.