Eldsritualer under bronsåldern i Indien och Norden

Ibland hittar man en artikel som binder ihop så många tankar. Vi har tidigare skrivit om att Viktor Rydberg identifierar Heimdall, den vitaste Asen med Agni så som han beskrivs i Rigveda. Vi har även skrivit om de brända stenarna som man bland annat har hittat inne i palissadanläggningar från mellanneolitikum, men även i så kallade kulthus från bronsålder.

”Heimdall skänker gudarnas gåva till människorna” – CC-BY3.0

I en artikel från 2005 skriver Anders Kaliff om ”The Vedic Agni and Scandinavian Fire Rituals – A possible connection”. Denna artikel knyter på många sätt ihop alla dessa spår.

Kaliff skriver Vediska gudarna Agni och Soma knutna till ritualer som skedde utanför hemmet. Specifikt Agni är knuten till ritualer som har med eld och vatten att göra, medan Som är knuten till dryckesritualer.

Eldsritualerna fanns i olika varianter med ökande komplexitet från små ritualer där man offrade till Agni (agnihotra) till en mycket komplex ritual som tog ett år att förbereda (daksiagni). Gemensamt för dessa ritualer var att de var kopplade till specifika altare, som hade specifika former och som var placerade relativt varandra i specifika väderstreck.

För den enklare agnihotra behövdes tre altare. Ett runt, kallat garhapatya (hushållselden), som var placerat i väster, sedan ett fyrkantigt i öster som kallades för ahavalya (offerelden) och ett altare i söder daksiagni (för skydd). Alla dessa eldar och altare fanns inom ett avhägnat rituellt område.

I den mer utförliga ritualen (daksiagni) så måste jorden inom det rituella området först förberedas genom att rituellt plöjas och skallar från fem olika djur (inklusive en människoskalle) skall begravas i marken under platsen där man sedan bygger ett altare av lersten i form av en fågel. På detta altare bränner man sedan en eld som man tänder genom att gnida trä mot trä. I denna process tänker man sig att Agni återföds.

Det som Kaliff säger är att vi kan se spåren av liknande organisation av rituella eldar i det som kallas för kulthus från bronsåldern i arkeologisk terminologi. Många av dessa platser har kallats för gravar eftersom de har innehållit små mängder människoben, men Kaliff menar att dessa skulle kunna vara del av förberedelser som liknar dem som man måste utföra innan en daksiagni.

Utöver detta finns det just de mystiska högar av brända stenar samman hittar på många ställen. Dessa verkar utöver att ha varit brända, också ha överösts med vatten medan de var varma. Detta kan då liknas vid att man för samman elementen eld och vatten (båda associerade med Agni) under daksiagni.

Vi vet från skriftliga källor att man i norden har haft det som kallas för Harg. En harg var en hög med stenar i vilka man offrade genom att t.ex. låta offer i vätskeform rinna ner över stenarna. I Hyndluljod vers 10 finns en särskilt intressant passage som binder ihop eld och blodsoffer med eld:

Ett altar han mig gjorde, 
uppfört av stenar, 
nu har stenen av glöden 
till glas blivit; 
han färgade den på nytt 
med nötblod röd, 
på asynjor alltid 
Ottar trodde. 

Hyndluljod – 10

Den eld som man gjorde upp på altarna i Indien skapades alltid genom att man gned fram den. I Norden har vi haft samma syn just på elden som gnids fram med en eld-borr. Denna kallades nödeld och ansågs ha en annan kvalitet än eld som man slagit fram med eldstål. Bland annat hade den särskilda helande förmågor.

Kaliff verkar även koppla denna eld-borr till skålgroparna som vi ser överallt på hällristningar och andra ställen. Det ligger nog någonting i det eftersom skålgropar ofta förekommer nära andra figurer. Det känns rimligt att man skulle kunna lägga lite spånor i en skålgrop och sedan borra fram eld i den. Antagligen blev denna eld då laddad med energi från figuren på hällristningen.

Agni på en Fårbock

Han avslutar artikeln med att spekulera om det finns en nordisk motsvarighet till Agni, eller Soma. Vi som har läst Viktor Rydberg vet ju att han gör följande identifiering: Agni – Heimdall och Soma – Mimer.

Punkt för punkt motsvara hvarandra också skildringarna af Agni och Heimdall med afseende på gudomlig natur och gudomliga attribut. Agni är den store, helige, hvite guden; Heimdall är mikill och heilagr och kallad hviti áss (pr. edd.) eller »den hvitaste af asar» (Thrymskv. 15). Medan Agni såsom eldgud har gyllne tänder, bär Heimdall säkerligen af samma anledning epithetet gullintanni, »han med gyllne tänder». Agni har hvita hästar; i Ulf Uggesons kväde om konstverket på Hjardarholt rider Heimdall sin häst Gulltoppr, hvars namn antyder på hans glans. Medan Agnis spanande blickar skåda fjärran och genomtränga nattens mörker, heter det om Heimdall, att hann sér jafnt nótt sem dag hundrað rasta frá 
sér.
 Medan Agni förnimmer allt, äfven de ohörbara rörelserna i örternas och djurens växtlif, emedan han intränger och utbreder sig i plantorna och djuren, säges om Heimdall, att hann heyrir ok þat, er gras vex á jorðu eða ull á sauðum. Medan Agni — det säges ej med hvilket medel — är i stånd att åstadkomma ett åskliknande dån, som genljuder genom de båda världshalfvorna, eger Heimdall den lur, hvars toner hela världen skall förnimma, då Ragnarök är inne. Å »cirkelformig väg» beskådar Agni varelserna; Heimdall skådar från Bifrost öfver världen. Agni bevakar demonernas åtgöranden, är oaflåtligt uppmärksam och skyddar världen dag och natt mot faror; Heimdall är gudarnes väktare, vörðr goða (Grimnersm.), behöfver i sitt väktarekall mindre sömn än en fågel och skyddar trofast asabron mot jättarne. Agni är född af flere mödrar; Heimdall är född af nio. Agni är »den raske vandraren», som i de människoboningar han besöker öppnar väg åt bönen och offret (Rigv. VII, 13, 3); i Rigsmal bär Heimdall samma epithet »den raske vandraren», röskr Stigandi, då han går mellan gårdarne och lär människorna »evighetsrunor» och »tidsrunor».

V. Rydberg – ”Undersökningar i Germanisk Mytologi”

Identifieringen Agni-Heimdall är mycket stark och baseras på åtskilliga attribut som dessa båda gudar delar. Dels uppenbara som skulle kunna vara sammanträffanden mellan gudar av liknande karaktär, och dels mer oväntade som inte vore nödvändiga för deras funktion men som de ändå delar.

Utöver dessa gemensamma attribut, så är Heimdall den av asarna som är närmast människorna. Hans boning är fysiskt sett närmast Midgård, och han använder sina skarpa sinnen för att hela tiden hålla ett vakande öra över människorna. Just därför är han även den som är mest lämpad att framföra människornas offer till Asarna, just den roll som Agni har i Rigveda.

För identifieringen Soma-Mimer ägnar Rydberg en hel avhandling. Men Soma är kopplad till dryckesritualer, och dessa är väl dokumenterade i nordisk tradition.

Så, den här artikeln binder verkligen ihop stort och smått.

En reaktion på ”Eldsritualer under bronsåldern i Indien och Norden

Kommentarer inaktiverade.