Svears och Götars syn på ägande

Vi har tidigare skrivit om att Sverige under järnåldern och bronsåldern var hem för ett otal folk, varav vissa går att identifiera med landskap eller delar av landskap som finns kvar än idag. Just denna etniska mångfald inom det svenska folket är mycket intressant, och kanske till och med kan vara belysande för skillnader i attityder än idag.

I en artikel från 2012, beskrivs skillnaderna i organisationen av odlingslandskapet mellan olika delar av Sverige under tidig järnålder.

Under järnåldern så hade plogen ännu inte kommit till Sverige. Istället använde man det som kallas för en årder. Det är i stort sett en stav med vilken man luckrar upp jorden genom att dra den fram och tillbaka över åkrarna med hjälp av häst eller oxe. Det gör att man inte vänder jorden, utan att man bara sliter upp rötterna på ogräset så att jorden blottas.

En innovation som dock började sprida sig under denna tid var stallgödsling. Det vill säga att man började ta gödsel från stallen där man hade hästar och boskap och sprida ut den över åkrarna för att på så sätt återbörda kväve till jorden. Innan dess, under bondestenåldern och bronsåldern, så gödslade man åkrarna genom att bränna dem. Man lät dem växa igen varefter man brände av slyen sedan odlade man i askan. Detta gjorde att en viss del av det kväve som buskarna hade tagit upp kunde komma ner i marken.

Efter bronsåldern så ändrades klimatet och det blev kallare, vilket gjorde att åkrarna blev mindre bördiga. Befolkningen minskade och man spred ut sig mer över landet, från att tidigare främst ha bott längs kusterna så började man ta mer av inlandet i bruk. När sedan klimatet åter började bli gynnsamt så uppstod det flera regionala småkungadömen, vilka är dem som Tacitus och Jordanes berättar om.

I artikeln finns en mycket intressant karta som jag återger nedan.

På bilden ser man de nya riken som uppstod i Norrland och angränsande delar av norden under äldre järnålder. Man ser till exempel att Storsjöbygden nu börjar befolkas på allvar igen efter ett uppehåll sedan bronsåldern. Man ser även att det har funnits flera småkungadömen längs kusten vilka alla antagligen hade nära band med det framväxande riket (Svealand) kring Uppsala.

Södra Skandinavien är ganska välkänt från Jordanes. I ett tidigare inlägg, publicerade vi kartan nedan över södra Skandinavien.

I ett avsnitt av Germania, beskriver Tacitus hur de hanterade jordbruksmarken. Han skriver att de äger marken gemensamt, men att de delar upp odlingen sinsemellan. Man har genom historien tolkat detta som att Germanerna levde i någon slags socialistiskt kommunalt ägande.

Men, nyare tolkningar tillsammans med arkeologin, visar snarare att man flyttade runt sina odlingar inom ett begränsat geografiskt område. Detta gjordes kanske i samband med generationsskiften, eller i samband med att man behövde uppföra nya byggnader. Författaren sammanställer det så här:

Markrättigheterna i det germanska jordbruket har alltså haft både kollektiva och individuella drag. Rätten att omfördela mark har legat på något slags auktoritet och skett efter rang – ej nöd­ vändigtvis i likstora andelar. Rätten att bruka marken har varit individuell, men någon långsiktig individuell förfoganderätt till bestämda markstycken har inte kunnat utvecklas.

Detta avspeglade förhållanden som var förhärskande under tiden från bronsålderns slut till runt år 0, när Tacitus skrev sin Germania. Men, runt år 100, så börjar skillnader utveckla sig mellan öst- och västkusten. I väst så börjar man dela in åkermarken i långa sammanhängande och väl avhägnade åkrar. I öst så har man istället en lösare organisation i större enheter.

Markindelningar i form av bandparceller i Västergötland tyder på att markrättigheterna framför allt varit baserade på släktskap i ett arvssystem. Rättigheterna till marken har i ett sådant system behövt skrivas in i marken. Motsatsen till denna organisationsform är den där odlingsrättig­ heterna dels är knutna till mindre grannskapsgrupper, dels till en övergripande politisk organisation.

Västgötarna organiserade sig enligt ett system baserat på privat ägande, men i öster så hade man ett annat system, som var mer kollektivt. I öster ser man att folket inte investerade lika mycket i permanenta avgränsningar mellan åkrarna eftersom det helt enkelt inte var lönt. Antagligen var det ändå så att man hade ensamrätt till produkten av sitt tilldelade land. Men man var inte suverän ägare av sin mark. Men ingen annan hade rätt att ta för sig av det som växte på åkrarna, till skillnad från skogarna.

Den förklaring som man brukar ange till allemansrätten är att skogen var en gemensam resurs. Röjd mark hade omvandlats från oägd vildmark till ägt land just igenom att någon hade lagt ner arbete på att skapa det. Skogen däremot var kvar i sitt naturtillstånd, och därför hade ingen någon större rätt än någon annan att kalla den för sin egen. Så, för åkrarna hade man i öster något som kanske var så att säga halvvägs till allemansrätt.

Frågan är om detta återspeglas i något som vi skulle kunna se än idag, exempelvis partisympatier?

Om man betraktar kartan till höger ser man att det finns en slags Nord-Ost / Syd-Väst-gradient över Sverige. Ju mer man kommer åt Syd-Väst, desto mer övervikt får man åt det borgerliga hållet.

Det enda undantaget är i stort sett huvudstaden. Men Stockholm är ju befolkat till allra största delen av inflyttare, så den eventuella ursprungliga befolkningen där har dränkts helt av folk från andra delar av landet, som dessutom har valts ut baserat på yrkesval.

Om man vill, så kan man tolka denna gradient utifrån “socioekonomiska faktorer”, men vad har i så fall orsakat utfallet i dessa socioekonomiska faktorer? Kan det inte vara så att en mer kollektivistisk inställning prioriterar likhet i rikedom i relativa tal framför rikedom i absoluta tal. Så, kanske är det en sedan järnåldern nedärvd attityd till ägande som orsakar utfallet snarare än tvärt om?

I inläggen om bronsålderns religion, så diskuteras hur det finns en skillnad i religion mellan Götaland och Svealand, där Frej var mer anknuten till Svearna (något som även Saxo antyder) medan Oden var mer anknuten till Götaland.

Frej står för rikedom och överflöd, och kanske är detta en återspegling av attityden till ägande. Om det finns tillräckligt till alla, så behöver man inte vara så noga med vad som tillhör vem. Kanske avspeglar detta en mer Sveländsk attityd till ägande.

Den västgötska ägandeformen gjorde däremot att yngre söner blev tvungna att söka sig ut i världen för att bryta ny mark, eller erövra rikedom med svärdet. Kanske är det därför som de ständigt omnämns som krigiska.