Bronsålderns religion del 6: Övriga gudar och väsen

Efter att ha granskat de potentiella huvudgudarna i Nordisk mytologi under tiden innan folkvandringstiden, så vill jag bara nämna några av de andra gudarna och några viktiga väsen.

Tor

Åskguden Tor har tämligen exakta motsvarigheter i övriga indoeuropeiska religioner. I Hinduismen är han Indra, och i Iliaden är han Akilles. Saxo Grammaticus översätter honom som Herkules.

Han har ett stormigt temperament, och hans styrka är oöverträffad. Han är den som ständigt kämpar mot kaosmakterna i form av jättar och underjordiska monster.

Man kan anta att han som arketyp går ända tillbaka till neolitisk tid.

Hammaren, som är hans attribut i Germansk mytologi kanske kan härledas till fynd av stenyxor. När senare tiders människor hittade stenyxor, så trodde man att dessa var Tors hammare som han kastat ner mot något på jorden. Dessa hamnade djupt ner i marken och det tog dem åtta år att komma upp till ytan. Därför kunde man inte omedelbart hitta en stenyxa på marken där åskan slog ner. Men, eftersom Tor inte kastade sin hammare på samma ställe två gånger brukade man lägga stenyxor i grunden på sitt hus för att slippa åsknedslag.

Loke

Om man söker en motsvarighet till Loke i de andra indoeuropeiska religionerna, så finns det många att välja mellan. De fördelar sig lite olika längs skalan GOD-OND, men som vi har sett så kanske det är bättre att analysera världen i termer av KAOS-ORDNING.

I grekisk mytologi så motsvaras Loke kanske närmast av Prometheus. Han är en av Titanerna, men han tar Olympiernas sida i kriget. Däremot så lurar han Zeus att acceptera de oätliga delarna (benen insvepta i fett) av offerdjuren så att människorna kan få del av de ätliga delarna (köttet).

Men, hans största brott är att han stjäl elden från Olympierna och ger den till människorna. För detta brott straffas han med att bindas fast på toppen av ett berg där en örn äter hans lever varje dag.

Prometheus liknar Loke här, genom att han bidrar med innovation. När han ger elden till människorna är detta en innovation. När han definierar offerriten är det en innovation.

Loke (vars namn kan vara härlett från samma ord som låga), är den som ser till så att Oden får sitt spjut, Tor sin hammare med mera.

Så, det finns tydliga paralleller. Men, Loke är en mer odelat negativ karaktär i Nordisk mytologi än av Prometheus är i Grekisk mytologi.

Vanerna – Njord, Frej och Freja

Jag har tidigare skrivit om Njord och Frej som de Nordiska hästtvillingarna. I Grekland kallas dessa för Dioscuri, och de föds ur ett ägg tillsammans med sin syster den sköna Helena. Den sköna Helena skulle då motsvaras av Freja i Nordisk mytologi.

Kanske kan man få för sig att Vanerna skulle vara antingen ett tidigare lager av gudar, eller ett främmande inslag i det Nordiska Pantheon. Men, vid en närmare analys ser man att motsvarande familjer av gudar finns i alla Indoeuropeiska religioner.

Just berättelsen om kriget mellan Asar och Vaner, som då skulle motsvara civilisationens kamp mot naturkrafterna återkommer både i Mahabharata och i Iliaden. Detta tyder på att det inte är en främmande inslag, utan en aspekt av hur indoeuropeiska kulturer förhåller sig till naturen. Inte som något som man kan behärska, men som något man måste samarbeta med även om det innebär en ständig kamp.

Heimdall

Heimdall motsvarar, enligt Viktor Rydberg, den Vediske guden Agni (“lågan”). Agni är den gud som tar emot offren som ska tillfalla gudarna, och för dem vidare. Heimdall har också en närmare relation med människorna sedan han flöt i land som barnet Scef, och sedan blev anfader till de tre kasterna i form av Rig.

Heimdall måste ha varit en betydelsefull gud vid alla religiösa fester där man offrade till gudarna.

Midgårdsormen och Fenrir

Midgårdsormen och Fenrir har motsvarigheter inte bara i indoeuropeisk tradition, utan även i andra mytologier. Drakar och odjur verkar vara något som människor har berättat om ända sedan man kunde berätta något över huvud taget.

Det sägs att vi fick vårt utmärkta färgseende från ett behov av att kunna urskilja ormar från lövverk när vi levde i träden. Så kanske är det rent av så att vi fick förmågan att tala från ett behov av att berätta om (verkliga) monster i form av rovdjur och ormar.

Midgårdsormen, som lever i vattnet har en tydlig motsvarighet i Vritra från Vedisk mytologi. Vritra höll oceanernas vatten fånget tills hans halvbror Indra dödade honom. Det finns nog ett eko av detta i berättelsen om Tors fiskarfärd, där han får midgårdsormen på kroken och är nära att lyckas döda den. Indra är en stormgud precis som Tor.