Innan gott och ont

Jag skrev i ett tidigare inlägg om kampen mellan Ordning, symboliserad av Oden, och Kaos, symboliserad av Loke. Denna indelning i Ordning och Kaos är ett exempel på en dikotomi, dvs. en uppdelning av världen i två skilda kategorier. Andra exempel på dikotomier är Gott mot Ont, (eller kanske GAL-TAN, vilket verkar vara det nyaste tillskottet).

När man studerar nordisk mytologi så inser man snabbt att alla berättelser analyseras bäst som en kamp mellan ordning och kaos. Om man däremot studerar kristna historier så ser man oftare en uppdelning mellan Gott och Ont.

Lite kaos behövs, men bara om det är bundet i underjorden under droppande etter

Låt oss för ett ögonblick analysera begreppen God och Ond.

God är härlett från proto-indoeuropeiskans *gʰedʰ- som betyder ”att ena, att vara del av, passa”. Att vara god betydde alltså från början att man skulle passa in, att uppträda passande.

Ond kommer från proto-germanskans *wanh- som har lämnat spår i svenskans komparationsformer av dålig, dvs. ”värre” och ”värst”. Det verkar alltså ha betytt dålig.

Det verkar alltså som att den pre-kristna människan inte hade begrepp som god och ond. I alla fall inte så som vi använder begreppen idag. Däremot är det tydligt att man betonade skillnaden mellan beteenden som var i enlighet med lag och ordning, och beteenden som inte var i enlighet med lag och ordning. Om man uppträdde i enlighet med lagen så var man en ärbar person, man stödde ordning i kampen mot kaos och man kunde räkna med sina fränders stöd på tinget.

Så, vad var då lagen som man måste följa?

Havamal ger en bild av lagen. Antagligen var detta verk främst avsett för unga män från de högre stånden. Reglerna och råden handlar mycket om hur man skall bete sig när man besöker en stormans hov. Det är alltså inte en lag i dagens mening, utan snarare en samling regler för att bibehålla och öka en ung mans anseende i gruppen av stormän. De germanska långhusen kan härledas till den ekonomiska boom som uppkom i samband med bronsålderns intåg i norden, så ursprunget till Havamal går antagligen att spåra tillbaka till den tiden.

Det fanns givetvis lagar som man dömde efter på tinget. De traderades muntligt mellan generationer av lagmän. De olika landskapslagarna var antagligen direkt härledda från dessa lagar. Observera att man inte hade någon lagstiftande institution. Varken kungen, eller lagmännen hade rätt att stifta nya lagar. Istället måste lagmännen uttolka de lagar som fanns och deras domar kunde sedan vara prejudikat för senare domar. Det var först i och med kristnandet som man började stifta lagar i massiv skala. Antagligen för att man i och med skrivspråket slapp hålla alla lagar i huvudet.

Men, den viktigaste och äldsta lagen var antagligen ändå de heliga offerriterna. Det var dessa som säkerställde det ömsesidiga givandet mellan människor och gudar. Dessa riter säkerställde solens återkomst efter vintern. De gjorde marken bördig och gav seger i strid. Dessa lagar går att härleda tillbaka till neolitisk, och kanske till och med till mesolitisk tid.

Vad är då skillnaden mellan att leva ett Gott liv och att leva ett liv i enlighet med lagen?

Problemet med att vara God är att det är ett subjektivt begrepp. Laglydighet är ett betydligt mer objektivt begrepp. För att upprätthålla godhet hos folket så används skam som verktyg. Man försöker alltså internalisera lagarna i överjaget. Man ökar användningen av känslor som regleringsmekanism på bekostnad av objektiva bedömningar.

Dels gör detta att man med tiden glömmer vilka känslor som är härledda från lagen, och vilka känslor som kommer från en omogen själ. Men det gör också att varje människa har sin egen inre lag. Det går inte att komma överens mellan olika människor vilken lag som ska gälla. Vi återkommer alltså till etymologin från ovan. God är man för att passa in, inte för att det är i enlighet med lagen och ”rätt”.

Nu ska det sägas att det finns ett problem med att bara leva efter lagen. Lagen är i någon mening konstant, den har svårt att anpassa sig efter förändringar i omvärlden. Det är kanske därför som Oden saknar ena ögat. Lagen är blind, eller i Odens fall halv-blind.

Det är därför som man måste ha en balans mellan ordning och kaos. Lite Kaos måste man ha, men det måste vara bundet och placerat i underjorden under droppande etter.

Det går inte att göra samma analys på skalan God / Ond. Det går mot den dikotomins definition att ”lite ondska skulle kunna vara bra”. När vi nu råkade döda gud och förlorade kopplingen mellan våra skamkänslor och en metafysisk lag, så är vi helt utelämnade till våra känslor. Detta i sin tur öppnar för fanatism och tro på en annalkande apokalyps.