Starkaders grav och det heliga landet

Starkader, eller Starkad var en legendarisk bärsärk och hjälte. Hans berättelse finns med i “Nordiska hjältesagor” av Kata Dalström. (Köp boken här!)

Oden gav honom tre mansåldrar att leva. Tor å andra sidan förbannade honom med att han skulle utföra ett nidingsdåd i varje liv. Trots detta så var han en av Svearnas högst värderade krigare och deltog i slaget vid Bråvallarna utanför dagens Norrköping.

Det berättas att han blev dödad av en Had, vars far han dödat.

Han räckte därpå Had sitt ena svärd och sade: ”När du afhuggit mitt hufvud, så spring mellan detta och kroppen, du skall då blifva osårbar i alla strider.” Starka- der kunde nämligen ej ens i själfva dödsstunden underlåta att visa sig svekfull.

Men Had lydde ej rådet, ty han insåg väl att han då skulle blifvit krossad af den jättestora kroppens tyngd, utan han sprang i stället försiktigt åt sidan.

Had begrof sedan den döde kämpen vid Velinge bro i Skåne och reste ett väldigt stenkummel på hans graf, och så ändades Starkaders skiftesrika lif.

Ur Nordiska Hjältesagor

Den här berättelsen hämtade Kata antagligen från Saxo Grammaticus som skrev sin Gesta Danorum under 1100-talet. Då hade Vellinge funnits som by åtminstone i hundrafemtio år. Namnet Vellinge syftar antagligen på en vall som skall ha gått här.

Runt Vellinge finns det massor av fornlämningar. Mest spektakulär är kanske Döserygg som ligger några kilometer söder om samhället. Där, längs en ås, har man hittat en stor samling dösar och en mer än fem hundra meter lång palissad. Kanske är det denna ås som åsyftas i namnet.

Utöver denna lämning som härstammar från den tidig-neolitiska bondestenåldern, så finns det en stor mängd gravhögar från olika epoker, ända från bronsåldern fram till järnåldern.

Det berättas att Starkader begravdes vid en bro nära Vellinge och att “ett väldigt stenkummel” restes på hans grav. Finns det några bra kandidater för detta?

En bro borde gå över någon slags vattendrag, och det finns ett antal vattendrag både norr om, söder om och i själva Vellinge. De rinner inifrån land i öster och sedan ut i Höllvigen. De är idag så små att de knappast har något namn, men det betyder inte att de inte har varit bredare längre tillbaka i tiden.

Det beskrivs även att det skall finnas någon typ av stenkummel på graven. Egentligen syftar kanske ordet “stenkummel” på en hög av mindre stenar, men i det här fallet kanske det kan syfta på någon av alla de dösar som finns i området.

En sista ledtråd är den som sades ha dödat Starkader. Det finns många ortsnamn i Skåne som slutar på -löv. Denna ändelse betyder “lämning”, eller “arv efter”. Förledet på dessa namn är mansnamn. Till exempel betyder Anderslöv “Anders arv”. Söder om Vellinge ligger idag en ort som heter Håslöv. Detta namn borde ha kunnat komma från “Hadslöv” (även om jag inte är någon ortsnamnsforskare).

Så, det finns gott om kandidater, men finns det någon som man kan peka ut särskilt? Någon dös som ligger nära ett vattendrag, och inte allt för långt från Håslöv?

Från Västra Grevie, öster om Vellinge går en dal mot sydväst. Denna dal är omgiven av olika typer av fornlämningar. Dels bronsåldershögar och dösar, men även stenkammargravar som faktiskt skulle passa in på beskrivningen “stenkummel”.

Dessa tre bilder är tagna vid 1 på kartan ovan, utom den sista som är tagen strax söder om detta där vägen korsar bäcken.

Dessa båda är bra kandidater eftersom de ligger nära Håslöv och bäcken samtidigt som de passar beskrivningen “stenkummel”.

Till sist vill jag nämna de “formlämningsliknande bildningarna” nära 4. Dessa är stora högar nära vägen. De är större än normala gravhögar, och om de är konstgjorda så borde de ha någon typ av gömd konstruktion inuti sig. Ingen av dem är för närvarande utgrävda, så det återstår att se. De skulle i alla fall passa in på beskrivningen som “väldiga”.

Min pengar ligger dock på 2, 3 eller kanske den stenkammargrav som vi inte kunde ta oss till väster om 3.

Så, tror jag verkligen att det är Starkader som begravdes här? Kanske, kanske inte. Men det jag tror är att någon av dessa stenkammargravar är den som Saxo syftar på när han skriver ner berättelsen på 1200-talet. Han baserade sin berättelse på andra källor, bland annat på sådant som folket i Skåne berättade för honom.

Och det är detta som är själva poängen. Berättelserna och myterna var kopplade till landskapet. Nordens folk levde verkligen i sitt heliga land, mellan gravhögar där deras hjältar hade begravts och heliga källor där de kunde skänka gåvor till gudar och gudinnor.

Vad var det då som hände? När miste vi kopplingen med landskapet? En informationsskylt vid döserygg ger en förklaring:

De som kom in i Norden från stäppen verkar alltså, trots sin beryktade mordiskhet ha behandlat sin föregångares fornminnen med mer respekt än vad senare tiders kristna gjorde. Antingen var den indoeuropeiska, polyteistiska världsåskådningen mer tolerant, eller så assimilerade man de heliga platserna in i den nya religionen. Det faktum att man byggde gravhögar nära de gamla dösarna och att man ristade skålgropar på dösarna tyder på det senare.