Perseus och Medusa

Vi har tidigare skrivit om några Grekiska och Egyptiska bronsåldershjältar. Theseus, Horus och Bellerophon. I ett inlägg om den sköna Helena har vi även berört Dioscuri. Idag är det dags för Perseus.

Perseus var son till prinsessan Danae från Argos. Hon blev inlåst i ett rum av brons eftersom hennes far hade blivit spådd att han skulle dö för sin dottersons hand. Zeus lyckas ändå göra henne gravid genom att låta ett “gyllene regn” falla över henne i hennes cell. (Jag ber så mycket om ursäkt till känsliga läsare.)

När kungen upptäcker att hans dotter fött en son, så placerar han dem båda i en kista som han skickar ut på havet. Till skillnad från Osiris, så överlever de båda färden och de hamnar till slut hos en fiskare på ön Seriphos, där han växer upp.

När han har blivit vuxen så kommer kungen av Seriphos till Perseus och ber om ett bidrag till hans friargåva. Perseus säger att han är för fattig att ge något, men om kungen skulle be honom så skulle han gärna hämta Medusas huvud. Kungen, trots att han är Perseus vän, ber honom att göra just det.

Medusa är så hemsk att se på, att den som gör det förvandlas till sten. Så, Perseus behöver en hel del hjälpmedel. Han får sandaler med vingar, en osynlighetshjälm och ett magiskt svärd.

För att få veta var Medusa håller till så måste han få de tre Graiai att berätta det. Detta är tre trollkvinnor som delar på ett öga, och Perseus lyckas stjäla det när det skickas mellan dem. Med hjälp av ögat så utpressar han Graiaierna att avslöja Medusas boning.

Han lyckas halshugga Medusa medan hon sover utan att titta, och fortfarande utan att titta så lägger han hennes huvud i en säck som han tar med sig. På väg hem (med sina bevingade skor), så passerar han en klippa i havet. Där är en Etiopisk prinsessa vid namn Andromeda fastkedjad i väntan på att hon ska bli uppäten av ett sjömonster. Han dräper sjömonstret och tar med sig Andromeda hem.

Väl hemma så förstenar han sin före detta vän, kungen med Medusas huvud. Sedan åker han tillbaka till Argos, där hans morfar, kungen flyr i förskräckelse. Ett tag efteråt så delta Perseus i en diskustävling. En vind tar tag i hans diskus och den flyger iväg och träffar hans morfar och dödar honom.

Perseus räknas som anfader till nästan alla de stora Grekiska civilisationerna från Mykene till Sparta. Hans mest kände avkomma är Herkules.

Jag kan se två huvudteman i berättelsen om Perseus.

För det första så har vi det klassiska temat med en spådom som slår in på ett oväntat sätt. Just spådomar var väldigt viktiga i det gamla Grekland såväl som i Norden, och något som man tog på största allvar. Genom den grekiska historien så återkommer ständigt samma tema, där spådomar går i uppfyllelse ofta på sätt som en övermodig kung inte har tänkt sig.

Det andra temat är pliktkänslan hos Perseus. Han reser ut för att lösa ett omöjligt uppdrag (att hämta Medusas huvud), eftersom han vårdslöst lovat göra det om hans vän önskar det. Han utför uppdraget, men så fort han har gjort vad han lovade, så straffar han den som han utfärdat löftet till.

En likhet med de andra hjälteberättelserna är att hjälten avlas under märkliga omständigheter. I den här berättelsen väljer Zeus, denna “allfader”, en extra märklig form.

De andra hjältarna har haft en ungdomssynd som de måste sona för genom att utföra sina uppdrag. Vad är då Perseus synd? Jag skulle säga att hans överilade löfte att hämta Medusas huvud är hans synd. Det är den utlösande faktorn till hans farliga uppdrag, så det stämmer väl med till exempel Theseus mord.

Perseus svärd brukar beskrivas som en Harpe (jag har inte lyckats hitta en svensk översättning). Detta är ett svärd, eller en skära med ett extra skärblad nära spetsen. Kanske är de bronssablar som man har hittat i Norden och Tyskland just sådana?