Småkungar och stormän

I en artikel från 2017, så summerar den danske forskaren Rune Iversen övergången mellan senneolitikum och bronsålder. Som vi har diskuterat tidigare på bloggen, så vandrade indoeuropéerna in runt 3000-2600 f.kr. Denna invandring innebar en total katastrof för den jordbrukarkultur som fanns här innan dess.

För det första så slutade man nästan omedelbart att bygga stora stenmonument. Även om man till viss del fortsatte att begrava sina döda i de redan byggda stendöserna, så slutade man bygga nya och successivt ersattes detta kollektiva gravskick med gravar för enskilda personer.

För det andra så minskade jordbruket, och istället så brände man på kort tid ner skogarna i hela Danmark och Skåne för att istället bedriva koavel i stor skala. Man slutade även att bo i långhus, utan istället ser det ut som att man hade mer tillfälliga boplatser som flyttade med korna.

Innan indoeuropéernas invandring så hade man haft viss användning av kopparverktyg, men även detta upphörde nu.

Sedan dröjer det fram till cirka 1700 f.kr. innan bronsåldern bryter ut. Vad hände innan dess, och vad var det för faktorer som bidrog till att Norden gick från att vara ett fattigt bakvatten till att bli en av de främsta högkulturerna i Europa, för att inte säga världen?

Det första som Iversen tar upp är framväxten av krigaridealet. Detta blir påtagligt så fort indoeuropéerna kommer in. De låter sig begravas med stridsyxor och vapen på ett sätt som jordbrukarna inte gjorde. Detta fokus på krig och vapen tyder på att prestige främst var baserat på framgång i strid och härjning, på det sätt som vi har diskuterat tidigare.

Nästa kritiska punkt är att användningen av metall ökar igen. Från att ha varit få föremål när senneolitikum börjar, så ökar tillgången dramatiskt när bronsåldern inleds (därav namnet). Nu är det inte bara koppar, utan brons och kanske mest signifikant guld som ökar. Jordbrukarna verkar ha varit ett väldigt praktiskt folk, och de använde inte guld till att göra smycken av. Indoeuropéerna däremot älskade guld.

Det tredje skeendet är att spannmålsodlingen börjar öka igen. Från att ha varit undanträngd till marginalen, så mycket att vissa bönder till och med övergav jordbruket och återgick till jägar-samlar-ekonomi (grop keramiska kulturen), så börjar man ta större och större andel av marken i anspråk för spannmål. Man börjar även diversifiera grödorna, och nya spannmålssorter kommer i bruk.

Den fjärde, och sista händelsen är att det börjar byggas stora salar. Från att ha knappt byggt några hus alls, så börjar man nu konstruera stora salar på upp till femtio meter i längd! Det ser ut som att det fanns en klass som kunde allokera mycket resurser till byggandet av, och som hade användning för dessa stora salar. Vi vet från nordisk mytologi och berättelser från vikingatiden att hövdingens sal var en mycket viktig plats för att utöva makt och bygga allianser.

I vilken ordning inträffade de fyra händelserna?

Man kan se i de arkeologiska bevisen att man väl kände till och beundrade vapen av brons. Så till den grad att man använde sitt ansenliga kunnande i flintbearbetning till att göra repliker. Det måste ha verkar extremt primitivt och provinsiellt för de krigare på kontinenten som hade originalen när de fick se sina motsvarigheter i norden med flint-kopior. Men den viktigaste funktionen var lokal. Att ha en sabel av flinta är bättre än att inte ha en sabel alls, även om det finns folk någonstans på andra sidan havet som har sablar av brons.

Man kan se på stora fynd av offergåvor från vad som måste ha varit stora offerfester där djur och vapen av flinta offrades i ceremonier med många inbjudna deltagare, att det redan under senneolitikum fanns en klass stormän som hade råd med sådan lyx. Inom denna klass utvecklades en konkurrens om prestige som kunde omsättas i ännu mer kontakter och allianser. Dessa kunde sedan leda till mer rikedom och prestige.

Det Iversen pekar ut som drivkraften till den ökande rikedomen är det ökade överskottet i jordbruket. Men på andra håll kan man läsa att bärnsten som tidigare användes som gravgåvor, helt plötsligt slutar att användas på det sättet i Norden. Det ligger nära till hands att tro att de rika hövdingarna, som hade fått smak på brons och guld nu insett värdet av bärnsten och lagt monopol på handeln med det. För bärnstenen kunde de köpa sig guld och brons som sedan kunde betala för att importera bronsgjutare, husbyggare och andra skickliga hantverkare.

Det måste ha börjat med små kungadömen, som sedan genom krig, giftermål eller på annat sätt slagits ihop till större och större enheter. Det måste ha varit en härlig tid för dem som kunde dra nytta av handeln, med nya varor och en ständigt ökande rikedom. Antagligen var det ett bra liv även för dem som inte var de rikaste, eftersom alla tjänar på ett så snabb ökning av välståndet även om vissa tjänar mer än andra.

Motparten nere på kontinenten verkar ha varit Unetice-kulturen som dyker upp på många platser när man studerar bronsåldern. Bland annat var det härifrån som männen i Augsburg fick sina fruar. Denna kultur måste ha utgjort navet för handeln med brons och lyxvaror från de nordiska kungadömena i norr, till den mykenska kulturen i söder.