Mästergjutarna vid Åles hov

Vi färdas tillbaka till början av den Nordiska bronsåldern, ungefär 1800 år f.kr. och hör berättelsen om hur gjutarkonsten kom till Norden från södra Tyskland.

Halte hade packat alla sina ägodelar i smyg. Han hade tagit yxformen som han själv hade slipat fram i sten, stenhammaren och städet av sten. Sist hade han packat ner en bit tenn. Det var dyrbart och hans far skulle säkert bli mer arg när upptäckte att det var borta, än när han upptäckte att Halte hade försvunnit.

Han tog sin ränsel, sin yxa och sin fäll och gav sig av. Utanför såg han böndernas trälar på väg till åkrarna där dimman som hade stigit under natten dröjde sig kvar. Det såg ut som att åkrarnas alver stod på åkern och välkomnade dem som skulle göra den fruktbar.

Han såg sig om över axeln och tittade på sin faders hus, där han hade växt upp. Han tänkte på sin far som hade lärt honom allt som var värt att veta om konsten att gjuta brons. Han tänkte på sin ömma mor som hade fött honom och sett till så att han hade mat och kläder hela livet. Han tänkte på sin bror, Smälte.

Han och hans bror hade alltid varit konkurrenter. De var födda som tvillingar, men de var inte mer lika än vilka bröder som helst. Detta hade gjort att konkurrensen dem emellan alltid hade varit lika skarp som klingan på ett av hans fars svärd.

Om Smälte hade gjort en bra smälta, så ville Halte överträffa honom med hur han hällde. Om Halte hade gjort en bra gjutform, så ville Smälte överträffa honom i hur slätt han kunde bearbeta svärdet efteråt. Hela deras uppväxt hade de tävlat om sin fars gunst. Men nu hade Halte fått nog. Han hade bestämt sig för att hans bror kunde få ta över faderns verkstad, själv skulle han ge sig ut i världen och bli gjutare någon annanstans. Det var en farlig väg att gå, och inte många valde den frivilligt. Men Halte var helt enkelt så trött på sin bror.

Han såg roddaren med sin kanot vid stranden, precis som de hade avtalat. I det fuktiga gräset såg han fler spår som ledde dit, och han tänkte att det måste vara fler som hade ärende på floden.

Det tog många, många dagar att resa hela vägen ner för floden och sedan tog det flera flera dagar att vandra den långa vägen till nordmännens hav. Han hade lyssnat när hans far hade tagit emot handelsmän utsända från kungarna i Norr.

Han hade hört om de rikedomar de kunde plocka på stränderna, eller gräva upp ur jorden eller som de kunde jaga i skogarna. Hans far hade sagt att om det var någonstans som det behövdes gjutare, så var det i Norr. Han hade skrattat för sig själv och sagt att det var hans smala lycka att ingen hade tänkt på att flytta dit upp.

Men han hade också sagt att det var kallt där uppe, och mörkt. En del av året så täcktes marken med stelnat vatten, och Fru Gryningsgudinnan var så svag att hon knappt orkade öppna dörren för Solens kärra. De som bodde där hade tydligen ännu större offerfester och högtider just på den mörka delen av året än de hade där han kom ifrån.

Fast Halte tyckte tvärt om att det verkade som att Fru Gryningsgudinnan knappt hann köra in vagnen i stallet innan det var dags för henne att släppa ut ekipaget igen. Han fick lägga sig medan solen fortfarande var uppe, och han vaknade långt efter att solen hade gått upp. Varje gång fick han dåligt samvete, men han dövade sitt samvete genom att gå extra länge, och vara extra sparsam med provianten.

Han sov i skogen, eller hos bönder som han köpte mat utav. Det bästa var torkat kött, som visserligen var dyrare än till exempel ägg, eller krossat spannmål, men som höll bra och mättade bra. Sulan på hans skor slets sönder, och han fick helt enkelt gå utan skor. Hans kläder av lin började på att bli smutsiga och slitna. Hans skägg började bli långt, men han hade inte tagit med sig någon spegel så han kunde inte raka sig.

Efter en lång, lång vandring under många, många dagar så kom han äntligen fram till Nordbornas hav. De kallade det för det östra havet, eftersom de även trafikerade det salta havet i väster. De talade en märklig dialekt, men Halte hade ändå inga svårigheter att förstå den. Bara man förstod hur man översatte vissa ljud mellan språken.

Han hörde sig för med olika handelsmän om vilken av alla kungar i Norden som var den mest generöse, och den som mest uppskattade fina bronsföremål. Han fick veta att kung Åle på sydkusten var den rikaste av kungar, och att han uppskattade pråliga smycken, välljudande lurar, vassa svärd och strålande triumfyxor. Halte förstod att detta var rätt kung för honom.

Sedan förhandlade han med båtfolk om vem som billigast kunde ta honom runt havet. Han fick plats ombord på en tjugomannakanot som såg sjöduglig ut, och han fick dessutom ett vettigt pris om han lovade att hjälpa till och paddla själv. Detta var ändå den bästa delen av resan hittills. Han hade sällskap och de hade hjälpsamma vindar med sig. Det enda problemet var att havsluften irriterade hans stämband, och till slut så hade han blivit så hes att han inte kände igen sin egen röst.

Till slut var de framme vid kung Åles strand. Där var ett myller av handelsmän som lastade av varor, och Halte kunde se hur var och en fick rikligt betalt i finaste bärnsten. Han tänkte för sitt inre att där det fanns sådan rikedom så skulle livet för en gjutare också vara rikt.

Han hörde sig för var kung Åle bodde, och folk pekade upp för den branta stranden till ett stort hus högst uppe på den gräsbeklädda backen. Han tog sin ränsel, sin bronsyxa och medan han vandrade upp för den branta backen så funderade han på vad han skulle säga. Det tog en bra stund att komma upp, och när han kom fram så var han både svettig och andfådd.

Utanför huset stod det unga stiliga män med spjut. Halte förklarade sitt ärende, och blev genast insläppt. “Skynda dig, så att inte positionen är tagen redan, saden han.” Halte började ana oråd.

Där inne var det ganska mörkt, även om kungens tron och området precis runt den var upplyst av facklor. Han rörde sig försiktigt i mörkret, och allteftersom han kom närmare såg han att kungen pratade med en resenär som stod framför honom. Det var en sorglig och krokig syn. Han hade långt, svart skägg, smutsiga kläder och inga skor på fötterna, och rösten var hes av ålder.

Halte tänkte att om detta var hans konkurrent, så skulle det bli tufft. Ålder gav erfarenhet, och erfarenhet var det som skiljde bra gjutare från mindre bra. När Halte närmade sig tronen så avbröt kungen den utläggning som den gamle mannen hade hållit om hur man gjorde den bästa bronssmältan och vände sig mot honom.

“Jag ser att det har kommit två gjutare hit till mitt hov idag. Vilket märkligt sammanträffande. Här har man i år efter år försökt locka till sig de bästa yrkesmännen från södern, men utan att lyckas. Och så plötsligt en dag så står här två stycken! Detta tarvar en skål i mjöd!”

Halte uppskattade gesten. Bivax var en av de viktigaste komponenterna vid fingjuteri, så de hade alltid hållit mycket bin när han växte upp. Därför hade han också tidigt lärt sig att uppskatta de offer men utbringade för mjödets gudinna Beyla, som också var bronsets gudinna.

När de hade druckit sin skål, så tittade Åle eftertänksamt på dem medan han torkade mjödet ur sin tjocka, röda mustasch. “Jag tror att jag ska låta er få tre utmaningar innan jag bestämmer mig för vem av er jag ska anställa. Dessvärre håller jag på att bli skumögd av ålder, så jag ska låta mina skarpögda döttrar vara domare.” Han röt något till trälen som höll i hans dryckeshorn, och denne ilade iväg. Efter bara en kort stund kom han dock tillbaka med två vackra flickor i följe. “Det här är Hökblick, och Örnblick, mina döttrar.”

Halte såg på döttrarna och han tyckte att de var det vackraste han någonsin hade sett. Hökblick hade ett fantastiskt blont hår, solbrun hy och blå ögon som såg ut att kunna se tvärs över det största havet. Hennes syster, Örnblick, hade lika fantastiskt rött hår, benvit hy och gröna ögon som såg ut att kunna se genom det mörkaste mörker.

“Jag vill ha av er”, fortsatte Åle. “Ett vasst svärd som kan kapa ett hårstrå när det faller från Hökblicks huvud. Ett smycke, som ska överglänsa Örnblicks vita hy och till sist så vill jag ha en lur som ska höras längre än Hökblick kan se, och som ska kunna synas i nätter mörkare än Örnblick kan se.”

Åle ropade än en gång, och två trälar kom ilande från de bakre regionerna i huset. Den ene tog med Halte och visade honom till en byggnad vid sidan av det stora huset, och den andre visade hans konkurrent till ett annat hus bredvid Haltes hus.

Inne i huset fanns en eldstad, men just inget mer. Halte lade på mer bränsle på elden och efter ett tag kom trälar in med koppar, tenn, silver och guld i tackor. Halte tog fram sina verktyg som han hade fått med sig hemifrån och gick till verket.

Det första han gjorde var att gjuta ett svärd. När det hade svalnat så slipade han ner den grova ytan och putsade den tills den sken blank som solen. Han knackade in utsökta mönster längs hela klingan och han täljde ett handtag av starkaste ek. Sist så slipade han eggen. Först med en sten, sedan med sand och till sist med en lätt fjäder som han plockade av en gås på gården.

Han höll upp svärdet framför sig och granskade det. Det var det finaste svärd han någonsin hade sett. Eggen var rak, och fin och så vass att Tyr själv skulle skära sig på den om han kände på den.

Han bar in svärdet till Åles hall och visade upp det för kungen som var mycket imponerad och tyckte att det glänste väldigt fint. Strax efteråt kom Haltes konkurrent in och visade upp sitt svärd. Halte tittade på den andres svärd, och det var verkligen ett mycket vackert svärd, inte helt olikt hans eget.

Hökblick drog ett av de lätta och ljusa håren från sin hjässa och släppte det högt upp och lät det sakta dala ner mot svärdet som Halte höll fram. När det träffade eggen så gick det genast i två delar som föll mot golvet på var sin sida om klingan. Sedan gjorde hon samma sak med den andres svärd, och även där delade sig hårstrået.

“Utmärkt!”, sade Åle. “Det ser ut som att det blir oavgjort!”

Då talade Hökblick, “Vänta far, jag har ett prov till som kanske kan avgöra vinnaren i denna del.” Hon tog ytterligare ett hårstrå från sin hjässa, men den här gången släppte hon det med änden först. Det träffade Haltes svärd och delade sig genast på längden och delarna föll ner på var sin sida om klingan. Sedan tog hon ännu ett hår från sin hjässa och gjorde samma sak med hans konkurrents svärd. Hårstrået träffade eggen, men istället för att dela sig så vek det sig och hela strået föll ner på ena sidan om klingan.

Halte log för sig själv när han gick tillbaka till sin härd och lade på mer bränsle. Den här gången smidde han en kedja av finaste guld. I den hängde han en fint utsirad platta av förgylld brons. Till sist fäste han slipad bärnsten längs kanten på plattan. Han putsade kedjan och plattan och bärnstenen först med sin fäll, sedan med sin skjorta och till sist med ett dun som han plockade från en gåsunge på gården. Han höll upp smycket framför sig och det fångade ljuset från elden och han blev bländad när han tittade på det. Till och med Fru Gryningsgudinnan hade blivit bländad om hon tittade rakt på det.

Han bar in smycket till Åles hall och visade upp det för kungen som tittade på det och var mycket imponerad över hur vackert det glänste. Strax därefter kom hans konkurrent in med en halskrage av finaste guld. Halte tittade på smycket och det var verkligen ett mycket väl utfört arbete.

Örnbllick tog först på sig Haltes smycke, och det kunde verkligen överglänsa hennes bländvita hy. Sedan tog hon på sig hans konkurrents halskrage, och även det kunde överglänsa hennes bländvita hy.

“Utmärkt,” sade Åle. “Det ser ut som att det blev oavgjort!”

“Vänta far,” sade Örnblick. “Jag har ett prov som kanske kan avgöra vinnaren i denna del.” Hon höll upp ett smycke i var hand och sedan befallde hon att facklorna skulle bäras ut. Först syntes ingenting, men efter en kort stund började halskragen att lysa. Den sken med ett inre sken så ljust att alla blev bländade trots att det var beckmörkt.

Halte grämde sig när han gick tillbaka till sin härd och lade på mer bränsle på elden. Han gjöt luren i en vacker form, i en jämn spiral åt höger. Sedan fäste han en platta med hängen av brons längst upp. Han putsade och slipade och tätade och till sist höll han upp det framför sig. I draget från dörren kom en liten, liten vindpust och genast ljöd hornet med en djup stämma. Sedan lyste kvällssolens sista strålar in och luren glänste verkligen ännu mer än smycket han hade gjort.

Han bar med sig luren in till Åles hall och visade upp den för kungen som var mycket imponerad över den vackra formen och hur glänsande den var. Sedan kom hans konkurrent in med sin lur. Halte tittade på den och den var inte helt olik hans egen, men istället hade den en vacker form, i en jämn spiral åt vänster.

Först höll de båda upp sina horn framför Åles döttrar och de såg hur hornen glänste och skimrade. De fick båda vända bort sina blickar för att inte bli bländade. Sedan blåste de i sina horn, och ljudet ekade från bergen och över sjöarna och gick ända upp till Heimdall som svarade med sitt horn från skyn.

När deras uppvisning var färdig, så satt Åle tyst. Han hade ett bekymrat veck i pannan och han sög på sitt dryckeshorn. “Vad är det för fel Far,” frågade hans båda döttrar. “Jag kan inte skilja dem åt,” svarade han. “Både hornen är lika blanka och ljuder lika högt. Ni, mina döttrar får avgöra tävlingen.”

Först talade Hökblick “Jag tycker detta hornet är det vackraste, för det vrider sig vackert i en spiral åt höger.”

Sedan talade Örnblick “Jag tycker detta hornet är det vackraste, för det vrider sig vackert i en spiral åt vänster.”

Kungen suckade och stönade där han satt. “Det kommer att bli dyrt, för så här fint hantverk är mycket värt, men jag måste anställa er båda.”

Halte tittade förskräckt på sin konkurrent, som tittade lika förskräckt på honom. Sedan kände han hur hans tävlingsinstinkt tog över. “Jag ska bevisa att jag är den skickligaste av oss två, så sant som mitt namn är Halte”. Den andre skrattade högt och svarade. “Jag ska bevisa att jag är den skickligaste av oss två, så sant som mitt namn är Smälte.”

Efter den dagen så var de kända som de skickligaste smederna i hela Norden. De gjorde vackra vapen och smycken åt Åle och alla som hade råd att betala det pris som han begärde. De var så uppskattade av Åle att han lät Halte gifta sig med Hökblick, och Smälte att gifta sig med Örnblick. Efter det så var smedernas ätter tätt förknippade med kungarnas ätter.