Romulus och Remus – Mera vargar

Jag började läsa Ab Urbe Condita, eller Roms Historia av Titus Livius (ca 60 f.kr till ca 15 e.kr.). Den första boken beskriver den mytologiska berättelsen om hur Rom grundades. Romarna hade den egenheten att deras mytologi till stora delar berättas som om det var historia och inte myter. Kanske beror detta på att de texter som är bevarade hade just den karaktären, och de texter som t.ex. Livius använde och som kan ha haft en mer mytologisk karaktär inte är bevarade.

Berättelsen om Romulus och Remus är antagligen helt mytologisk. Den börjar med att Romulus och Remus föds av en kvinna, Rea Silvia, som mot sin vilja har utnämnts till Vestal. Vestalerna var tempeltjänarinnor som skulle vara oskulder, så den grymme kungen kastar henne i fängelse och beordrar att pojkarna skulle sättas ut och dö. Dock så hittades de först av en varginna som gav dem mjölk tills de hittades av en herde.

Herden uppfostrade pojkarna till att valla hans får och skydda dem från rovdjur. Dock så nöjde de sig inte med detta, utan de gick ofta ut i skogen och jagade. När de var ute på sina jakter så roade de sig ibland med att överfalla stråtrövare och ta deras stöldgods som de bar med sig hem och delade ut bland de andra herdarna.

Vid den här tidpunkten så kommer högtiden Lupercalia in i berättelsen lite plötsligt och aningen oväntat. Den beskrivs så här av Livius (i engelsk översättning):

“It is said that the festival of the Lupercalia, which is still observed, was even in those days celebrated on the Palatine hill. […] Evander, an Arcadian, had held that territory many ages before, and had introduced an annual festival from Arcadia in which young men ran about naked for sport and wantonness, in honour of the Lycaean Pan, whom the Romans afterwards called Inuus. The existence of this festival was widely recognised, and it was while the two brothers were engaged in it that the brigands, enraged at losing their plunder, ambushed them. Romulus successfully defended himself, but Remus was taken prisoner and brought before Amulius, his captors impudently accusing him of their own crimes. The principal charge brought against them was that of invading Numitor’s lands with a body of young men whom they had got together, and carrying off plunder as though in regular warfare. Remus accordingly was handed over to Numitor for punishment.“

Det sägs alltså att festivalen introducerades från Arkadien i Grekland och att den firade Lycaean Pan, dvs. Pan från Lykea. Pan är en Grekisk gud som är förknippad med, inte hundar eller vargar utan … getter. Det borde alltså vara därför som man offrade en get, och geten i Nordiskt julfirande borde ha samma ursprung som detta. Antingen genom att man har lånat detta från Rom (kanske), eller för att det kommer från ett gemensamt ursprung.

Pan har vissa likheter med den schamanistiska aspekten av Oden. Pan, liksom Oden, kunde inspirera panik (ja, det är härlett från Pans namn) i sina fiender. Pan är känd för att han dansade och spelade på sin panflöjt. Han hade dessutom horn, något som vi kan se på tidiga avbildningar av Oden.

Bröderna var alltså involverade i räder mot stråtrövare (brigands). Vi kan tolka detta som att de var ute på härjningståg på samma sätt som nordens ulfhednar, eller för att använda det återskapade indoeuropeiska namnet, Kouros. Remulus grips av en fientlig stam och anklagas för att vara stråtrövare. Skillnaden mellan en stråtrövare och en Kouros borde inte vara i vad de gör, utan om de gör det mot oss eller mot andra.

Senare i berättelsen så strider bröderna och Romulus dödar Remus. Romulus grundar Rom, och värvar en stor mängd män till att bygga upp den. Det är bara ett problem, det fanns inga kvinnor. Så, de försöker få till avtal med grannfolken om att gifta sig med deras döttrar, men de vägrar.

Istället kommer Romulus på en listig plan för att stjäla fruar till Romarna. Återigen Livius i engelsk översättning:

“To secure a favourable place and time for such an attempt, Romulus, disguising his resentment, made elaborate preparations for the celebration of games in honour of ‘Equestrian Neptune,’ which he called ‘the Consualia.’ He ordered public notice of the spectacle to be given amongst the adjoining cities, and his people supported him in making the celebration as magnificent as their knowledge and resources allowed, so that expectations were raised to the highest pitch. There was a great gathering; […] the whole Sabine population came, with their wives and families. They were invited to accept hospitality at the different houses, and after examining the situation of the City, its walls and the large number of dwelling-houses it included, they were astonished at the rapidity with which the Roman State had grown.

When the hour for the games had come, and their eyes and minds were alike riveted on the spectacle before them, the preconcerted signal was given and the Roman youth dashed in all directions to carry off the maidens who were present. The larger part were carried off indiscriminately, but some particularly beautiful girls who had been marked out for the leading patricians were carried to their houses by plebeians told off for the task. One, conspicuous amongst them all for grace and beauty, is reported to have been carried off by a group led by a certain Talassius, and to the many inquiries as to whom she was intended for, the invariable answer was given, ‘For Talassius.’ Hence the use of this word in the marriage rites.“

Detta indikerar att de tidiga Romarna praktiserade brudrov. Även detta är en aktivitet som Kouros ägnade sig åt. Detta kallas på engelska, med ett dramatiskt uttryck, för “the rape of the Sabine women”.

Hela den här berättelsen ser alltså ut att handla om hur Rom grundades av ett herdefolk som hade som tradition att skicka ut sina unga män för att stjäla boskap, rikedomar och fruar. Den gud som beskyddade dessa unga män var Vargarnas Pan som kunde skapa panik hos sina fiender.

Likheterna med en Oden-kult slutar inte här. Livius beskriver i senare kapitel hur Romarna gick till väga för att förklara krig.

It was customary for the Fetial to carry to the enemies’ frontiers a blood-smeared spear tipped with iron or burnt at the end, and, in the presence of at least three adults, to say, “Inasmuch as the peoples of the Prisci Latini have been guilty of wrong against the People of Rome and the Quirites, and inasmuch as the People of Rome and the Quirites have ordered that there be war with the Prisci Latini, and the Senate of the People of Rome and the Quirites have determined and decreed that there shall be war with the Prisci Latini, therefore I and the People of Rome, declare and make war upon the peoples of the Prisci Latini.” With these words he hurled his spear into their territory. This was the way in which at that time satisfaction was demanded from the Latins and war declared, and posterity adopted the custom.

Även detta att förklara krig genom att kasta ett spjut in i fiendens territorium är något som drar tankarna till Oden. I Valans spådom står det:

Spjut slungade Oden
och sände bland flocken,
det fältslaget ock
var först i världen.
Brutet var bröstvärn
på borgen hos asar,
över vapentagna fält
kunde vanerna tränga.

Från den här punkten i historien så ägnar sig Romarna åt att bekriga främst Sabinerna, men även andra grannfolk. Till viss del så kan detta vara beskrivningar av faktiska krig, men det kan också vara avspeglingar av myten om de två högre kasternas krig mot den tredje kasten. I norden berättas denna myt i form av kriget mellan Asar och Vaner, men den finns även i andra indoeuropeiska mytologier.

För egen del så tillför den här berättelsen en bekräftelse av att ursprunget till Oden är gemensamt indoeuropeiskt. Alla de likheter som jag har beskrivit här och i det tidigare inlägget (länkade överst i detta inlägg) kan inte vara en slump. När vi dessutom får in Pan och hans attribut i bilden så börjar dessutom kopplingen till hällristningen bli ännu tydligare.

Oden var från början en behornad, dansande gud.
Hans ursprung går att spåra hela vägen tillbaka till stenåldern.
Han var associerad med Kouros, eller ulfhednar.

Jag håller på att formulera en teori om Odens relation med Tyr. Det kan ju inte vara en slump att Tyr förlorade sin ena hand till en varg?