Lupercalia, Jul, Harlekin och Varulvar

Traditionellt julfirande sägs ha involverat att julbocken kom med gåvor. Men även Oden var säkerligen en viktig del av julfirandet. Ett av Odens många namn var Jolfadr, Julfader, “Father Yule”. Oden och geten har knutits till en vintertida högtid ända sedan bronsåldern, och kanske ännu tidigare.

I Rom fanns en märklig tradition som hette Lupercalia som firades i Februari. Firandet gick till så att man först slaktade en get. Man tog sedan skinnet och skar remsor av detta. Några av remsorna virade de firande runt kroppen som kläder, fast de var mestadels nakna. Resten av remsorna band man ihop till en piska. Med denna piska så kunde man rena det man piskade. Just renandet kallades för “februum”, och det är från detta som månaden Februari har fått sitt namn. Reningen ansågs gynna fruktbarheten, så kvinnor som ville få barn lät sig piskas rituellt.

Allt detta utfördes under mycket festliga former, och de firande tog dig ibland vissa friheter. År 44 f.Kr., när Ceasar var regent, så försökte en av hans allierade, Markus Antonius som Lupercaliafirare, sätta en lagerkrans på hans hjässa. Men när publiken buade åt detta försök att kröna en kung, så värjde sig Caesar till publikens jubel.

Antagligen var det politisk teater, men det var inte så långt utanför vad man kunde vänta sig under Lupercalia att publiken genomskådade det. Annars hade det varit väldigt symboliskt att låta en varg-man kröna sig. Detta skulle i så fall återspegla Romulus, som var den förste kungen av Rom.

Men, låt oss gå ännu längre tillbaka i tiden. I en artikel i tidskriften Archaeology, så beskrivs hur man i Ryssland har hittat begravda hundkadaver. Fynden härstammar från 2000 f.kr., och kommer från en boplats där ett tidigare indoeuropeiskt herdefolk har börjat bosätta sig mer permanent. Det som är anmärkningsvärt är att alla hundarna var ovanligt gamla, det vill säga att de inte har fötts upp till mat, utan att de verkar ha levt ett långt liv för att sedan ha offrats. Man kan även se från isotopsammansättningen i tänderna på hundarna att de har slaktats på vintern, det samma gäller inte för de nötkreatur man har hittat på samma ställe.

Så vi har alltså en offerrit som involverar hundar som sker på vintern. David Anthony, är en av arkeologerna som har undersökt platsen. Han länkar de rituella hundoffren till de band av unga män, som levde utanför det vanliga samhället. De skickades ut för att utföra räder mot främmande stammar och samhällen under delar av året, varefter de kom hem var del av stammen igen. Detta var inte bara ett medel för att kontrollera potentiella bråkmakare, utan dessutom ett sätt att berika den egna stammen.

Talet 8 verkar ha varit väldigt viktigt för dessa unga män. I Indiska texter från järnåldern beskrivs hur unga pojkar börjar sin träning till krigare vid åtta års ålder, och hur de sedan initieras som krigare vid 16 års ålder. I Uppsala anordnades offerfester var nionde år, men år nio och år ett var samma år. Så, cykeln var i själva verket åtta år.

Så, kanske var det i grupper om åtta som man skickade ut dessa, “kouros”. Åtta är för övrigt en typisk storlek för det minsta stridande förbandet. På svenska kallas det för grupp, på amerikanska för “Squad”. Kouros är ett återskapat indoeuropeiskt ord. Man har återfunnit konceptet hos i Indien, hos Hettiterna, i Rom och även i Norden. Fast här kallade vi dem för ulfhednar.

Oden är särskilt förknippad med ulfhednar, och avbildas ibland dansande bredvid just en ulfheden. Så, om det fanns en högtid på vintern som förknippades med Vargar, eller hundar, så borde den även ha varit förknippad med Oden. Vi kommer alltså tillbaka till det svenska julfirandet.

Bocken som förekommer både i den Germanska och den Romerska traditionen, var kommer den ifrån?

Jag tänker att banden av en get kan vara bra att ha med sig när man är ute i fält. Den get (fast inte en getabock då) borde kunna ge ett rejält tillskott av protein och näring i form av mjölk. Det kan ha varit en fokuspunkt som bandet hjälptes åt att försvara och transportera.

Julklapparna däremot är väldigt lätt att förklara. Grupperna av ulfhednar hade antagligen med sig gåvor i form av de saker de hade plundrat under sin resa. Man kan alltså anta att högtiden hölls när de kom tillbaka. Det borde ha varit i den kallaste delen av vintern, när det blev för kallt att leva ute.

Kanske finns det även en förklaring till historierna om varulvar i detta. Innan man drog ut på härjningståg så kan det ha varit bra att initiera de nya medlemmarna. Eftersom det måste ske i hemlighet, så borde det ha skett nattetid. Men utan gatlyktor så måste man göra det under nätter när månen lyser.

Varulv betyder just “man-varg”, och en teori som har förts fram hävdar att ulfhednar och bärsärkar var osårbara eftersom de bytte själ med sitt totemdjur under striden. Så medan de var besatta av en ande från en varg, eller en björn, så var deras själ trygg hos vargen eller björnen.

Det ligger även nära till hands att knyta detta till myten om Odens jakt. Denna myt har även gett upphov till karaktären Harlekin, som från början var just ledaren för den vilda jakten.

Så när nätterna mörknade på hösten så riskerade man alltså att möta män utklädda till vargar som sprang omkring vilt i skogen. Det var säkrast att hålla sig inne sådana nätter, om man inte ville bli utsatt för mer eller mindre grymma skämt.