Vi färdas tillbaka till tiden strax innan bronsåldern startade i Norden, cirka 1600 f.kr. till kung Borrs land på Österlen. Han vet inte hur värdefullt bärnsten är, men snart kommer två långväga gäster att visa honom.
Kung Borr gick längs stranden. Han svepte sin mantel tätt omkring sig för att skydda sig från höstkylan. Vågorna hade äntligen lugnat sig efter den våldsamma höststormen som hade rasat i två dagar. I det grå ljuset som silades genom tunga moln var det svårt att hitta det han sökte. Men han visste att det skulle finnas där. Det gjorde det alltid vid den här tiden på året. Särskilt efter stormar som denna.
Det hade blivit en tradition för honom att leta bärnsten. Han hade gjort det varje höst sedan han var barn. Han hade först plockat och gett till sin mor. Sedan hade plockat och gett till sin blivande hustru. Nu plockade han för att ge till sin dotter.
Han plockade upp en sten, men det visade sig bara vara en vanlig, men ändå vacker sten som var len efter att ha sköljts i tusentals år här på stranden. Han övervägde först att ta med sig den. Men när han fick se en stor klump ett par fot framför sig så kastade han den oädla stenen bakom sig och tog upp klumpen med bärnsten. Den såg inte mycket ut för världen nu, men om man slipade och polerade den så skulle den bli ett väldigt fint smycke som hans dotter kunde hänga runt halsen. Hon skulle fylla femton till våren, och hon skulle för första gången vara med och plocka blommor på midsommarnatten. Att då bära en av höga fru gryningsgudinnan Estres tårar som halsband. Ja, det passade väldigt väl, särskilt som hans dotter hade uppkallats efter henne. Hans dotter hette också Estre.
På andra sidan av världen gick kung Minos III längs murarna som omgav hans stad. Hans farfar hade byggt templet till Zeus ära, och hans far hade byggt hamnen som var grunden för stadens rikedom. Själv hade han byggt höga och starka murar som skulle skydda staden för evigt.
Murarna behövdes eftersom det fanns många som var ute efter hans rikedom. Dels var det pirater och rövare från grannstäderna. Det var emot dessa han hade byggt murarna, och det hade fungerat utmärkt. Men det fanns också andra, som på ett mer indirekt sätt försökte stjäla hans rikedom. Den värste av dessa var kung Puriamu.
Kung Puriamu var kung över Wilusa, som låg i bergen många dagsmarscher norrut i inlandet. Det hade länge varit goda handelskontakter mellan kung Minos’ rike och Puriamus rike. Puriamu hade bytt till sig koppar och tenn som han behövde för att göra brons, och han hade betalat väl i ädla metaller, salt och inte minst bärnsten.
Minos mindes än idag, vid den höga åldern av fyrtiofem år, hur han första gången fick sen sin fars samling av bärnsten. Hans far hade tagit läderpungen som han förvarade stenarna i och så hade han hällt ut dem på en duk som han hade lagt på ett bord. Sedan hade han tagit en fjäder och strykit den över stenarna. Fjädern hade då fått del av stenarnas magi. Minos hade fått hålla handen framför sig, och hans far hade lagt den i hans hand. Sedan hade han bett Minos vända handen och låta fjädern falla till marken. Minos hade gjort som hans far bad honom, men fjädern hade suttit kvar på handen trots att den borde ha fallit till marken.
Men detta var inte den enda magi som bärnsten kunde bjuda på. Det bästa var när hans far hade fått tjänarna att bära ut alla lampor. Hans far hade lagt tillbaka stenarna i pungen och sedan hade han skakat runt dem. När han sedan hällde ut dem på duken igen så hade de blixtrat i mörkret. Minos hade blivit väldigt rädd, men samtidigt hade det gjort ett djupt intryck på honom. Detta var ett av de säkraste sätten man kunde se gudarnas kraft.
Han hade allt sitt guld och sina finaste bronser i sin skattkammare, men sin samling av bärnsten bar han alltid med sig. Precis som hans far hade gjort.
Varje gång de hade fått besök av en handelsdelegation från Wilusa, så hade han försiktigt hört sig för om de hade bärnsten. Oftast hade de inte det, men de gånger de hade med sig enstaka stenar så hade han varit särskilt noga med att de skulle vara en del av handeln. Men, han hade börjat inse att hans käre bror Puriamu hade börjat höja priset på bärnsten. Varje gång var han tvungen att lämna ifrån sig mer och mer koppar, tenn och guld för att byta till sig bärnsten. Det var uppenbart att Puriamu hade förstått att han kunde ta vad som helst för bärnsten.
Minos hade nästan hur mycket guld som helst, men det irriterade honom när han kände sig utnyttjad. Han hade funderat länge och väl på vad han skulle göra. Han behövde en annan källa än Puriamu för bärnsten. Priset på tenn hade sjunkit drastiskt sedan de hade börjat importera tenn från andra sidan Herkules stoder. Innan dessa hade handelsmännen från bergen i öster haft monopol, men nu så var det de som fick buda på hans guld istället för att han måste buda på deras tenn. Han skulle göra samma sak med bärnsten.
Han hade frågat sina rådgivare vem som var den djärvaste och listigaste av alla sjöfararna i hans rike, och de hade alla svarat med samma namn. Jasana var den djärvaste sjöfararen. Ingen storm hade någonsin hindrat honom från att leverera sina varor. Han hade även rykte om sig att var en god förhandlare, och att kunna tolka avtal till sin egen fördel om så krävdes.
“Jasana, ädle sjöfarare. Jag vill att du ger dig ut i världen och finner bärnstenens källa. Jag vill att du upprättar ett handelsavtal med dem som bor vid källan, och att du tar med dig så mycket som du kan byta till dig tillbaka till mig.”
“Min herre, jag har hört sägas att bärnsten är Apollons tårar. Apollon är som vi alla vet en Hyperboreisk gud. Så havet där han fällde sina tårar måste vara Hyperboreernas hav.”
“På så sätt? Om du vet vilken riktning du ska åka så känns det som att det mesta av arbetet redan är utfört. Kanske ska du då låta ditt pris avspegla detta faktum, och nöja dig med den normala ersättningen för en handelsresa?”
“Om ni ursäktar min herre. Problemet är att ingen vet var Hyperboreernas land ligger, utom att det är i riktning norrut. Ingen jag har hört talas om har rest dit själv, utan alla säger att de har hört någon som har varit där. Det sägs att Hyperboreen är väldigt kallt och mörkt. Det sägs att solen vägrar visa sig under halva året. Därför vill jag ha en extra fin ersättning när jag kommer tillbaka.”
“Nåväl. Nämn ditt pris.”
“Om jag kommer tillbaka, och uppdraget är utfört enligt vad vi har sagt nu, så vill jag gifta mig med din dotter.”
Minos skrattade först till, men när han såg hur allvarlig den unge sjöfararen var, så tänkte han igenom förslaget. Han hade bara en dotter. Döttrar var bra att ha när man skulle knyta diplomatiska förbindelser. Men, bärnsten var viktigare än diplomatiska förbindelser med olika öar i det egeiska havet. Det var för att slippa fjäska som han hade byggt murarna.
“Låt gå. Om du kommer tillbaka och har med dig stora mängder bärnsten och om du har kommit överens om fortsatt handel med hyperboreerna. Då ska du få gifta dig med min dotter.”
De båda männen offrade till Zeus och Neptunus för lycka och välgång på resan. Avtalet hade redan när de talade om det tecknats ner av en sekreterare på en lertavla som sedan skulle skickas till det kungliga arkivet så snart den hade torkat.
Det de inte visste var att samme sekreterare hade två fruar i olika delar av staden, varför han ständigt hade behov av pengar. Detta behov tillfredsställdes dock genom generösa donationer från kung Puriamus spioner, av vilka det fanns flera i staden.
Kung Puriamu var stolt över sin förmåga att läsa. Han såg det som en kungs plikt att både kunna läsa, föra krig och styra landet. Han hade sin kungliga skrivpinne för det första, sitt kungliga svärd för det andra och sin kungliga piska för det tredje.
Han läste vaxtavlan som hade smugglats tillbaka från en av hans spioner i kung Minos stad. Kung Minos skulle försöka öppna en egen handelsförbindelse med Hyperboreerna, i syfte att konkurrera med kung Puriamu.
Det var ett allvarligt hot. Puriamu visste att Minos hade lyckats sänka priset på tenn genom att handla med folket bortom Herkules stoder, men priset som Puriamu fick betala hade inte gått ner. Han hade länge känt sig frustrerad och lurad. Men han skulle inte låta sig luras två gånger.
Han vände sig om och tittade på sin käre, älskade son som hade givit honom vaxtavlan. Hans vackre son, som så många gånger hade hamnat i problem på grund av kvinnor, han skulle få en chans till att visa sin rätta halt. Puriamu skulle skicka iväg honom för att hinna före Hyperboreerna och lura dem att köra bort den här Jasanas om och när han kom fram.
“Alaksandu, min älskade son. Jag vill att du genskjuter den här Jasanas och sluter ett avtal med Hyperboreerna. De ska bara handla med oss, och om de sera någon annan så ska de köra bort dem direkt. Har du förstått?”
“Ja, far.”
“Och förresten. Se till att det inte blir några kvinnoaffärer den här gången?”
“Ja, far.”
För Jasanas del så gick resan över de två östliga haven. Först genom det Egeiska havet, sedan genom Hellesponten och därefter över det Svarta havet tills han nådde de yttersta Grekiska handelsstationerna vid floden som kallades för Borysthenes. Där bytte hans följe till mindre båtar som drogs upp för floden och förbi de sju fallen av oxar. Under tiden lyssnade han till de lokala oxdragarnas berättelser om kvinnliga krigare, män med ansiktet på bröstet, skelett som kom till liv, drakar och andra förskräckliga varelser som sades bo i länderna längs floden. Till slut fick de lasta om till oxkärror som transporterade dem och allt guld och brons över land till nästa flod. Där lastade de till slut om till båtar igen, som tog dem hela vägen till Hyperboréernas hav.
För Alaksandus del så gick resan först längs smala bergsvägar och över slätterna tills de kunde lasta sig och sina varor på båtar som tog dem till Hyperboréernas hav. Som alltid gick det lättare för Alaksandu. Han hade alltid haft det lätt och det var uppenbart för alla att åtminstone någon av gudarna eller gudinnorna hjälpte honom på färden.
De anlände till kung Borrs strand strax efter midsommartiden. Den första som såg något var Borrs dotter Estre. Hon hade stämt möte med en av jarlarnas pojkar i en skogsdunge ovanför stranden. De hade lärt känna varandra under midsommarnatten, och nu träffades de i hemlighet. Hon visste att de skulle hamna i stora problem om någon visste att de träffades utanför midsommartiden och utan att vara gifta. Men hennes hjärta kunde inte få nog av den här pojken, så stilig och ömsint som han var.
De hade precis sagt farväl och pojken hade gått i förväg för att ingen skulle misstänka något. Hon stod och njöt av hans kvardröjande värme och tittade ut över havet när hon såg ett skepp träda fram i solblänket. Det såg ut att vara på väg rakt mot henne, och tvärt emot allt förnuft så stod hon kvar och väntade för att se vilka det var som kom.
Innan skeppet hade kommit ända fram så såg hon ljudet av många fötter som kom springande längs stranden, och hur hennes far röt ut order till sina jarlar. “Se bestämda ut, men utan att dra vapen. Vi vill bara visa folk att om de har kommit för strid, så kommer vi att besegra dem, men om de kommer för handel så vill vi inte skrämma iväg dem. Förstått! Om ni sköter detta rätt, så blir det ett gille ikväll.”
Den främmande båten stannade en bit utanför stranden och en man reste sig upp och ropade:
“Är detta kung Bores strand?”
“Kanske, kanske inte. Vem är du, och vad vill du kung Bore?”
“Mitt namn är prins Alaksandu från Wilusa. Jag har kommit för att byta brons och guld mot bärnsten för kung Puriamus räkning.”
Redan här hade Alaksandu sagt lite för mycket. Borr hade visserligen bytt till sig lite små bronsföremål mot bärnsten. Men om någon kom från Wilusa långt nere i söder bara för att byta till sig bärnsten så betydde det att det att de värderade det väldigt högt. Borr bestämde sig för att låta handeln dra ut på tiden så att han kunde försöka avgöra hur mycket de var villiga att betala. Främlingens exotiska dialekt visade att han antagligen talade sanning.
“Välkommen till kung mitt land, prins Alaksandu från Wilusa. Mitt namn är kung Borr, och jag vill gärna idka handel med dig. Men först ska vi ha ett riktigt gille!”
När främlingarna klev i land så blänkte solen i Alaksandus långa, vågiga, bruna hår. Estre hade aldrig sett ett så vackert hår, och vilket vackert leende han hade. Genast kände hennes tidigare älskare alldaglig och ointressant. Hon kände att hon bara måste lära känna den här underbart stilige främlingen.
Efter ett par dagar av intensiva gästabud, där all uppmärksamhet hade riktats mot Alaksandu, och där Borr sakta men säkert lyckats få en uppfattning om ett rimligt pris på bärnsten, så kände Borr att det kanske strax var dags att utföra själva handeln.
Estre var frustrerad efter att förgäves ha försökt fånga främlingens uppmärksamhet. Nu hade hon tagit på sig sina finaste kläder. En topp som visade magen, och en kjol av tvinnade rep som nästan, men inte helt och hållet visade allt. På magen hade hon ett bältessmycke i form av en solskiva. Den man som kunde motstå detta måste vara helt okänslig för kvinnlig fägring.
Borr hade låtit sina trälar förbereda en handelsplats på stranden. De hade lagt ut en mantel på vilken de hade lagt ut bärnsten i högar, sorterat efter färg, klarhet och storlek. Alaksandus män lät fortfarande all sin brons ligga kvar i båten, för att inte avslöja hur mycket de hade med sig. Så mycket vett hade han i alla fall.
Just som de skulle börja handeln så ropade någon, “Ett skepp till!” Genast ställde Borrs män upp sig medan Alaksandus män drog sig tillbaka.
Samma procedur som med Alaksandus båt utspelade sig nu med den nya båten. Den här gången presenterade sig den främmande sjöfararen som “Jasanas, sändebud från kung Minos i Grekland.” Även han uttryckte en önskan att byta brons och guld mot bärnsten.
Så, istället för en förhandling bara mellan köpare och säljare, så kunde Borr nu anordna en auktion. Han hade gjort det förr, men inte om bärnsten utan om kor och får. Men det skulle fungera på samma sätt.
Den första högen som skulle auktioneras ut var en hög med två dussin små, mörka stenar som var ganska grumliga.
“Ett bronssvärd”, bjöd Alaksandu. “Två bronssvärd”, kontrade Jasanas. “En tripod”, bjöd Alaksandu. “En tripod och ett svärd”, svarade Jasanas.
Så fortskred budgivningen tills Alaksandu vann till priset av en tripod, tre svärd, två yxor och en liten figurin som föreställde Eos. Under tiden ökade Estres frustration. Hon stod bredvid sin far, mitt emot Alaksandu och stirrade honom rakt in i ögonen, men han hade bara ögon för bärnsten. Hon drog handen genom sitt midjelånga blonda hår, men han gav henne inte mer än en förströdd blick innan han sedan åter vände blicken mot högarna med bärnsten.
Nästa parti bärnsten som auktionerades ut var en hög med två dussin små, mörka stenar. Men dessa hade en klar färg och var helt genomskinliga. Den här gången var det Jasanas som vann budgivningen till priset av en tripod, fyra svärd, två yxor och en liten flaska med exotisk parfym från Egypten.
Estre förstod att om hon skulle lyckas fånga Alaksandus uppmärksamhet så var hon tvungen att ta till det tunga artilleriet. Hon gjorde som hon hade gjort under midsommarnatten. Hon vaggade med höfterna i takt till musik som bara hon kunde höra, och sedan när hon såg att Alaksandu tittade åt hennes håll så vände hon sig om, och böjde sig ner och plockade en sten i sanden. Hon höll medveten benen raka så att klänningen av rep gled upp en aning och tydligt avtecknade hennes höfter. Medan hon fortfarande var dubbelvikt på det sättet tittade hon på Alaksandu och såg att han såg. De log åt varandra, och för ett ögonblick trodde hon att hon hade lyckats. Men sedan drogs hans uppmärksamhet tillbaka till den töntiga auktionen.
Så fortgick auktionen. Jasanas från Grekland vann hälften av högarna, och Alaksandu vann den andra halvan. Estre kände sig helt uppgiven och förkastad. Hon hade verkligen gjort allt hon kunde för att förföra den vackraste mannen i världen, men hon hade misslyckats och snart skulle han sitt på sitt skepp på väg därifrån.
Det var då hon fick en idé. När hon hade varit en liten flicka så hade hon varit känd för sin stora vighet. Hon hade spenderat alla sina vakna timmar med att hjula, böja kroppen i omöjliga krumbukter. Men bäst av allt hade hon tyckt om att göra frivolter. Om det fanns något som hon kunde göra, som var både sensationellt och samtidigt hyllade höga fru Estre, så var det en bakåtvolt i den klädsel hon nu bar.
För att fånga Alaksandus uppmärksamhet så vinkade hon förföriskt till honom. När hon sedan såg att han tittade åt hennes håll så kastade hon sig handlöst bakåt i en frivolt. Hon satte händerna i sanden och sedan slog hon en volt till och landade på fötterna två steg bakom raden av sin faders män. Där var det bara Alaksandu som såg henne, och han såg på henne med uppspärrade ögon. Hon insåg att hon hade lyckats. Hans ansikte bestod av två uppspärrade ögon, och en mun på vid gavel.
“Ursäkta, kung Borr. Innan vi avslutar auktionen så har jag ett erbjudande till er.”
“Nå?”
“Er dotter, vad vill ni ha som hemgift ifall jag gifter mig med er dotter?”
Kung Borr såg förvånad ut. Han hade inte haft en tanke på att gifta bort sin dotter just idag. Men detta var ju en mycket vacker man, men goda anor, så tanken var inte helt främmande för honom. Han skulle precis öppna sin mun och ge ett bud, men Alaksandu förekom honom.
“Allt. Jag ger er allt brons jag har kvar, och all bärnsten som jag har köpt. Ni kan sälja den till Jasanas här och få betalt två gånger för samma vara.”
Kung Borr hostade till och harklade sig. Han tittade på sin dotter, den vackra Estre. Hon nickade och såg på honom med bedjande ögon. “Ja, det verkar… rimligt. Jag ger mitt godkännande.”
På så sätt fick Jasanas med sig en mängd bärnsten som var fyra gånger större än all bärnsten som kung Minos redan hade, medan Alaksandu hade med sig en ung brud.
Jasanas blev rikligt belönad när han kom hem, och kung Minos blev till slut tvungen att låta Jasanas gifta sig med hans dotter. Vid varje gästabud som Minos och senar Jasanas anordnade så var hans berättelse om de vilda männen längs vägen till Hyperboréen och om hur Alaksandu stal solgudinnan Estre med sig hem en stående underhållning.
Alaksandu fick till att börja med utstå flera dagar av skäll och förebråelser från sin far när han kom hem. Hans far hade aldrig hört talas om en så stor hemgift, och ingen bärnsten hade han med sig hem. Men efter ett tag så mjuknade Puriamus hjärta av den unga Estres charm, och när de första handelsdelegationerna kom tillbaka från Hyperboréen (utan att Alaksandu hade varit med på resan), så fick han till sist sitt lystmäte av bärnsten. För kung Borr glömde aldrig sin dotter, och ville alltid att hon skulle ha tillgång till den finaste bärnsten som ett minne av sitt hemland.
Kung Borr var den förste kungen i Norden som utrustade sina jarlar med vapen helt i brons. Han lät gjuta om en del av föremålen, medan han behöll vissa föremål oförändrade. För folket i Hyperboréen så innebar hans lust efter brons, att man slutade använda bärnsten helt och hållet. Istället kunde man byta till sig guld och brons med de stenar man hittade.
Historien om drottning Estre av Wilusa blev känd över hela Norden. Hennes frivolt och skeppet som tog henne till Wilusa avbildades på hällristningar, och i form av bronsföremål. Dessa lever kvar än idag, även om vi nu har glömt vem det föreställer.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.